viewpoint-east.org

Hälsosamt vatten med gamla anor

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december
Dagens polska affisch
Morszyn – jedyny w Polsce zdroj wod gorzkich (Polens första hälsovatten)
Av Janina Rybkowska
År 1920-talet

Ukrainas motsvarighet till Ramlösa, Morsjynska, är nog något varje Ukraina-resenär druckit. Det är ett enkelt mineralvatten med gamla anor. Vatten kommer från en källa i den ukrainska staden Morsjyn, på polska Morszyn-Zdrój, som ligger i Lvivs oblast (region). Redan på 1500-talet öppnade den första saltgruvan i det som då var en by, men det var på 1800-talet staden rönte stor uppmärksamhet i Centraleuropa som kurort. 1881 togs de första proverna på vattnet och det visade sig vara av riktigt god kvalitet. Man jämförde det med de fina mineralvatten som då kom från Tjeckien, Ungern och Tyskland. Därmed blev det bestämt att man skulle öppna en kurort i Morsjyn.

Under mellankrigstiden låg staden i Polen, och då tog kurortsverksamheten riktig fart. Runt 1000 gäster kom varje år till Morszyn-Zdrój för att dricka hälsosam brunn. Och än idag har vattnet god renommé och många åker fortfarande dit för att vila upp sig, njuta av den friska luften och dricka det hälsosamma vattnet (som visserligen går att köpa i varje ukrainsk affär med självaktning).

Konstnären, Janina Rybkowska, till detta fina exemplar av affisch, har jag dock ingen som helst information om. Trots flera omgångar av grävande med hjälp av Googles detektiver har jag inte funnit något spår av henne. Att hon ändå finns omnämnd som hjärnan bakom denna affisch betyder ju att hennes namn inte helt suddats ut av tidens vingslag.

Share

Som i en opera av Puccini

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december
Dagens polska affisch
VI Mistrzostwa Polski “Krynica” 1925 (VI Polska mästerskapet “Krynica” 1925)
Av Zofia Stryjeńska
År 1925

Zofia Stryjeńskas liv är lite som en opera av Giacomo Puccini. Helt enkelt fascinerande, komisk, dramatisk och sorglig på en och samma gång. Hon föddes 1894 i Kraków och växte upp i en syskonskara på sex individer. Hon visade tidigt intresse för konst och måleri, men detta var en tid då kvinnor inte tilläts skola sig inom detta skrå till en högre nivå. Det hindrade dock inte Zofia. Efter att studerat på en en konstnärlig utbildning för kvinnor, begav hon sig till München, där hon, utklädd till man och med sin brors namn, lyckades bli antagen till Konstakademien i München. Det var först efter ett år som hennes kurskamrater började bli misstänksamma och hon tvingades på flykt.

1912 kom hennes stora genombrott när hon i en samlingsutställning i Kraków bidrog med 12 målningar som skildrade polska sagor. Tidskriften Times tog ta i hennes karriär, och såg till att göra henne välkänd. Hon skulle under denna tid röna stor berömmelse, och många av hennes konstverk anses tillhöra mellankrigstidens finaste exemplar.

1916 gifte hon sig med en arkitekt och slog sig ner i Zakopane. Tillsammans fick de tre barn. Men efter några år började deras förhållande knaka ordentligt och splittringen var ett faktum.

Något år senare gifte hon om sig med skådespelaren Artur Klemens Socha, men deras äktenskap upplöstes, då det visade sig att Socha hade syfilis.

Under 1930-talet befann hon sig dock i de bortglömdas dal. Hon kämpade för att komma tillbaka, men det stretade mot. Till råga på allt visades det sig att hon hade smittats av syfilis, och hennes syn påverkades. Hon försökte få hjälp av flera, men när hon fick möjlighet att bidra till interiören till Wedel’s café (en känd chokladtillverkare i Polen) vände lyckan, och man började köpa hennes alster igen.

När andra världskriget kom befann hon sig i Kraków, men vid dess slut, och kommunisternas maktövertagande, beslutades hon sig för att fly till Schweiz, där hennes barn befann sig. Där levde hon ett tillbakadraget liv. Hon återvände aldrig till Polen, som hon älskade så innerligt. Hon gick bort 1976.

På affischen ser vi en skidåkare som kastar sig utför en brant backe. Det går undan, hatten åker av, och halsduken svajar olycksbådande.

Share

Homonculus genom historien

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december
Dagens polska affisch
Homunculus – Tygodnik satyryczno humorystyczny i literacko artystyczny (Homonculus – Veckotidningen för litterära, audiovisuella och satirisk konst)
Av Zygmunt Skwirczyński
År omkring 1918

Det är ett ruskigt tingest som kryper fram med pennan utav fjäder i högsta hugg. Brun, blänkande och möjligen kletig, stirrar hen argsint på oss. En homunculus kanske ser ut så där, må hända. Begreppet uppkom på 1400-talet när en alkemist påstod att han lyckats skapa en miniatyrmänniska, eller i alla fall något som skulle kunna liknas vid människor, fast mindre. Han gav den betäckningen homonculus. Den lilla varelsen var dock lömsk och rymde från sin skapare! Kanske vandrar den fortfarande omkring bland oss!

Nästa gång homonculus dök upp i historien var när spermisterna (jepp, så kallades de) hittade spermierna. Eftersom spermierna rörde på sig utgick de från att det var en fullt utvecklad människa, som bara behövde en kvinnokropp för att växa till sig i. De som tvivlade på denna teori påpekade att det föll på sin egen rimlighet. Ty i varje sådan där liten homonculus borde det då finnas en fullt utvecklad människa, och så vidare i all oändlighet.

Homonculus skulle dock inte försvinna ut ur vår tillvaro i och med spermisterna. Nuförtiden används begreppet inom hjärnforskning och psykologin. Så kanske var det så att det där tingesten från 1400-talet ändå överlevde och finns kvar lite här och var i vår värld. Men förhoppningsvis inte bajsbrun, som den gestaltas på affischen.

Zygmunt Skwirczyński som är hjärnan bakom affischen var under sin livstid en känd karikatyrtecknare, med särskild förkärlek för polska politiker. Han verkade under mellankrigstiden i Polen och höll helst till i det polska parlamentet, Sejm.

(Särskilt tack till Shakti Slawomiska som hjälpte mig att översätta den kluriga titeln på veckotidningen.)

Share

Efraim Moses från Drohobytj

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

9 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Efraim Moses Liliens grafisk
Av Efraim Moses Lilien
År 1914

Det är en späd man med en väldig lie lutad mot axeln som syns på affischen. Klumpiga stövlar banar väg genom en äng med bångstyrigt högt gräs. Kanske är det svårt för er att ana i denna affisch, men Efraim Moses Lilien beskrivs som en av jugendstilens viktigaste företrädare. Född i Drohobytj i Galizien 1874 åkte han som ung man till Kraków för att studera under den store mästaren Jan Matejko.

Lilien var inte bara konstnär. Bara och bara, förresten. Som om det inte vore stort nog. Nå, han brann även för sionismen, och kallas därför ofta för den första sionistiska konstnären. Under sin levnad medverkade han till att grunda en konstskola i Jerusalem, samt att han grundade det första judisk-sionistiska förlaget i Europa.

Utställningen som affischen härrör från var bland annat initierad av Maximilian Goldstein, som var eldsjälen bakom det kortlivade judiska museet i Lemberg, Lwów, Lviv, eller vad du kallar vår älskade lejonstad. Goldstein och hela hans familj mördades i förintelsen. Lilien dog dock långt tidigare. Han gick ur tiden 1925, 51 år gammal.

Share

Ett vrålåk för polska vägar

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december
Dagens polska affisch
Stetysz
Av Okänd
År 1928

Bilmärket Ralf-Stetysz var det första polska bilmärket, grundat av uppfinnaren, ingenjören och tillika greve Stefan Tyszkiewicz. Bilen såg dagens ljus 1924 när den första bilen byggdes av dess uppfinnare i en bilverkstad utanför Paris. Namnet på bilen var en akronym på “Rolniczo Automobilowo-Lotnicza Fabryka Stefana Tyszkiewicza” (Jordbruks- och bilfabriken Stefan Tyszkiewicz). Bilfabriken flyttade senare till Warszawa.

Ralf-Stetysz styrka låg i att bilen var rustad att klarar de dåliga polska vägarna. Den hade fyrhjulsdrift och var därför mycket starkare än andra bilar vid den tiden. Ralf-Stetysz hade vissa framgångar i olika bilrally, men i Monte Carlo rallyt 1929 blev föraren olyckligt sjuk, och de var tvungna att se sig besegrade.

1929 tillhörde för övrigt nog inte Stefan Tyszkiewicz bästa år. Ty allt hade nog gått Ralf-Stetysz väg, om inte en våldsam brand detta år brutit ut i bilfabriken i Warszawa och omintet gjorde en lysande framtid för bilmärket. Alla bilarna förstördes i branden och greve Stefan Tyszkiewicz kastade in handduken. Nå, inte helt, ty han fortsatte med att utveckla bilars funktioner, men nu inom ramen för Fiat och Mercedes-Benz.

Stefan Tyszkiewicz levde ett mycket längre liv än sina bilar. Han föddes 1894 i Warszawa i en välkänd polsk adelsfamilj. Frånsett sitt intresse för bilar var han en riktig polsk patriot. Han stred i båda världskrigen, samt i polsk-sovjetiska kriget 1918-1921. Efter andra världskriget återvände han inte till Polen, utan verkade i London och i det exilråd som hade sitt fäste där fram till 1991. Stefan Tyszkiewicz framlevde således sitt i London fram till sin död 1976, där han också finns begravd.

På affischen ser vi ett elegant exemplar av Ralf-Stetysz, med en rödklädd kvinna som ledigt vilar sin högra fot mot bilens reling. Hon tittar in mot förarsätet och på ratten som tittar upp. Det ser nästan ut som om hon ska ta sig en tur. S:et i Stetysz slingrat och böljar sig fram, och ser det månne inte lite ut som en väg… En polsk väg, helt enkelt.

Share

Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.

Share

Ett obegripligt uppror

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jiddisch, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.

Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.

För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.

Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.

En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.

Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.

“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.

Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.

En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.

Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.

Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.


Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.

Share

%d bloggers like this: