Hur tonsätter man ett verk för en nationell sorg? Den frågan måste den polske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-1991) ha frågat sig när han 1967 satte sig för att skriva ett verk till Katynmassakern. Går det över huvud taget att sätta toner till något så fasansfullt som den bestialiska handling som de sovjetiska trupperna utförde, när de våren 1940 mördade över 20 000 polacket och däribland 4000 polska militärer i skogarna utanför Katyn? I sitt verk “Katyn epitaph” valde Panufnik att låta en ensam violin föra in oss musiken. Den får sedan sällskap av träblås, som löper mot en gradvis stegring, som gestaltar en djup oro, våld eller utdragen smärta. Efter kulmen tynar musiken bort och kvar finns bara ödlslighet och tystnad.
Likaså är Panufniks fagottkonsert, som tillkom nästan 20 år senare, ett verk om nationell sorg. Verket är tillägnat den polske prästen Jerzy Popiełuszko, som mördades av av den polska säkerhetspolisen 1984. Den lågmälda inledningen, med fagottens dystra röst, sätter en tungsint stämning. Och det är väl bara en fagott som kan låta så sorgsen. Stämningen lättas dock upp och plötsligt hörs nästan lyriska och starkt känslomässiga motiv. Men över verket vilar ändå en illavarslande atmosfär, som inte går att skaka av sig. Inte ens avslutningens ljusare och mer fridfulla känsloläge lyckas föra undan känslan av att här har begåtts ett brott.
I kväll har jag fått höra Krakóws filharmoniska orkester framföra dessa båda verk, skickligt ledda av dirigenten Michał Klauza. Den utmärkta solisten var fagottisten Szymon Michalik. Under konserten fick vi även höra Krzysztof Pendereckis Agnus Dei och Mieczysław Karłowicz symfoni i e-moll (op 7), men det var Panufnik som gjorde mest intryck.
Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.
Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.
Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.
Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.
Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.
—
Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.
Polska namn ställer ju ofta till det för oss. Antingen är de för långa, eller så har de olika diftonger som kluddar till det i munnen för oss som inte begåvats med språket som modersmål. Så ska det tydligen också ha varit för den experimentella tonsättaren John Cage, när han skulle namnge en av sina mest framstående studenter. “Det är för långt”, lär han ha slagit fast. Och faktum är att jag är beredd att hålla med honom, ty Lucia Dlugoszewski (eller Długoszewski) är onekligen långt och troligen svårligen manövrerat för en amerikansk tunga.
Tonsättaren, koreografen och nyskaparen Lucia Dlugoszewski såg dagens ljus för första gången i Detroit år 1925. Hennes föräldrar var bördiga från polska Płock, och i hennes hem talades det uteslutande polska vilket innebar att hon under hela livet hade en mycket stark förankring i den polska kulturen. Hon började redan i unga år studera musik och hennes främsta instrument var piano. Tidigt började hon även intressera sig för tonsättarkonsten och hon skrev sina första verk under sin tid i Detroit.
Hennes tidiga tonsättningar vittnar om hennes intresse för den experimentella musiken och det var därför inte oväntat att hon skulle söka till New York, som hon flyttade till 1952. Men egentligen sökte hon sig till New York för att studera piano. Ödet ville dock annorlunda och hon började således studera för John Cage. Deras relation lär dessvärre alltid ha varit mycket ansträngd, vilket ledde till att hon istället sökte sig till den fransk-amerikanske tonsättaren Edgard Varèse skola. Hon skulle också senare beskriva Varèse inflytande på hennes konstnärskap som avgörande för hennes utveckling som avantgardistisk tonsättare. Den första offentliga konserten med hennes tonsättningar hölls 1957, men det är oklart vilket stycke hon valde att framföra vid detta tillfälle.
Det var klangerna som intresserade Lucia Dlugoszewski, och det det fick henne att experimentera med instrumenten för att tänja på deras ljudbild. En av de kanske mest kända teknikerna hon uppfann var “timbre piano”, som kan ses som en vidareutveckling av John Cages teknik “preparerat piano”. Genom att lägga in föremål såsom hammare, pilbågar, hackor och metall- eller träelement i flygeln, kunde Lucia Dlugoszewski frambringa helt nya klanger, och lägg därtill att hennes tonsättningar har ett mycket säreget musikaliskt uttryck, så förstår ni nog att hon var en nyskapare. Under 1960-talet skrev hon nästan uteslutande tonsättningar för sin mans dansgrupp, vilken hon skulle fortsätta arbeta med även efter hans död (1994). Sex år senare, på dagens datum för 25 år sedan, skulle hon själv gå ur tiden.
Efter hennes död skulle hon falla i glömska, men under senare år har ett nytt intresse för hennes musik väckts. Och inte undra på. Lyssna bara på hennes “Disparate Stairway Radical Other” (från 1995), som är ett atonalt verk som präglas av hennes originella uppfattning om klanger.
Det finns de som menar att Lucia Dlugoszewskis polska rötter finns att höra i hennes musik, och vissa drar till exempel paralleller mellan hennes verk och Krzysztof Pendereckis. Andra menar att det istället är de feministiska elementen i hennes musik och uttryck som är det som utmärker henne. Ytterligare andra kännare insisterar på att det är hennes intresse för österländsk musik som är det som är kännetecknande för Lucia Dlugoszewski. Själv vågar jag mig inte på någon sådan intrikat slutsats, utan menar att alla ovanstående resonemang låter storligen lockande.
Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.
Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.
Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.
Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.
Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.
Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.
Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.
Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.
Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.
Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
