viewpoint-east.org

Bland skogarna i Transkarpatien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Transkarpatiens oblast
Karpaternas biosfärreservat

Från Ivano-Frakivsksjtjyna tar vi oss söderut till Transkarpatiens oblast. Oblasten, som tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget, gränsar till tre länder, Slovakien, Rumänien och Ungern, och den senare har dessutom en betydande minoritet i oblasten. Över 80% av befolkningen säger sig ändå vara ukrainare och har ukrainska som modersmål. Men det är möjligen en sanning med modifikation, enär det även bor en betydande andel rusiner området. Dessa är inte en erkänd minoritetsgrupp och betecknas därför som ukrainare i statistiken. Utöver ukrainarna har ungefär 12% ungerska som modersmål. Här finns dock också andra minoritetsgrupper, så som rumäner, ryssar och romer. Transkarpatien är således ett mycket mångkulturellt område. De största orterna heter Uzjhorod, Mukatjevo och Chust.

När man säger Transkarpatien till en ukrainare får de ofta något drömskt i blicken. De börjar ganska omgående att tala om naturen och de vackra bergsmassiven. Och inte undra på det, ty här bjuder naturen på ett storslaget skådespel… Nåväl det är förstås en mycket mänsklig missuppfattningen att naturen gör sig till för oss.

I Transkarpatien finns alltså flerfaldigt unik natur, och ett sådant exempel är Karpaternas biosfärreservat (Карпатський біосферний заповідник), om det nu heter så på svenska. Området består egentligen av flera olika reservat i oblasten. Den första delen av reservatet beslöts redan 1958, och tio år senare beslöt man att utöka det ytterligare. Idag täcker reservatet över 580 km², och finns med på UNESCO:s lista över biosfärområden. 90% av reservatet är täckt av skog, och här återfinns även urskogar, såsom de unika centraleuropeiska bokskogarna. Man kan finna liknande skogar i Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Här finns även ett mycket rikt växt och djurliv, med arter helt unika för området, samt runt 60 växter och över 70 djurarter som finns noterade i den ukrainska Röda boken.

Som så ofta med känslig natur, är vår mänskliga påverkan dessvärre av negativ karaktär. Skövling av skog, tjuvjakt av hotade arter, och horder av turister som vallfärdas till området är ett stort problem. Ett exempel på det senare är Påskliljedalen (Долина нарцисів). Varje vår täcks marken i dalen av miljoner soltörstande påskliljor. Tyvärr anländer också nästan lika många turister, vilket för med sig en omfattande åverkan på naturen.

Så istället för att åka dit och trampa ner känsliga växter, hänger vi oss nu åt att njuta av ett fotografi från denna förtrollande plats. Ta ett djupt andetag, och fly bort från julstressen.


Bildens källa.

Källor

Biosfärområden


Tankar från en utsiktsplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grässlänt, i närheten av Krakóws flygplats, ligger några par och familjer stödda på lagom avstånd från varandra. Mellan dem pekar de landningsljus som ska vägleda flygplanen, upp mot skyn. Alla väntar tydligen ivrigt på att ett av de väldiga flygfarkosterna ska svepa in över dem, och möta landningsbanans asfalt några hundra meter längre bort. Så kommer då en av dessa, som brukligt vänder den sin väldiga buk mot marken, och fäller ut sina runda fötter av gummi. Någon på grässlänten fotograferar ivrigt den lyckade landningen.

Men för den som inte lockas av att vända sin uppmärksamhet mot människors skaparglädje, kan istället blicka åt sydväst, ty långt borta i fjärran stiger Karpaternas kropp upp. Ett envist öga kan nog även se hur snön ligger kvar på toppen Skrzyczne. Denna bergstopp markerar egentligen början på slutet av Karpaterna, men med sin bestämda uppsyn kan man nästan tro att den vill göra gällande att den faktiskt är början på hela den karpatiska härligheten. Från Skrzyczne kan man givetvis se mycket längre än från vår grässlänt, enär toppen höjer sig 1257 meter över havet. De flesta som tar sig till Skrzyczne ser ändå kanske mest nedåt, ty det här är skidåkarnas paradis. De som inte har någon förkärlek för att riskera livet i någon slalombacke, kan med fördel titta ner på sjön Żywiec, på polska bär den namnet Jezioro Żywieckie.

Egentligen är det helt fel att kalla Jezioro Żywieckie för en sjö, då den är en reservoar för de intilliggande städerna, däribland den för ölentusiaster kända staden, Żywiec. Bryggeriet Żywiec grundades år 1856 på initiativ av prins Albrecht Frederick Habsburg. Orsaken till placeringen av bryggeriet var att man ville komma åt det kristallklara vattnet som rinner under Skrzyczne. Mer än ett halvt sekel efter att bryggeriet grundades skulle svenska Alice Habsburg, född Ankarcrona, vara delaktig i öltillverkningen. Hennes man, med det långa och snåriga namnet, Karl Albrecht Nikolaus Leo Gratianus von Österreich, var nämligen arvinge till detta anrika bryggeri. Alice kom till Żywiec från Busk, som ligger utanför Lviv. Där bodde hon med sin första make fram till det att hon gifte om sig med Albrecht med det långa och snåriga namnet. Alice och Albrecht spåddes en lysande framtid, men andra världskriget kom emellan, och familjen förlorade slottet i Żywiec, sin titel och så även bryggeriet. Familjen hamnade i Sverige, där Alice också gick ur tiden år 1985. Idag heter ägaren till bryggeriet Heinecken, och deras huvudkontor ligger givetvis långt från denna vackra dalgång. Men ölet bryggs här ännu.

En bra bit från Żywiec ligger Wadowice. Staden är nog mest känd för att den är påven Johannes Paulus II födelsestad. Han föddes faktiskt ungefär samtidigt som Alice Habsburg flyttade till Żywiec, så världen är ganska liten och det finns nästan alltid någon svensk som retsamt nog vill ha ett finger med i spelet, även om nu Alice Habsburg nog inte hade särskilt mycket att göra med påvens tillkomst år 1920.

På grässlänten vid flygplatsen i Kraków fortsätter paren och familjerna att sukta efter flygfarkoster. Men det är ändå lätt att låta sig distraheras av en sånglärka som plötsligt strävar upp mot skyn med strupen full av sång. Lika ivrigt sjungande som flaxande med sina vingar, håller den sig nästan blickstilla vid en punkt uppe i skyn. Den sjunger tills det att varje ton har kramats ur dess lungor, och då glider den ner till marken och landar med en liten duns bland de höga grästuvorna på slänten som löper ner mot landningsbanan på Krakóws flygplats.


Vy från grässlänten. Bilder är dock aldrig lika storslagna som verkligheten.


Frestande bergstopp

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2020
Dagens polska affisch
Zakopane Kasprowy
Stefan Osiecki, Jerzy Walerian Skolimowski
1935

Måndag och inledningen på en ny vecka. Det är väl troligt att många av oss har berg av göromål som tornar upp sig på våra verkliga eller digitala skrivbord. Då är det frestande att för några sekunder drömma sig bort till verkliga berg, klädda i sina bästa vinterkläder av snö.

Här i Kraków är det ju självklart att man vänder den drömska blicken mot Tatrabergen. När det är god sikt kan de till och med skådas från någon av stadens utsiktsplatser.

Tatrabergen är egentligen inte något ensamt berg utan ingår i den Karpatiska bergskroppen, som sträcker ut sig österut från alperna, genom Slovakien, Polen, Ungern, Ukraina och Rumänien.

Alla delar av Karpaterna har sin egen karaktär, och Tatrabergen kan excellera med att man är den mest spetsiga och högsta delen av Karpaterna. Den högsta toppen ligger i Slovakien och heter Gerlachovský Stít. Den når 2 655 meter över havet, som visserligen ligger väldigt långt bort.

På gränsen mellan Polen och Slovakien finner du Kasprowy Wierch, som går att skönja på dagens affisch. Den är inte lika högrest som Gerlachovský Stít, och når blott 1 987 meter över det avlägsna havet. Toppen har sedan 1800-talet varit ett resmål för skidåkare, men det var först på 1910-talet som det blev ett vanligt resmål. På 1930-talet, installerades den första kabinbanan, och det innebar att det nästan blev rusning till platsen. Det var också då vår affisch tillkom.

Liftar har ju annars varit en olyckligt tema för året, ty det är väl dessa som ofta utpekats som corona-bovar… Eller så var det en visselpipa på någon bar i Österrike som var den ultimata boven.