viewpoint-east.org

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Share

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Share

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Share

Om en trofast vän

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid slottet Wawel finns en staty, som många kanske missar när de strövar förbi. Men faktum är att de borde stanna upp en stund, ty den som står staty är någon som uppvisade enorm tillit och trofasthet. Något som vår tid annars inte premierar särdeles mycket.

Statyn heter Pies Dżok (hunden Dżok). Ja, du läste rätt, det är en staty över en hund. Dżok var en särdeles otursam jycke. 1990 förolyckades Dżoks husse vid rondellen Grunwaldzki. Under ett helt år vankade den trogne vännen runt på platsen där husse gått bort. Han lär ha blivit något av ett samtalsämne i staden. Först efter ett år lät han en annan människa komma honom in på livet. Dżoks nya marmor hette Maria Müller, och de två levde lyckliga tillsammans i hela sju år.

Men så var det åter dags för Dżok att bli lämnad. Maria gick bort, och Dżok rymde. De sista åren tillbringade han kring centralstationen i Kraków, där han lär ha blivit överkörd av ett tåg.

Historien om Dżok är på en och samma gång både oerhört ledsam och vacker. Ledsam för att Dżok förlorade två ägare. Vacker eftersom den är en påminnelse om djurs kärlek och känslor till sina ägare. Därför är det särskilt fint att det finns ett monument över denna trofasta jycke.

Men monumentet lever inte säkert. Sedan flera år har Kraków stad diskuterat var man ska bygga ett stort monumentet över Hemmarmén. Hemarmén (på polska Armia Krajowa) var den motståndsrörelse som bekämpade nazisternas ockupation av Polen under andra världskriget. Ett förslag är att platsen för ett sådant monument ska vara precis där Dżok står staty. Det här något som retar många krakowiter. Dessa tycker att det redan finns ett monument över hemarmén (som ligger på andra sidan Wawel), och det behövs inte ett till. Andra anser att platsen där Dżok står staty är en idealisk plats. Diskussionen lär fortsätta.

Det har skrivits böcker om Dżok, som har blivit en riktig legend, och 1991 gjordes en dokumentärfilm om honom. På filmen ser vi hur Dżok oroligt vankar runt. Ständigt sökande efter sin husse. Han tycks inte särskilt bekymrad över allt stök som pågår runt omkring. Filmen är inte bara en fin hyllning till en trofast vän, utan också ett fantastiskt tidsdokument. Det Kraków som syns på filmen känns mycket fjärran. Spårvagnar skramlar förbi. Bilar som spyr ut svarta moln av avgaser. Människan med nötta kläder, trötta ansikten och tidslösa frisyrer. Och mitt bland dem finns Dżok, som förefaller vara helt upptagen med sitt eget sökande och andra hundbestyr.

Idag vankar han inte längre runt på platsen, utan står staty. Med sina ledsna ögon ser han ut över mänskligheten. Människans bästa vän… Och hans metalliska fysionomi påminner oss om våra sällskapsdjurs utsatthet. Något som vi faktiskt behöver påminnas om lite oftare. Monument över krigens hjältar har vi nog faktiskt så att det räcker, och blir över.


Filmen om Dżok.

Share

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Share

Ingen klagovisa värd att sjunga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I tre veckor nu har mitt kvarter inte riktigt varit sig likt. Det taktfasta dunket från spårvagnarnas hjul har nämligen inte ljudit. Kalwaryjska kändes ödslig och naken, trots att både bilar och bussar försökte knö sig fram på den smala gatan.

Även om jag inte nyttjar kollektivtrafiken i Kraków särskilt ofta, känner jag en stor vördnad inför denna inrättning. Bussar och spårvagnar går stup i kvarten, och nästan alltid i tid. Dessutom beter sig folk som de borde göra i kollektivtrafiken. Med det menar jag att de 1) väntar med att stiga på tills de som ska av har fått komma ut 2) de sitter inte med fötterna uppe på sätet mittemot 3) när en äldre kommer på reser sig de yngre upp 4) osv osv. Folk har alltså vett i kollektivtrafiken här. Fortsättningsvis kan jag intyga att bussarna och spårvagnarna nästan aldrig är proppfulla. Till och med i rusningstrafik finns det plats att röra sig. Jag är till och med benägen att säga att den krakowitiska kollektivtrafiken har extremt lite att göra med den svenska. De lystrar kanske till samma tilltal, men där slutar likheterna.

Nu finns det nog någon som knorrar att den fina kollektivtrafiken i Kraków kommer sig av att bland annat vi svenskar betalar en enorm avgift till EU, som sedan slussas ut till exempelvis Polen. Jovars, det stämmer förvisso, men det förklarar ändå inte varför vi i Sverige har så förbaskat svårt att ta hand om det som är vårt tillsammans! Jag är nämligen så ålderdomlig att jag inte kan förlika mig med snusket på kollektivtrafiken i Sverige. Varför lämnar man sin gamla medhavda matsäck nedtryckt mellan sätena? Och varför sitter man med fötterna uppe på sätet mittemot? Listan kan göras längre, men jag slutar här för att inte trötta ut mitt tålamod.

Här i Kraków har jag faktiskt inte sett något av det snusk jag beskrev ovan. Varför vi i Sverige inte klarar av att vårda vårt gemensamma innehav är faktiskt obegripligt. Här har vi en hel del att lära sig från polackerna.

Om jag nu skulle hitta något att beklaga här i Krakóws kollektivtrafik skulle det möjligen kunna vara priset. Det är förhållandevis dyrt (om man ser till en polackernas genomsnittliga lön). Men det är ändå inte oförsvarligt dyrt. Så jag tycker att det inte är någon klagovisa värd att sjunga.

Men vid närmare eftertanke finns det faktiskt en omständighet som jag kan klaga på, och det är de polska chaufförerna. De kör som de har eld i baken allesammans. Ja, det här har jag visserligen klagat på tidigare, men det förefaller vara något jag inte lyckas vänja mig vid. I vissa situationer har de kört så aggressivt och hetsigt att jag inte klarat av att hålla inne ett skratt. Det blir lite fånigt nämligen, att sätta gasen i botten, för att sedan kasta sig på bromsen lika fort. Vari ligger nyttan med det? Samtidigt är ju detta inget fenomen som är avgränsat till kollektivtrafiken, enär alla här kör lika paradoxalt fånigt. Det må vara något i det polska kynnet som jag aldrig kommer att (eller ens vill) förstå.

Men eftersom det här inte är något som gäller enkom kollektivtrafiken, tycker jag inte att någon större skugga ska falla på den i detta avseende.

Summa kardemumma, så har jag således ingenting att beklaga mig över, och kan endast lovorda Krakóws formidabla kollektivtrafik. Och det är i sanningens namn ett rent nöje att ta spårvagnen till ändhållplatsen, och från den få vandra rakt ut i spenaten. Något som jag gjorde i helgen. Och där ute mötte jag nyplöjda åkrar och ett böljande landskap som fick mig att tänka på Sveriges vackraste plats, nämligen Bältebergavägen som slingrar sig fram från Vallåkra upp till Belteberga bruk, och vidare mot Ottarp och dess fina kyrka.


Den enda skillnaden var att jag skymtade Tatrabergen i horisonten, vilket man ju inte kan sikta strax utanför Vallåkra.

Share

En stad som ger mersmak

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.


Huset av ek.


Vinblad och kinesiska lyktor.


Mariacka.


Välbevarad port med intakt glasmålning.


En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.


Här skulle man vilja inta en måltid.


Begravningsplatsen… Sedd på håll.


Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.

Share

%d bloggers like this: