viewpoint-east.org

Med Lesja i Volyniens skogar

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

16 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Volyn oblast, eller Volyn
Lesja Ukrainka och hennes Skogssång

Välkommen till Volyn. Idag ska vi få bekanta oss med den kanske viktigaste av alla författare i Ukraina, men först ska vi lära känna oblasten. Det är lätt att tro att Volyn är samma sak som den historiska regionen Volynien. Den senare sträcker sig från östra Polen in i Ukraina, genom Volyn, vidare genom Rivnensjtjyna och slutar någonstans i Zjotomyrsjtjyna.

Volynien nämndes i Nestorskrönikan, på 1100-talet, men då var regionen redan ett känt faktum. Den hade nämligen redan på 800-talet omnämnts av en arabisk historiker och geograf. Ungefär samtidigt ska Olha av Kyjiv ha skapat ett tidigt administrativt fäste (kallat pogost) i Volynien. Nåväl, vi tar raska kliv till 1300-talet då regionen delades mellan kungen av Polen, och storfurstendömet Litauen. Under den polska delningen på 1700-talet, tillföll Volynien det ryska imperiet. Och 200 år senare, under inbördeskriget på 1920-talet, var Volynien en krigsdrabbad region, som tillslut delades mellan Sovjetunionen och Polen. Andra världskriget innebar ett sorgligt kapitel för de ukrainsk-polska relationerna, vilket inte hjälptes av att regionen efter andra världskriget kom att tillhöra Sovjetunionen, och dessa oförrätter aldrig fick komma till ytan. (Här kan ni läsa om mer om de händelser som tilldrog sig i Volynien under andra världskriget.) Det var väl egentligen också först då som regionen delades upp, och Volyn fick en liten skärva av Volynien.

Trots denna dramatiska historia kan Volyn tyckas vara en perifer liten region i Ukrainas nordvästra hörn, men precis som alla delar av Ukraina är den likfullt betydelsefull. Och det var dessutom här som den största (menar undertecknad bestämt) av alla ukrainska författare fick uppslag till sitt kanske viktigaste verk. Ja, exakt, här syftas på Lesja Ukrajinka och hennes pjäs Skogssång (Лісова пісня).

Lesja Ukrajinka (egentligen Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka) föddes 1871 dock inte i det som idag utgör oblasten Volyn, utan i Zjotomyrsjtjyna, men förvisso i det som utgjorde Volynien. Vi kan här inte skriva en rättvis redogörelse för hennes levnadsår, och gör därför bara några nedslag. När Lesja var 8 år flyttade familjen till Lutsk, och hennes pappa började bygga familjens hus i byn Kolodjazjne (Колодяжне), där familjen sedan slog sig ner.

Sommaren 1884 tog Lesjas mamma, den kända författaren, etnografen och politiska aktivisten Olena Ptjilka, barnen med sig till en stuga i byn Skulyn vid sjön Netjymne i Volyniens skogar. En kväll berättade mamma Olena en saga för Lesja och hennes syskon. Sagan handlade om Mavka, ett skogsväsen som levde i skogarna i Volynien och som enligt ukrainsk mytologi var oerhört vacker, med långt, böljande hår. Enligt sägnen skulle hon kunna vara oerhört farlig för unga män.

Berättelsen ska dock inte ha skrämt den unga Lesja. Istället blev hon så fascinerad av berättelsen att hon en natt begav hon sig ut i skogen och satt en hel natt under ett träd för att försöka få en skymt av Mavka. Till Lesjas besvikelse dök Mavka inte upp, men sagan om detta skogsväsen levde med Lesja under flera år. Det skulle dock dröja över 25 år, innan hon 1911 skrev sin tolkning av berättelsen om Mavka. Då var Lesja redan mycket tärd av den bentuberkulos hon ådrog sig som barn, och hon dog två år efter att hon avslutat Skogssång. Lesja Ukrajinka skulle aldrig få se uruppförandet av verket, som skedde först 1918 i Kyjiv, men efter det har pjäsen blivit en av de mest älskade och kanske en av de allra viktigaste eposen i ukrainsk litteratur.


Sjön Netjymne är lika fängslande idag som på Lesjas tid. Bildens källa.

Några källor:
https://www.l-ukrainka.name/en/Gallery/MemPlaces/Nechimne.html
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mavka


I nationalismens sankmark – om det polsk-ukrainska ordkriget

Category: by sophie engström, krönika, poland, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi lever i Sovjetunionens skugga. Nej, jag menar inte att vi lever i någon trist betongförort i någon namnlös postsovjetisk stad, dricker gin och tonic på burk eller går på drogen krokodil. Jag menar att vi alla lever i skuggan av diktaturens tankegods. Och vi lever också i skuggan av andra världskriget. Båda fysionomierna präglar vår tid, och hur vi tänker. De skuggar våra tankar, och får oss att tappa navigationen i mörkret. Vi navigerar rakt in i nationalismen, och där har vi liksom kört fast. Varje gång vi försöker röra oss tycks det mig som om vi glider länge och länge upp på land. Nationalismens land. Upp på ett land vi tror är fast, men de som kan sin historia vet hur luriga sankmarker som gömmer sig där. Det är lätt att tampa ner sig djupare ner i dyn av nationalistiska floskler, och till slut är det omöjligt att ta sig upp. Man sjunker till ofattbart låga nivåer. Det är det som hänt både Ukraina och Polen. De har inte tagit i botten ännu, där de trampar runt i dyn, men de är farligt nära.

2015 antog Ukraina en mycket kontroversiell lag, som innebär att ingen får kritisera ukrainska befrielsearmén. I samma veva utnämndes de som stridit i denna armé till veteraner. Lagen var då tänkt som en markering mot Ryssland, skulle jag tro. Det ukrainska parlamentet och presidenten ville också visa ukrainarna att de är stolta patrioter. Lagen välkomnades av många i Ukraina, men långt ifrån alla. Många historiker, journalister, lärare, författare blev (och är ännu) rosenrasande över tilltaget.

Något som hände i spåren var att man antog lagen var att Polen började klaga. För polackerna är ukrainska befrielsearmén ett känsligt ämne. I Ukrainas västra grannland menar man att ukrainska befrielsearmén låg bakom och var drivande vid massakern i Volynien (som jag skrivit om tidigare). Direkt efter lagen antogs höll sig dock Polen förhållandevis lugnt, och kanske berodde det på att landet då styrdes av Medborgarplattformen, ett parti som inte har en stark nationalistisk framtoning. Det har dock dagens regeringsparti, Lag och rättvisa. De har inte gjort någon hemlighet av att de tänker straffa Ukraina för lagen.

Under hela hösten har bråket mellan Polen och Ukraina tilltagit, och tonläget har nu nått falsett. I veckan klubbade polska parlamentet genom en lag som dels gör det förbjudet att uttala stöd för ukrainska befrielsearmén samt den omstridde Stepan Bandera. De klubbade dessutom igen att man inte får hävda att polacker deltog i förintelsen eller mördade judar. Lagen är ett direkt svar på Ukrainas lag som jag beskrev ovan. Straffskalan är utsatt till böter eller upp till tre års fängelse. Den ukrainska lagen har ingen straffskala ännu, mig veterligen. Det är inte alls konstigt utan mycket ukrainskt. (Det skriver jag inte hånfullt utan ömt, för om det finns något jag verkligen älskar och beundrar så att det den ukrainska inkonsekvensen. Om fler länder vore lika inkonsekventa skulle nog världen var en mycket flexiblare och drägligare plats.)

Först var det väl bara ukrainska röster i strömmen av kritik. Man krävde vedergällning. Frågan är vad det skulle bli? Hur mycket värre kan det egentligen bli? Ukraina behöver Polen. Polen behöver Ukraina. Men det funderar man inte på nu. (“Inte nu när vi håller på att trampa ner oss i den dy som heter nationalism.”)

Men så händer det oundvikliga som måste ske i sådana här lägen. Någon annan blev förbannad. I det här fallet var det Israel. Det är ju inte ett land som har rent mjöl i påsen, kan man kanske säga. Men vem har det? Inte något enda land i världen, skulle jag tro. Vi är alla lika oförbätterliga svikare av andra nationaliteters mänskliga rättigheter. Det är nämligen så att det är något som ligger i nationalstatens natur, eller dy, att vi liksom inte kan låta bli att slå på någon svagare eller någon annan som vi tycker ligger och trycker lite för nära gränsen.

Jag kan inte se att den uppkomna situationen kommer att förändras inom överskådlig framtid. För vem ska retirera först? Polen? “Nä, då måste ju Ukraina retirera!” Men Ukraina svarar: “Vadå, vi har ett krig på vårt territorium, vi måste försvara vår nationella suveränitet!” (Vilket faktiskt inte är ett problem att underskatta). Vem var det som började det här? Ryssland? “Njet! Titta inte på oss. Titta på Sovjetunionen. Minns ni hur bra vi hade det? Komsi, komsi…”

Nej, det är ju givetvis inte ett alternativ för någon av dessa två länder, men slutsatsen, att varje land måste skapa sig en svulstig och narcissist självuppfattning är inte heller helt logisk i mitt tycke.

Så då står vi här i vår nationalistiska sankmark, för det sovjetiska arv. Den enda världsbild som lyckades födas ur det vedervärdiga imperiet som skuggar vår sikt och förnuft. Och vinnaren är Sovjetunionens moder, Ryssland.

on track
Var är vi egentligen på väg?


De godas berättelse från Volynien

Category: by sophie engström, literature, poland, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag försökte inte finna skyldiga eller oskyldiga. Jag försökte inte peka ut några förövare eller offer. Jag försökte inte heller skapa några martyrer,” förkunnar Witold Szabłowski som ett svar på den ursinnige mannens monolog. Stämningen på Teater Kurbas är tät. Vi visste nog alla att något sådant skulle hända, så den äldre mannens inpass var väntat.

För det som Szabłowski valt att skriva om är inte enkelt… Han tycks för övrigt aldrig göra det enkelt för sig. Han slog igenom med att skriva om hedersvåld mot turkiska unga kvinnor. Och han har levt ett år som om han befann sig i Folkrepubliken Polen, för att på så vis utforska hur det skulle vara att leva i en tid utan kapitalism. Ett slags Good Bye, Lenin!-projekt, fast på riktigt. Och nu detta…

Boken som presenteras på årets bokmässa i Lviv bär titeln “Sprawiedliwi zdrajcy. Sąsiedzi z Wołynia” på polska (enligt min knaggliga polska betyder det ungefär “Bara förrädare. Grannarna i Volynien”). Den handlar om år 1943 i Volynien. Från mars 1943 och under några månader där efter, pågick en gruvlig massaker på polacker. I Volynien mördades 35.000-60.000 polacker. I östra Galizien, där Lviv ligger, mördades 25.000-40.000 polacker. Det finns många vittnesmål om att ukrainare deltog i de här massakrerna. Vilket i sin tur och ledde till att ukrainare mördades, om än inte i samma utsträckning. Och det här är givetvis ett öppet sår i de polsk-ukrainska förbindelserna. Många försöker använda den här händelsen i sina egna syften, att driva på nationalistiska strömningar och att skapa splittring mellan de två grannarna Polen och Ukraina. En polsk film om massakern förbjöds till exempel nyligen att visas i Ukraina av ukrainska myndigheter. Den ansågs vara vinklad.

Så det är inte så förvånande att en presentation av Szabłowskis bok i Lviv upprör vissa. Men Szabłowski och hans översättare intygade att boken inte försöker peka på ut någon grupp som skyldig. Det här är en bok om goda människor, som försökte förhindra massakern. En slags försoningsbok till för både ukrainare och polacker, menar Szabłowski.

Det är omöjligt att inte imponeras av Szabłowskis mod. Årets bokmässa i Lviv har redan inneburit att en bokpresentation ställts in efter mordhot mot författaren. (En bok om en flicka med två mammor.) Den äldre mannens svavelosande monolog är ju dessutom ett uppenbart bevis på att Szabłowskis bok verkligen upprör i vissa grupper.

Jag har själv inte läst boken, den finns ännu inte på ett språk jag vågar påstå att jag behärskar, så jag kan bara ta Szabłowski på hans ord. Att det här inte är en bok för sådana som vill använda historien till sina egna politiska syften. Det här är en bok som vill läka sår, med att berätta de godas berättelse. Den berättelsen vi så sällan får höra.

På ukrainska bär boken titeln “Кулемети й вишні. Історії про добрих людей з Волині”, vilket kan översättas med “Kulsprutor och körsbär. Historien om goda människor från Volynien”, en titel författaren förkunnade att han tycker bättre om än den han valt själv.

Witold Szabłowski i mitten, med översättaren Andriy Bondar samt tolken till vänster.

Fotnot: i våras mötte jag samma äldre mannen under ett samtal på bokhandeln Je i Ternopil om svensk-ukrainska relationer. Den gången var han indignerad över att Sverige höll på att införa Sharialagar, samt att svenska företagare stal pengar från Ukraina. Jag påpekade att man ska vara noga på varifrån man får sin information i dessa tider. Efter samtalet visade han en annan sida. Han var plötsligt mycket artig och trevlig. Kanske är det bara hans sätt att skapa sig en plats på jorden. Så hans vredgade ord på Teater Kurbas idag ska kanske läsas som ett slags identitetsskapande. Så länge han går till ställen där det finns pålästa människor, är det ju ingen fara. Men hans ord kan lätt sätta griller i huvudet på sådana som inte har samma förmåga att diskutera med honom…


%d bloggers like this: