viewpoint-east.org

En infarkt i lejonstaden

Category: bike, biking, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

my street
En förhållandevis lugn dag på min gata.

Share

Om det där med trafiken och en saknad artist

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.

12631479_1063613430355795_4247223016247085809_n

859022_10205289887394967_5189016734517653015_o

Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)

Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.

Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.

Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.

Bild från gårdagens hyllningar till  Kuzmenkos minne. Bild  © Alexander KULYK

Bild från gårdagens hyllningar till Kuzmenkos minne. Bild © Alexander KULYK

——

På WHOs sida finner ni internationell statistik över dödstalen.

Share

%d bloggers like this: