viewpoint-east.org

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Inte en svensk Lina

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Första gången jag hörde talas om Lina Kostenko var på Lvivs opera under 350-års jubileet av Lvivs universitet. Jag satt nämligen bredvid dåvarande lektorn i estniska. Vi presenterade oss för varandra, och när hon sa att hon hette Lina, flåsande jag hurtigt fram “åh, ett riktigt svenskt namn”. Men estniskan skakade på huvudet. Nej, det är inte ett svensk namn, ty det finns i många länder. Och själv var hon uppkallad efter den kända ukrainska poeten Lina Kostenko. Givetvis var jag feg nog att inte våga medge att jag aldrig hört talas om henne. “Jaha, vad intressant”, sa jag och framstod antagligen så där otroligt okunnig och kulturlös som franska affärsman tycker att de svenska kollegorna är.

Egentligen är det märkligt att jag inte hört talas om denna Grand Lady i ukrainsk litteratur. Redan under 1950-talet började hon nämligen protestera mot Sovjetunionens litterära doktrin att allt skulle kretsa kring den socialistiska realismens nav. Tillsammans med en grupp sovjetukrainska poeter bildade hon gruppen sextiotalisterna. Med poesin som vapen bekämpade de diktaturen. Ibland var priset för deras kamp högt, och det var flera som åtalades och kastades i fängelse. Lina Kostenko var under denna tid aldrig rädd för att låta sin stämma ljuda. Hon protesterade högljutt och sattes på 1970-talet upp på den “svarta lista” som fanns över de poeter, författare och konstnärer som inte gick i regimens ledband.

Men under 1980-talet vände Lina Kostenkos lycka när hennes kanske främsta verk publicerades, Marusia Churai. 1987 tilldelades hon Taras Sjevtjenko-priset, den kanske finaste utmärkelsen en kulturarbetare kunde få i den sovjetiska republiken Ukraina. (Priset instiftades 1961 och delas ut än idag, och anses fortfarande vara det finaste priset för kulturgärning i Ukraina.)

Men på många sätt är det ändå inte så underligt att jag vid mötet med den estetiska lektorn på Lvivs opera aldrig hade hört talas om Lina Kostenko. Ty det finns endast några få översättningar av hennes poesi. Överhuvudtaget råder det väl totalt mörker på fronten ukrainsk poesi i svensk översättning. Om det inte vore för Halyna Michalyk.

Halyna Michalyk, som är bördig från Lviv, bor sedan flera decennier i Sverige, och sedan en längre tid har hon ägnat sig åt att översätta ukrainsk poesi till en svensk läsekrets. Hennes plattform är Facebook, men hon hoppas på att kunna få sina översättningar publicerade i Sverige.

Nedan kan ni läsa tre dikter av Lina Kostenko i översättning av Halyna Michalyk. Rätten till översättningarna är Halyna Michalyk, så om ni vill använda dem bör ni kontakta henne för att rådslå med henne hur och om de får användas i annat sammanhang.

Vingar
Ingen mark behövs om det finns vingar, så sant. Om jorden inte finns må det finnas himmelen.

Finns inte åkrar, må det finnas frihet istället.
Finns inte ångan, må det finnas moln.

Detta säkert utgör sanningen för fåglar…
Men hur människor gör? Hur människor gör?

Lever på marken. Flyger inte själv.
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

De vingarna är inte gjorda av dun och fjädrar.
Däremot av sanningen, ärlighet och tillit.

Någon får dem från trogen kärlek.
Någon får dem från eviga strävanden.

Någon får dem från uppriktighet till arbete.
Någon får dem från generositet och omtänksamhet.

Någon får dem från sånger och hopp,
Eller från poesin eller ur en dröm.

En människa sägs inte kunna flyga…
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

Jag i ditt hem
Jag i ditt hem – som en fågel i åskväder – en icke korsfäst själ och en värld utan våld.
Himmelen täcker oss, och stjärnorna bäddar under, –
å, stunden, att stanna med dig en stund.

Denna värld blev vansinnig, den har närmat till sin gräns, –
hör du hur nionde vågen vrålar?
Bakom grinden till helvettet, i vilket paradis

jag har kysst dig med ansiktet i tårar?
Må tystnad belysas med ord som bedårar, och mörkret avstår från att härja. Så länge du är nära – jag finns för dig kvar.
Så länge du älskar – må världen leva.

Allt fanns
Allt fanns – både längtan och ensamheten. Och sorgen av förlust, och icke falsk vänskap. Och denna kärlek – av förgyllda tråden,
broderat även mina mörka dar.

Allt fanns, har kommit och förflutit.
Och denna kärlek – blir så kallt utan!
Som ödet kyssar dig på huvudet.
Som evigt stön i våra minnen kvar.

Share

%d bloggers like this: