viewpoint-east.org

Ingen klagovisa värd att sjunga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I tre veckor nu har mitt kvarter inte riktigt varit sig likt. Det taktfasta dunket från spårvagnarnas hjul har nämligen inte ljudit. Kalwaryjska kändes ödslig och naken, trots att både bilar och bussar försökte knö sig fram på den smala gatan.

Även om jag inte nyttjar kollektivtrafiken i Kraków särskilt ofta, känner jag en stor vördnad inför denna inrättning. Bussar och spårvagnar går stup i kvarten, och nästan alltid i tid. Dessutom beter sig folk som de borde göra i kollektivtrafiken. Med det menar jag att de 1) väntar med att stiga på tills de som ska av har fått komma ut 2) de sitter inte med fötterna uppe på sätet mittemot 3) när en äldre kommer på reser sig de yngre upp 4) osv osv. Folk har alltså vett i kollektivtrafiken här. Fortsättningsvis kan jag intyga att bussarna och spårvagnarna nästan aldrig är proppfulla. Till och med i rusningstrafik finns det plats att röra sig. Jag är till och med benägen att säga att den krakowitiska kollektivtrafiken har extremt lite att göra med den svenska. De lystrar kanske till samma tilltal, men där slutar likheterna.

Nu finns det nog någon som knorrar att den fina kollektivtrafiken i Kraków kommer sig av att bland annat vi svenskar betalar en enorm avgift till EU, som sedan slussas ut till exempelvis Polen. Jovars, det stämmer förvisso, men det förklarar ändå inte varför vi i Sverige har så förbaskat svårt att ta hand om det som är vårt tillsammans! Jag är nämligen så ålderdomlig att jag inte kan förlika mig med snusket på kollektivtrafiken i Sverige. Varför lämnar man sin gamla medhavda matsäck nedtryckt mellan sätena? Och varför sitter man med fötterna uppe på sätet mittemot? Listan kan göras längre, men jag slutar här för att inte trötta ut mitt tålamod.

Här i Kraków har jag faktiskt inte sett något av det snusk jag beskrev ovan. Varför vi i Sverige inte klarar av att vårda vårt gemensamma innehav är faktiskt obegripligt. Här har vi en hel del att lära sig från polackerna.

Om jag nu skulle hitta något att beklaga här i Krakóws kollektivtrafik skulle det möjligen kunna vara priset. Det är förhållandevis dyrt (om man ser till en polackernas genomsnittliga lön). Men det är ändå inte oförsvarligt dyrt. Så jag tycker att det inte är någon klagovisa värd att sjunga.

Men vid närmare eftertanke finns det faktiskt en omständighet som jag kan klaga på, och det är de polska chaufförerna. De kör som de har eld i baken allesammans. Ja, det här har jag visserligen klagat på tidigare, men det förefaller vara något jag inte lyckas vänja mig vid. I vissa situationer har de kört så aggressivt och hetsigt att jag inte klarat av att hålla inne ett skratt. Det blir lite fånigt nämligen, att sätta gasen i botten, för att sedan kasta sig på bromsen lika fort. Vari ligger nyttan med det? Samtidigt är ju detta inget fenomen som är avgränsat till kollektivtrafiken, enär alla här kör lika paradoxalt fånigt. Det må vara något i det polska kynnet som jag aldrig kommer att (eller ens vill) förstå.

Men eftersom det här inte är något som gäller enkom kollektivtrafiken, tycker jag inte att någon större skugga ska falla på den i detta avseende.

Summa kardemumma, så har jag således ingenting att beklaga mig över, och kan endast lovorda Krakóws formidabla kollektivtrafik. Och det är i sanningens namn ett rent nöje att ta spårvagnen till ändhållplatsen, och från den få vandra rakt ut i spenaten. Något som jag gjorde i helgen. Och där ute mötte jag nyplöjda åkrar och ett böljande landskap som fick mig att tänka på Sveriges vackraste plats, nämligen Bältebergavägen som slingrar sig fram från Vallåkra upp till Belteberga bruk, och vidare mot Ottarp och dess fina kyrka.


Den enda skillnaden var att jag skymtade Tatrabergen i horisonten, vilket man ju inte kan sikta strax utanför Vallåkra.

Share
%d bloggers like this: