viewpoint-east.org

En tur på hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december 2020
Dagens polska affisch
Le Mouton a cinq pattes / Piecioraczki
Jerzy Treutler
1957

Något som har förändrats under året är våra resvanor. Eller rättare sagt, många av oss har kanske knappt åkt utanför kommungränsen. Semestrar har blivit inställda. Släktträffar avbokade på obestämd tid osv osv

Men det är inte bara våra senestervanor som har förändrats. Vi har väl även tänkt om angående hur vi tar oss till och från jobbet. Några har dammat av cykeln, men det stora flertalet har väl satt sig i bilar, och suttit i långa, ringlade och avgasstinkande köer. Det är som om en stor del av vårt miljöarbete plötsligt blivit helt ovidkommande. Bara vi överlever viruset, så kan vi sluta förbruka jordens resurser sedan, säger vi och nickar ivrigt. Och visst stämmer det alldeles förträffligt bra. Vi måste ju överleva viruset, ty vem ska annars ta hand miljöarbetet? Om inte vi finns kvar finns det ju ingen som kan jobba med det, eller hur?

Nåväl, dagens polska affisch har valts ut med omsorg, eftersom det eftersöktes en cykel. Det skulle visa sig svårt, enär bilar, flygplan, rymdraketer och till och med traktorer är mycket mer vanliga motiv på affischer än just cyklar.

Dagens affischkonstnär hette Jerzy Treutler, och tillhör en av giganterna inom polsk affischkonst. Han föddes 1931, och arbetade under hela sitt liv med just affischer. Den 11 december i år gick han ur tiden.

Jerzy Treutler har kanske mest gjort sig känd för är att det var han som skapade loggan till det polska statliga företaget Moda Polska. På den kommunistiska tiden var det nämligen staten som bestämde vad som var modernt. Företaget grundades 1958, men 1998 gick det inte längre. Nu var det inte längre staten som bestämde vad som var modernt utan kapitalet… Det leder ju oss osökt in på en gammal slagdänga. När du nu sitter och nynnar på den, stänger undertecknad luckan för idag. Den blev ju nästan alldeles för radikal!


En infarkt i lejonstaden

Category: bike, biking, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

my street
En förhållandevis lugn dag på min gata.


%d bloggers like this: