viewpoint-east.org

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.


Mariana Sadovska och Mark Tokar Octet på Jazzbez 2014

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I december var jag kanske på en av de mest gripande konserter jag någonsin varit på. Fyra röster och fyra kontrabaser. I en poetisk skildring av kriget i östra Ukraina. Jag tror aldrig att ett musikaliskt verk drabbat mig så tidigare. Kanske beror det på att mina känslospröt är extra mottagliga för lidande, sorg.

Och om läget kan jag bara säga att kriget gräver ett hål i våra hjärtan. Det finns inte längre några vinnare. Det har aldrig funnits några vinnare. Vi har alla förlorat något, och många har förlorat någon eller till och med några.

maxresdefault

Om de medverkade (engelska):

«2014» for 4 double basses and 4 female voices.

Music by Mariana Sadovska in collaboration with Mark Tokar.
Lyrics by Serhiy Zhadan, Liubov Iakymchuk and traditional Ukrainian wedding songs.

Mark Tokar, Artem Kamenkov, Volodymyr Bedzvin, Ivan Ogar,
Mariana Sadovska, Trio «Kurbasy» – Natalka Rybka-Parkhomenko, Maria Kopytchak, Myroslava Rachynska.

Produced by Dzyga art association.

film director: Oleksandr Fraze-Frazenko.
Operators: Oleksandr Fraze-Frazenko, Bohdan Demchuk, Vitaliy Cycura.

Ternopil Drama Theatre 11/12/2014.

Jazzbez