viewpoint-east.org

Odesa i Kraków

Category: by sophie engström, Konst, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta associerar troligen begreppet “krigsflykting” med människor, men faktum är att även föremål kan fly undan krig och förföljelse. Det kan man erfara på det Internationella kulturcentret (Międzynarodowe Centrum kultury) vid Stora torget i Kraków. Under sommaren hyser de nämligen en utställning med utvalda verk från Odesas konstmuseum (Одеський національний художній музей). Det är dock bara en bråkdel av deras samlingar som visas i Kraków, enär museet i Odesa äger upp till 10 000 verk.

Utställningen bär titeln “Odesa. Det långa 1900-talets konst” (“Odesa. Długi wiek XX w sztuce”), och tanken är att man vill belysa hur konst kan åskådliggöra frågor som nationell identitet och konstens roll i den pågående ryska aggressionen mot Ukraina.

I utställningens första rum mötet vi stadens långa historia. De första bosättningarna på platsen antas vara 400 år före vår tideräkning, då den beboddes av greker som idkade handel och fiske. Man tror att platsen under denna tid var en smältdegel med flertalet normadiska stammar. När gyllene horden anföll, och slutligen intog platsen, var den dock inte en stad i ordets rätta bemärkelse. Det var först 1415 som platsen omnämndes i Jan Długosz krönika, men inte heller då kan man säga att Odesa existerade som stad. Det skulle dröja till 1789, då Tsarryssland hade besegrat det Ottomanska riket, som grunden lades till Odesa. Bara några decennier senare skulle Odesa var den fjärde största staden i Tsarryssland (efter S:t Petersburg, Moskva och Warszawa).

Orsaken till att staden växte så snabbt var att Odesas hamn var isfri året om, samt att staden hade byggts enligt dåtidens alla tänkbara moderniteter. Och varje stad med någon slags stolthet innehar givetvis ett konstmuseum. Således öppnades Odesas konstmuseet 1899.

Vägen från förra sekelskiftet fram till våra dagar kantas av krig och domineras av sovjetiskt förtryck. I det första rummet finner vi också en av de kanske mest kända ukrainska videokonstverken av Oleksandr Rojtburd (1961-2012) med titeln The Battleship Potemkin’s Psychedelic Invasion of Sergei Eisenstein’s Tautological Hallucinosis från 1998. Oleksandr Rojtburd, som var anhängare av den förre presidenten Petro Porosjenko, var för övrigt chef för Odesas konstmuseum mellan 2017-2019, ett ledarskap som dessvärre inte föll i god jord hos den politiska ledningen i Odesa (som stod i opposition mot den dåvarande presidenten) och hans tid som chef för museet kantades av skandaler, anklagelser om politisk styrning och så vidare. Rojtburds videokonstverk är således en parafras på Sergej Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925, och är en ukrainsk uppgörelse med den sovjetiska propagandan, ett försök att återta sin historia och sitt konstnärliga uttryck.

I nästa rum tas några steg västerut, och bort från den sovjetiska och ryska yttringarna, till förra sekelskiftets Art nouveau. Mychajlo Zjuk (Михайло Жук) föddes 1883 i Kachovka. Han inledde troligen sin konstnärliga skolning redan i hemmet, då fadern var konstnär, men han fortsatte sin utbildning i Kyjiv och Moskva, innan han kom till Kraków och började studera för den legendariska konstnären Stanisław Wyspiański på den akademiska konsthögskolan. Detta möte skulle förändra Zjuks uttryck och flera av hans verk är förvillande lika läromästarens. Men man finner även ett sökande efter den egna nationella identiteten, som i hans självporträtt från 1902 där han ses iklädd en vysjyvanka. Ett annat verk som bör belysas är den förhållandevis okända konstnärinnan Vira Akymovytj (Вiра Акимович). Det finns inte mycket information om henne att tillgå, förutom att hon föddes 1890 i Odesa och avled i samma stad 1977. Hon utbildade sig på Konsthögskolan i Odesa, som för övrigt tillhör en av de äldsta i landet. Det är lätt att dröja sig kvar en längre stund vid hennes Vardagsrum (вітальня), en fin akvarell föreställande ett vardagsrum med textilier som vittnar om Odesas mångkulturella atmosfär.


Mychajlo Zjuks självporträtt från 1902. Målningen tillkom under hans studietid i Krakòw.


Några verk av Mychajlo Zjuk.


Vira Akymovytjs vardagsrum.

I påföljande rum återfinns verk som vittnar om den underjordiska konsten under den sovjetiska tiden. Bland verken syns en kritik av den socialistiska realismen som var det rådande och anvisade konstnärliga uttrycket. Inriktningen kallas ofta för den icke-konformistiska konsten. Det var vanligt att ställa ut konstverken i hemmen, på gator eller torg och performancekonst, eftersom de inte fick ställas ut på konstmuseer eller andra institutioner. I Ukraina var denna inriktning ett påfallande viktigt inslag i kampen om självständighet. Men för en utomstående kan det ibland vara svårt att avgöra skillnaden mellan den socialistiska realismens och dessa konstverks uttryck. Oppositionen är ofta subtil och syns blott i titeln, eller i ett färgval.


