viewpoint-east.org

En infarkt i lejonstaden

Category: bike, biking, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

my street
En förhållandevis lugn dag på min gata.

Share

Infrastrukturen redigeras – men räcker det?

Category: bike, biking, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 1 minut)

Lvivs infrastruktur är ett kapitel för sig som jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Stans stadsplanerare har nu bestämt att det ska vara två omläggningar av spårvagnsspår/kullerstensläggning samtidigt. Detta leder bland annat till att mindre gator i Lvivs centrum brukas som om de vore stor välutrustade gator utan intilliggande bostäder, skolor etc. Biltrafiken tar dessutom över stan alltmer, och många av förarna är onekligen dåliga chaufförer som inte tar hänsyn till fotgängare. Hänsynslöshet verkar för vissa vara en självklar körteknik. Cyklisterna, som i våras var ett ganska vanligt inslag i trafiken, har nästan helt försvunnit.

Man kan ju bara hoppas att stadsplanerarna tänker i termer av cyklism, kollektivtrafik och fotgängare och lite mindre bil, bil, bil. Stan behöver en mer hållbar planering som inkluderar framtid och inte bara dåtidstänkande.

image

Share

love as in bike

Category: bike, by sophie engström, photo by prallin, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I love bikes and biking. All my life I have had owned a bike and it has always been part of me and my mentality to bike. Partly because I hate cars! Can’t stand them. Never could have! This perhaps explain why I have very mixed feelings for the new biking cult that has, during the last year, grown stronger and stronger in Lviv.

When I came here a year ago I almost never saw bikes. Something was missing in the city culture. A city is no city without decent bikers and bikes, well at least for me. But during the last year I see bikes more often and I am very glad that I do see them, but, there are two very big “but”.

1. The first “but” concern where I find them, on the pavement. I can understand that the traffic does not allow bikes to be in the street, but do please try to behave nice. Today I often find bikers more offensive and aggressive than car drivers, which is absurd! It i also a bit hard to understand why one have to bike very fast at the pavement. If your up on the pavement try to avoid hurt pedestrians.

This rules for bikers that I found on a blog is actually not accurate since most bikers are on the pavement, so simple rules on how to behave at the pavement should be added, unless most pedestrians should start to hate bikers. And we don’t want that, do we?

2. My second “but” has to do with style. I am no fan of sport… Any kind of sport. I am “anti-sportish” and very proud of it. This imply that I am not very found of lycra. And any sport clothes, especially on bikes. I must say i find the blog cycle chic® a bit stupid, but he do have a point, Mikael Colville-Andersen, to bike is style and lycra… is not style.

It also make the whole biking situation look very unconformable, lycra on a pavement. Who want to do that? Well, I am not sure that I would, even though I am a bike lover.

Share

%d bloggers like this: