viewpoint-east.org

Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Förintelsens minnesdag. För varje år blir det svårare att författa något om denna dag. Troligen beror det på att min kunskap om förintelsen har blivit djupare, och intensifierats.

I Lviv gick jag varje år till gettomonumentet för att tända ett ljus. Det gjorde, och gör fortfarande alla som brinner för att minnet av de mördade aldrig ska släckas ut. För mig var det en ritual, som för varje år blev alltmer smärtsam.

Här i Kraków ser dock situationen annorlunda ut. Det finns så många olika minnesmärken i staden, att det är svårt att veta vilken jag torde besöka. Först bar mina steg mig mot platsen som var umschlagplatz i Kraków. Grupper av turister stod och lyssnade på guider som beskrev de fasor som utspelat sig på platsen. Någon av turisterna bröt sig ur sin grupp, och började oroligt vanka runt bland de stolar som är monumentet över dem som deporterades till koncentrationsläger och förintelseläger som Auschwitz och Bełżec.

Men någonting kändes fel. Kanske beror det på att jag allt oftare upplever en aversion mot förintelseturismen. Syftet med denna är dock god, men det händer även att jag urskiljer en slags bisarr vilja att låta sig skrämmas. Som om förintelsen vore en film av Steven Spielberg. Det här är kanske inte en helt rättvis tolkning, men omständigheterna kring förintelseturismen talar för mig sitt eget tydliga språk. Jag har nämligen aldrig sett en sådan grupp stå tysta tillsammans för att hedra de mördade. Snabbt ilar man istället iväg till nästa hållpunkt där förskräckligheter levereras som om de vore några anekdoter.

Jag lämnar således platsen för umschlagplatz, och går över den vältrafikerade gata som idag skär genom det som en gång var gettot. På andra sidan finns nämligen ett litet minnesmärke som ofta förbises. Vackert gyllene gräs ståtar längs med trottoaren, och mellan gräsets tuvor vilar en minnessten. Stenen, och gräset, är ett minne över alla de mördade barn som en gång fanns i gettot. Egentligen är minnestenen tillägnat de föräldralösa barn som bodde på barnhemmet i gettot, och som mördades i Bełżec. Men den sista raden på stenen förkunnar att minnesmärket även är tillägnat alla barn i gettot. Gräset är också en del av monumentet. De spröda stråna representerar barnen som berövades sin framtid.

Jag tänder ett ljus. Jag tar några steg tillbaka, och står en stund i tystnad.

Ett kvarter bort, länge in i det som var gettot, finns platsen där Mordechaj Gebirtig mördades. Husväggen, med de igenmurade fönstren, stirrar blint ut i tomheten, när jag tänder ännu ett ljus. Här ligger också några stenar, minnesstenar för Mordechaj Gebirtig.

Jag går sakta därifrån, längs med Wisła, ut ur det som var gettot. Mina tankar vill gå till var och en av de mördade, men det är bortom min fattningsförmåga. Istället tänker jag på Primo Levi, och jag tycker att han bör avsluta denna märkliga betraktelse från förintelsens minnesdag i Kraków. Ty bara han hade förmågan att sätta ord på den särskilda sorg som är förknippad med förintelsen:

The sea of grief has no shores, no bottom; no one can sound its depths.
Primo Levi If Not Now, When? (1982)

Share
%d bloggers like this: