viewpoint-east.org

Ett kurerande uppehåll

Category: Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2021
Dagens okända
Fotograf J. Grünefeld
Från resehandboken “Truskawiec-Zdrój”
1934

Att döma av vassheten i solens strålar, kan man anta att det är tidig vår. Obevekligt, och osentimentalt, träffar det hennes ansikte. Hennes hud är ungdomligt slät, men det råder knappast något sorgfritt över hennes anletsdrag. Blicken är riktad nedåt. Det förefaller som om hon ser på en punkt inom hennes medvetande, snarare än på något faktiskt ställe. Men det kan vi inte med säkerhet veta, då bilden är beskuren, så att blott tågfönstret syns i bild. Har hon precis anlänt och bävar för ett förestående möte, eller är hon stadd att ge sig av och efterlämnar någon hon håller kär? Inte heller om det kan vi äga någon visshet.

Vad vi vet däremot är att hon befinner sig på tågstationen i Truskawiec, eller Трускавець på ukrainska. Redan på 1830-talet inrättades här den första hälsoanläggningen, med tillhörande badbassänger med svavel- och saltbad. Ända sedan 1700-talet hade man emellertid känt till att dess källor hade näringsrikt och helande vatten. I Truskawiec kunde man, vid tiden då kvinnan sitter och tittar ut ur sitt tågfönster, förutom att dricka brunn, även vandra i badhusparken, eller ta en tur till zinkgruvorna för att andas in den helande luften. Under den här tiden var kurorten dessutom omåttligt populär bland de ekonomiskt bemedlade, samt tillika som den var ett tillhåll för den politiska och kulturella eliten.

Bland alla som kom till Truskawiec fanns vår fotograf, J. Grünefeld. Om sanningen ska fram vet vi mycket lite om honom, frånsett att han flitigt fotograferade livet på kurorten. Bland hans bevarade alster återfinns detta vackra fotografi, troligen fångat utan kvinnans vetskap. Han efterlämnade även ett dussintal vykort från platsen. Givetvis hade han en egen fotoateljé i Truskawiec, men adressen till den har gått förlorad.

Tåget har nu redan gett sig iväg, med eller utan vår sorgsna kvinna. Nästa station är Drohobycz, eller Дрого́бич på ukrainska. Vi lär nog göra ett litet uppehåll även där.


Antonis välgörande vatten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, checnya, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är kanske tidig vår, eller sen höst. Trädet bär inga löv, och ingen av dem som syns på fotografiet kisar mot en nitisk sol. De är elva till antalet, och tolv om man ska räkna med deras fyrbenta vän. Hunden, som egentligen är den enda som inte vill se in i kamerans öga.

De församlade tillhör familjen Mateczny. Här syns de alla, från de yngsta och mest spensliga, till den äldsta gumman, med sitt huckle och huvud på sned, lätt lutad mot mannen med den tjocka mustaschen. Han som sitter där längst till höger i bild tillsammans med sin hund, som av någon outgrundlig hundanledning väljer att se ut ur bilden, är självaste Antoni Mateczny – familjens överhuvud och tillika den vars namn som stoltserar ovanför entrén till huset. Bakom honom står en kvinna, kanske är det Antonis hustru. Längst till vänster står en parant dam, med vitaste förklädet spänt över magen, samt med handen resolut placerad i höften. Vem kan det vara? Köksan? Inte är hon så fint klädd som damen bredvid henne, men nog bestämd som en köksa kanske torde vara. Bakom de andra, uppe på trappan till huset, skymtar en herre vars ansikte har gömts i en väldig pälsmössa och bakom ett mörkt skägg. Vem han är finns inga källor som vill avslöja, men han månde vara en karl som helst håller sig för själv.

De står alltså församlade framför familjens hus i Podgórze, som då var en egen stad i det Habsburgska kejsardömet. Deras hus som skulle visa sig vara vägen till framgång och förmögenhet, om än efter viss möda.

Antoni Mateczny föddes i en tjeckisk familj, och han kom till Podgórze först på 1880-talet. Som utbildad ingenjör och byggmästare fick han många uppdrag, och han lyckades snabbt spara ett gott kapital som räckte till att köpa en större tomt, samt bygga ett fint hus åt sin familj. Huset han byggde låg i slutet av gatan Kalwaryjska, och det fick bära namnet Modrzewiówka, vilket förtjusande nog betyder “lärkträdet”. Våren 1898 började man således att gräva efter en brunn till Antonis hus. Men det skulle visa sig vara mer problematiskt än vår Antoni hade trott. De grävde och grävde, men inget vatten ville ge sig till känna. Snart började man misströsta. Utan egen brunn vore “lärkträdet” nästan helt värdelöst.

Men så blev familjens oroliga böner hörda. Efter att man grävt sig 36 meter ner i den podgorzska myllan, började vatten äntligen sippra upp. När man avsmakade de hett eftertraktade dropparna, fick kanske några av avsmakarna ett besviket uttryck i sina anleten. Vattnet var nämligen bittert och hade en gulaktig ton. Det smakade inte alls som vatten i en vanlig brunn borde smaka. Men Antoni Mateczny visste bättre. Han förstod omedelbart att det rörde sig om kurvatten, och mycket finare än det man kunde få dricka från någon av de andra brunnarna i Podgórze. Antoni hade vid flera tillfällen besökt kurorten Karlovy Vary, eller Karlsbad, som låg, och fortfarande ligger, i hans gamla hemtrakter Tjeckien.

Vår Antoni Mateczny var en förslagen man, och snabbt skaffade han så man kunde öppna upp för besökare som ville dricka brunn. Under den här tiden var det en oerhört begärlig syssla, så hans brunn blev omedelbart populär. Den låg dessutom på lagom avstånd från Kraków, besökarna behövde således inte färdas under eländiga förhållanden på skumpiga vägar för att ta sig dit, utan det räckte med en kort färd från Krakóws centrum.

Antoni Mateczny inrättade även en park där besökarna kunde strosa runt emedan de syntes sippa på det kurerande dropparna. Därtill byggde han även ett vattenverk samt olika inrättningar för de besökande. Storhetstiden var under mellankrigstiden, något som Antoni även fick uppleva. Han dog 1934, 76 år gammal. Och det var väl ändå kanske väl att han slapp uppleva hur nazisterna gjorde om hans byggnader och kurort till en fabrik som tillverkade uniformer till den nazistiska armén.

Efter kriget kunde familjen förvisso ta tillbaka Antonis livsverk, men lyckan var kort, då alla familjeföretag snart nationaliserades (förstatligades) av kommunisterna. På platsen fick patienter dock fortsätta dricka brunn, och platsen återfick ett uns av sin skepnad från sina glansdagar. Men på 1990-talet stängdes verksamheten ner, området stod och förföll och brunnen tappades inte på sitt välgörande vatten.

Till idag. Ty nu har brunnen ånyo öppnat för besökare. Längs med de anlagda stigarna vandrar återigen besökare med de karaktäristiska kopparna med en pip för att dricka Antonis välgörande vatten.

Men ser ni där bland besökarna? Syns det inte en hund som är på pricken lik Antonis fyrbenta vän på fotografiet? Och vad är det för mustasch som kommer där?


Foto: undertecknad. Kamera: Olympus OM-1. Film: Ilford 3200, exponerad som 1600.


Bildens källa.

Några källor:
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_Mateczny
https://dziennikpolski24.pl/nowe-zycie-zakladu-antoniego-matecznego-zaprosi-do-pijalni-na-lecznicza-wode-i-nad-odtworzony-staw/ar/9938238


En polsk-ukrainsk angelägenhet

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december
Dagens polska affisch
Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
Av Jan Janosz
År 1930

År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)


Hälsosamt vatten med gamla anor

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december
Dagens polska affisch
Morszyn – jedyny w Polsce zdroj wod gorzkich (Polens första hälsovatten)
Av Janina Rybkowska
År 1920-talet

Ukrainas motsvarighet till Ramlösa, Morsjynska, är nog något varje Ukraina-resenär druckit. Det är ett enkelt mineralvatten med gamla anor. Vatten kommer från en källa i den ukrainska staden Morsjyn, på polska Morszyn-Zdrój, som ligger i Lvivs oblast (region). Redan på 1500-talet öppnade den första saltgruvan i det som då var en by, men det var på 1800-talet staden rönte stor uppmärksamhet i Centraleuropa som kurort. 1881 togs de första proverna på vattnet och det visade sig vara av riktigt god kvalitet. Man jämförde det med de fina mineralvatten som då kom från Tjeckien, Ungern och Tyskland. Därmed blev det bestämt att man skulle öppna en kurort i Morsjyn.

Under mellankrigstiden låg staden i Polen, och då tog kurortsverksamheten riktig fart. Runt 1000 gäster kom varje år till Morszyn-Zdrój för att dricka hälsosam brunn. Och än idag har vattnet god renommé och många åker fortfarande dit för att vila upp sig, njuta av den friska luften och dricka det hälsosamma vattnet (som visserligen går att köpa i varje ukrainsk affär med självaktning).

Konstnären, Janina Rybkowska, till detta fina exemplar av affisch, har jag dock ingen som helst information om. Trots flera omgångar av grävande med hjälp av Googles detektiver har jag inte funnit något spår av henne. Att hon ändå finns omnämnd som hjärnan bakom denna affisch betyder ju att hennes namn inte helt suddats ut av tidens vingslag.