viewpoint-east.org

…till vänster i bild ser vi…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.

Share

I Wagners dårhus – Lohengrin på Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är nog den första och enda gången som jag kommer att gå på en opera av Richard Wagner”, förkunnade jag igår strax innan jag äntrade Lvivs operahus för att bevista premiären av hans opera Lohengrin. Och om det nu stämmer att det var första och sista gången jag går på en opera av Wagner, så valde jag ett helt ypperligt tillfälle för det. Lvivs operahus har nämligen åstadkommit en fullkomligt fenomenal tolkning av denna opera.

Ty att prestera en bättre tolkning av detta nationalromantiska epos är svårt. Hur tacklar man de tyska drömmarna om ett stort välde, utan att börja traska runt i nationalistisk gegga? Den tyske regissören Michael Sturm har tillsammans med österrikaren Matthias Engelmanns brillianta dekor och kostym hittat en ton som precist sätter fingret på vad Lohrengrin handlar om – ren och skär galenskap. Vi befinner oss helt enkelt i en vadderad cell.

Det är möjligt att det fanns de som vid premiären inte tyckte att deras grepp var helt lyckat, men jag skulle vilja hävda att de faktiskt har fel, även om tycke och smak faktiskt är svår bedöma efter skalan rätt och fel. Trots det vill jag påstå att de har fel, enär att förlägga handlingen till ett dårhus skalar bort mycket av det som gör Wagners operor problematiska. Du är sannerligen inte ensam om att ha hört att Hitler älskade Wagners operor, just för att de var så nationalistiska och svulstiga. Sturm och Engelmann lyckas med att ta det nationalistiska ur operan, och istället lyfta fram dess vackra konst. Lohengrin blir genom deras tolkning helt enkelt en fascinerande resa genom hatet som grumlar vår empati. Det blir en resa genom det mest fascinerande av konststycken, och inte en enda gång tänker jag på Hitler. Eller nationalistiska sattyg. Jag tänker på konsten. På skönheten i musiken, och de enastående sångare som bemästrar Lohengrin.

I första akten har kungen samlat sin armé för att driva ut ungrarna ur det tyska riket. Man upptäcker att prinsen Gottfrid är försvunnen och man kallar till sig hans syster Elsa, som förklarar att hon inte har mördat honom. Ortrud och hennes make Telramund ligger egentligen bakom försvinnandet, men det vet varken kungen eller Elsa. Elsa kräver en duell för att bevisa sin oskuld. Hon ber i en lång aria om att det ska komma en räddande riddare. Det gör det senare, och denne riddare heter Lohengrin. Kungen utser Telramund som motparten. Och Lohengrin besegrar den sistnämnde. Man bestämmer att Elsa ska gifta sig med Lohengrin, men hon måste lova att aldrig fråga Lohengrin vem denne är. Detta måste vara en hemlighet.

Scenen är möblerad med sjukhussängar. Hjältinnan Elsa, som igår gestaltades av Olesja Bubela, har medsystrar som har samma blå hårburr. Och även den grymma Ortrud (i Maria Berezovskas fantastiska framställning) har en bataljon av medsystrar, fast med rött hårburr. På scenen finner vi också en armé, iklädd masker, vilket kastar oss in i en känsla av utsatthet och maktlöshet. Telramund ser precis så skräckinjagande och samtidigt löjeväckande ut som jag tänkte mig honom. Han har ständigt problem med sin rustning, som trilskas med honom. Men kungen bryter av. Iklädd rosa strumpbyxor och med allmänt fjollig uppsyn, blir han den enda riktigt trygga karaktären.

Och Lohengrin då? Ja, han kommer inte på någon svan, utan svanen drar fram honom, där han ligger och slöar i kulisserna. Inte ser han ut som någon räddande riddare. Vi kommer snarare att tänka på David Bowie i videon “Ashes to ashes”, ni vet den där där olyckliga clownen. Det är lite rörigt, och det är stundtals svårt att förstå karaktärerna, men jag tror att det är ett medvetet val från Sturms sida. Ty andra akten är den förstas motsats. De många sängarna har förbyttes till två stora sängar, vilket ger känslan av att vi krupit närmare dem, men när vi gjort så har de också glidit undan och blivit mindre.

Ortrud och Telramund lyckas i denna akt att så tvivel i Elsa, och hon frågar därför Lohengrin den förbjudna frågan om vem han är.

Den sista akten är armén tillbaka på scenen, likaså alla sängar och Elsa- och Ortrud-kopiorna. I en aria, som utförs med bravur av kvällens Lohengrin, Roman Korentsvit, avsöjar han att han är en av riddarna som vaktar den heliga graalen. Han avslöjar även att svanen är Elsas döde bror och att det är Ortrud som förtrollat brodern. Lohengrin lämnar den vadderade cellen och Elsa dör, eller faller livlös ner i Ortruds armar.

Det är en lång opera. Fyra och en halv timme med paus, och det är inte utan att man känner extra ödmjukhet inför kvällens lysande dirigent, Myron Jusypovitj, och skickliga orkester.

Ja, som ni märker är berättelsen så skruvad att den passar bäst i ett dårhus. Men det är ingen parodi på Wagner. Sturm och Engelmann har med sin tolkning faktiskt snarare gett operan Lohengrin ett nytt och mer tragiskt ansikte. Något neurotiskt, men mycket mer klädsamt än om den hade burit vikingahjärm. Så, ja, jag valde helt rätt föreställning. Det här är den Wagner jag vill möta.

Bilderna är lånade från Lvivs operahus Facebook-sida.

Share

Från ett tryckeri till Australien och Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december
Dagens polska affisch
Wystawa Książki Hebrajskiej i zabytków sztuki żydowskiej (Utställning om hebreiska böcker och judisk konst)
Av Henryk Piotr Mund
År 1928

Långt ovanför markplan, längst uppe på fasaden till vårt hus, finns resterna av en polskspråkig reklam från mellankrigstiden. Det är reklam för Ignacy Jaegers tryckeri. Tidens tand har suddat ut reklamen, som målats rakt på fasaden. Jag har i alla år försökt urskilja bokstäverna, men det enda jag lyckades uttyda var Jaeger. Det var länge sedan jag gav upp hoppet om att någonsin få reda i vad som står där. Så ni kan nog förstå hur lycklig jag blev när jag snubblade över hans namn när jag tog fram affischer till denna adventskalender. Ty det är hans tryckeri som tryckt originalet till denna affisch.

Var tryckeriet höll till har jag inte lyckats utröna. Inte helt omöjligt dock att det fanns i huset brevid min gård, ty där finns flera före detta fabrikslokaler och möjliga ateljéer.

Ignacy Jaeger föddes 1883 i Stryj, strax söder om Lviv, då Lemberg eller Lwów. I unga år tycks han ha flyttat hit. Han blev tydligt mycket engagerad i olika sociala frågor, och beskrivs på Wikipedia som en “social aktivist”. Vad det betydde för tiden vet jag inte, och hur de tog sig till uttryck vet jag inte heller. Frånsett det att han engagerade sig i lokal politik, och sedermera blev en ledamot i polska parlamentet, Sejm. Han gick ur tiden 1933.

Henryk Piotr Mund, affischens skapare, föddes i Lemberg 1902 och kom från en förmögen familj, och hans far var till och med borgmästare i staden under en tid. Henryk Piotr Mund tillhörde något av gräddan i den konstnärliga eliten i staden. Hans specialitet var stilleben, vilket vi tydligt ser på affischen. Två krig hann han med att strida i. Det polsk-sovjetiska kriget samt andra världskriget. I det senare blev han tillfångatagen, men lyckades fly. Han stred sedan med de allierade styrkorna mot nazisterna. Efter kriget slog han sig ner i Australien, där han slutade sina dagar 1960.

Det förhåller sig kanske så att Henryk Piotr hade en bror som hette Jakub. Nåväl, det vågar jag inte svära på, men de bar i alla fall samma efternamn. Jakub Mund var mycket betydelsefull i Lwóws musikliv. Han var ursprungligen violinist i filharmonin, men blev senare en framgångsrik dirigent för både filharmonikerna och andra musikteatrar. Han var även chef för Lwóws operahus 1939-41. Han gick dock ett dystert öde till mötes, ty han mördades 1941 i ett koncentrationsläger (troligen Janowska, som låg i dagens Lviv).

Share

“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.

Share

%d bloggers like this: