viewpoint-east.org

Med Lesja i Volyniens skogar

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

16 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Volyn oblast, eller Volyn
Lesja Ukrainka och hennes Skogssång

Välkommen till Volyn. Idag ska vi få bekanta oss med den kanske viktigaste av alla författare i Ukraina, men först ska vi lära känna oblasten. Det är lätt att tro att Volyn är samma sak som den historiska regionen Volynien. Den senare sträcker sig från östra Polen in i Ukraina, genom Volyn, vidare genom Rivnensjtjyna och slutar någonstans i Zjotomyrsjtjyna.

Volynien nämndes i Nestorskrönikan, på 1100-talet, men då var regionen redan ett känt faktum. Den hade nämligen redan på 800-talet omnämnts av en arabisk historiker och geograf. Ungefär samtidigt ska Olha av Kyjiv ha skapat ett tidigt administrativt fäste (kallat pogost) i Volynien. Nåväl, vi tar raska kliv till 1300-talet då regionen delades mellan kungen av Polen, och storfurstendömet Litauen. Under den polska delningen på 1700-talet, tillföll Volynien det ryska imperiet. Och 200 år senare, under inbördeskriget på 1920-talet, var Volynien en krigsdrabbad region, som tillslut delades mellan Sovjetunionen och Polen. Andra världskriget innebar ett sorgligt kapitel för de ukrainsk-polska relationerna, vilket inte hjälptes av att regionen efter andra världskriget kom att tillhöra Sovjetunionen, och dessa oförrätter aldrig fick komma till ytan. (Här kan ni läsa om mer om de händelser som tilldrog sig i Volynien under andra världskriget.) Det var väl egentligen också först då som regionen delades upp, och Volyn fick en liten skärva av Volynien.

Trots denna dramatiska historia kan Volyn tyckas vara en perifer liten region i Ukrainas nordvästra hörn, men precis som alla delar av Ukraina är den likfullt betydelsefull. Och det var dessutom här som den största (menar undertecknad bestämt) av alla ukrainska författare fick uppslag till sitt kanske viktigaste verk. Ja, exakt, här syftas på Lesja Ukrajinka och hennes pjäs Skogssång (Лісова пісня).

Lesja Ukrajinka (egentligen Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka) föddes 1871 dock inte i det som idag utgör oblasten Volyn, utan i Zjotomyrsjtjyna, men förvisso i det som utgjorde Volynien. Vi kan här inte skriva en rättvis redogörelse för hennes levnadsår, och gör därför bara några nedslag. När Lesja var 8 år flyttade familjen till Lutsk, och hennes pappa började bygga familjens hus i byn Kolodjazjne (Колодяжне), där familjen sedan slog sig ner.

Sommaren 1884 tog Lesjas mamma, den kända författaren, etnografen och politiska aktivisten Olena Ptjilka, barnen med sig till en stuga i byn Skulyn vid sjön Netjymne i Volyniens skogar. En kväll berättade mamma Olena en saga för Lesja och hennes syskon. Sagan handlade om Mavka, ett skogsväsen som levde i skogarna i Volynien och som enligt ukrainsk mytologi var oerhört vacker, med långt, böljande hår. Enligt sägnen skulle hon kunna vara oerhört farlig för unga män.

Berättelsen ska dock inte ha skrämt den unga Lesja. Istället blev hon så fascinerad av berättelsen att hon en natt begav hon sig ut i skogen och satt en hel natt under ett träd för att försöka få en skymt av Mavka. Till Lesjas besvikelse dök Mavka inte upp, men sagan om detta skogsväsen levde med Lesja under flera år. Det skulle dock dröja över 25 år, innan hon 1911 skrev sin tolkning av berättelsen om Mavka. Då var Lesja redan mycket tärd av den bentuberkulos hon ådrog sig som barn, och hon dog två år efter att hon avslutat Skogssång. Lesja Ukrajinka skulle aldrig få se uruppförandet av verket, som skedde först 1918 i Kyjiv, men efter det har pjäsen blivit en av de mest älskade och kanske en av de allra viktigaste eposen i ukrainsk litteratur.


Sjön Netjymne är lika fängslande idag som på Lesjas tid. Bildens källa.