Performancekonst på Odesas gator på 1980- och 1990-talet.

I avdelningen Zaginione krajobrazyFörlorade landskap på svenska – behandlas hur Odesa förändrades under den sovjetiska tiden, från att vara en pittoresk stad, till att ligga mitt på frontlinjen. Sovjetiska krigsskepp, bombningarna av staden under andra världskriget och nu senare under den pågående ryska aggressionen mot Ukraina samt de ekologiska katastroferna som drabbat staden, avhandlas obarmhärtigt krasst.

Den femte november 2023 bombades konstmuseet av ryska styrkor. Ett av många verk som återfanns i museet vid denna tidpunkt var ett verk av Stas Zjalobnjuk (Стас Жалобнюк) född 1976. På de två stora målningarna ser vi underdelen av två kroppar, som ligger till synes livlösa. Texten “Black sea” täcker överdelen av kropparna. Trots att ingen annan information anges, kan vi lätt föreställa oss det våld de utsatts för. Den olycksbådande stämningen förstärks av verket på motsatta sidan av rummet. Mykola Karabinovutjs (Микола Карабінович) verk Something happened this spring från 2021, handlar om det blodiga upplopp som skedde i Odesa den andra maj 2014 och där förövarna fortfarande inte har gripits. Videon ackompanjeras av ett ogreppbart tjut, som är förvillande likt de flyglarm som dagligen ljuder över Odesa och Ukraina.


Stas Zjalobnjuk

Odesas judiska historia representeras av videokonstverket A Hasidic Dechamp (2002) av Juriy Lejderman (Юрий Лейдерман) (född 1963) där vi ser honom dansa till klezmermusik, iklädd en björnkostym samtidigt som han håller en bok av Marcel Duchamp. Enligt texten ska verket symbolisera de tre tre pelarna i hans identitet: konsten, som är hans yrke, den judiska dansen, hans judiska påbrå och slutligen Ryssland, som enligt Lejderman skulle vara hans födelseland. 1963 låg Odesa i Sovjetunionen och den Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken. Lejdermans verk sammanfattar därför, kanske rentav omedvetet, komplexiteten i den ukrainska judiska identiteten, där många har ryska som modersmål och inte känner någon anknytning till Ukraina och dess kultur. Om så är fallet med Lejderman, låter jag däremot vara osagt.

Strax före utgången kan man se Darja Koltsovas (Дар’я Кольцова) verk “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023. Konstverket består av glas och metall och är slående lika kyrkfönster. Men när man tittar närmare på dem uppstår en känsla av brutalitet. De stora svarta kors över glasrutorna för tankarna till den tejp man tejpar över fönstren för att de inte ska krossas vid beskjutning, och ju längre man tittar på dessa glasfönster desto större växer oron och förtvivlan. Känslor som de boende i Odesa erfar dagligen.


Darja Koltsovas “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023

Utställningen i Kraków är den första större internationella utställningen som lyfter fram Odesas konstnärliga uttryck. Det är en ambitiös och mycket inkännande ansats som vill föra besökaren till en stad på frontlinjen. Men det går att framföra viss kritik. Det första gäller att verkens titlar och upphovsmän enkom anges på polska och på engelska. Det är som om det ukrainska språket överhuvudtaget inte existerar. Likaledes kan man kritisera att blott ett fåtal av konstnärerna får några längre presentationer. Dessa två misstag skapar en känsla av avsaknad av kontext. Även om detta bara är orsakat av lapsus, kan det i värsta fall uppstå en känsla av avståndstagande från Ukraina och Odesa. Intentionen med utställningen torde ju vara den motsatta, nämligen att minska avståndet… Vad man däremot lyckas med är att uppmärksamma oss på att Rysslands aggressionskrig är ett krig både mot ukrainarna och deras kultur. Ty i de bästa av världar skulle dessa konstverk inte beskådas i Kraków, utan på en resa till Odesa.

Utställningen pågår till första september 2024.

Källor:

https://www.mg-lj.si/en/exhibitions/3475/alexander-roitburd/
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%96%D1%83%D0%BA_%D0%9C%D0%B8%D1%85%D0%B0%D0%B9%D0%BB%D0%BE_%D0%86%D0%B2%D0%B0%D0%BD%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87
https://ru.m.wikipedia.org/wiki/%D0%90%D0%BA%D0%B8%D0%BC%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87,_%D0%92%D0%B5%D1%80%D0%B0_%D0%9D%D0%B8%D0%BA%D0%BE%D0%BB%D0%B0%D0%B5%D0%B2%D0%BD%D0%B0
https://imaginepoint.gallery/artists/251
https://karabinovych.com/
https://www.instagram.com/koltsovadarya?igsh=MXM2dWJrbW82bXR0bQ==
https://iffr.com/en/persons/yuri-leiderman

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>