Några källor:
https://www.l-ukrainka.name/en/Gallery/MemPlaces/Nechimne.html
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mavka


De godas berättelse från Volynien

Category: by sophie engström, literature, poland, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag försökte inte finna skyldiga eller oskyldiga. Jag försökte inte peka ut några förövare eller offer. Jag försökte inte heller skapa några martyrer,” förkunnar Witold Szabłowski som ett svar på den ursinnige mannens monolog. Stämningen på Teater Kurbas är tät. Vi visste nog alla att något sådant skulle hända, så den äldre mannens inpass var väntat.

För det som Szabłowski valt att skriva om är inte enkelt… Han tycks för övrigt aldrig göra det enkelt för sig. Han slog igenom med att skriva om hedersvåld mot turkiska unga kvinnor. Och han har levt ett år som om han befann sig i Folkrepubliken Polen, för att på så vis utforska hur det skulle vara att leva i en tid utan kapitalism. Ett slags Good Bye, Lenin!-projekt, fast på riktigt. Och nu detta…

Boken som presenteras på årets bokmässa i Lviv bär titeln “Sprawiedliwi zdrajcy. Sąsiedzi z Wołynia” på polska (enligt min knaggliga polska betyder det ungefär “Bara förrädare. Grannarna i Volynien”). Den handlar om år 1943 i Volynien. Från mars 1943 och under några månader där efter, pågick en gruvlig massaker på polacker. I Volynien mördades 35.000-60.000 polacker. I östra Galizien, där Lviv ligger, mördades 25.000-40.000 polacker. Det finns många vittnesmål om att ukrainare deltog i de här massakrerna. Vilket i sin tur och ledde till att ukrainare mördades, om än inte i samma utsträckning. Och det här är givetvis ett öppet sår i de polsk-ukrainska förbindelserna. Många försöker använda den här händelsen i sina egna syften, att driva på nationalistiska strömningar och att skapa splittring mellan de två grannarna Polen och Ukraina. En polsk film om massakern förbjöds till exempel nyligen att visas i Ukraina av ukrainska myndigheter. Den ansågs vara vinklad.

Så det är inte så förvånande att en presentation av Szabłowskis bok i Lviv upprör vissa. Men Szabłowski och hans översättare intygade att boken inte försöker peka på ut någon grupp som skyldig. Det här är en bok om goda människor, som försökte förhindra massakern. En slags försoningsbok till för både ukrainare och polacker, menar Szabłowski.

Det är omöjligt att inte imponeras av Szabłowskis mod. Årets bokmässa i Lviv har redan inneburit att en bokpresentation ställts in efter mordhot mot författaren. (En bok om en flicka med två mammor.) Den äldre mannens svavelosande monolog är ju dessutom ett uppenbart bevis på att Szabłowskis bok verkligen upprör i vissa grupper.

Jag har själv inte läst boken, den finns ännu inte på ett språk jag vågar påstå att jag behärskar, så jag kan bara ta Szabłowski på hans ord. Att det här inte är en bok för sådana som vill använda historien till sina egna politiska syften. Det här är en bok som vill läka sår, med att berätta de godas berättelse. Den berättelsen vi så sällan får höra.

På ukrainska bär boken titeln “Кулемети й вишні. Історії про добрих людей з Волині”, vilket kan översättas med “Kulsprutor och körsbär. Historien om goda människor från Volynien”, en titel författaren förkunnade att han tycker bättre om än den han valt själv.

Witold Szabłowski i mitten, med översättaren Andriy Bondar samt tolken till vänster.

Fotnot: i våras mötte jag samma äldre mannen under ett samtal på bokhandeln Je i Ternopil om svensk-ukrainska relationer. Den gången var han indignerad över att Sverige höll på att införa Sharialagar, samt att svenska företagare stal pengar från Ukraina. Jag påpekade att man ska vara noga på varifrån man får sin information i dessa tider. Efter samtalet visade han en annan sida. Han var plötsligt mycket artig och trevlig. Kanske är det bara hans sätt att skapa sig en plats på jorden. Så hans vredgade ord på Teater Kurbas idag ska kanske läsas som ett slags identitetsskapande. Så länge han går till ställen där det finns pålästa människor, är det ju ingen fara. Men hans ord kan lätt sätta griller i huvudet på sådana som inte har samma förmåga att diskutera med honom…