viewpoint-east.org

Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.

Share

En pensionerad ordningspolis i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 5 minuter)

Ordningspolis. Om man är född och uppvuxen i Sverige lär man fått det med modersmjölken, eller möjligtvis i lingonsylten till köttbullarna. Vi är mycket bra på det där, att genom små förmaningar rätta in varandra i leden. Och det funkar. Det värsta vi vet är när någon påpekar att man gör något som ligger utanför ramen för det som anses accepterat.

Själv har jag i Sverige ofta råkat göra något som stör ordningen. Som när jag hängde tvätt väl synligt på balkongen. En granne ringde på min dörr och förklarade att “så gjorde vi inte i det här området”. Tvätten skapade tydligen oreda i ordningen då det skulle kunna se ut som om det bodde fattigt folk i området. Eller utlänningar. Det sista sades så där lågt, i fall det skulle dyka upp ytterligare en ordningspolis som menade att det sista var ett uttryck för rasism. Nu var det ändå så att jag var den där andra ordningspolisen, men av någon anledning vågade den rösten inte riktigt stämma upp och protestera. Jag gjorde som man sa till mig, och tog ner tvätten. Trots att jag tyckte skälen var märkliga, stötande och föga övertygande.

En annan gång råkade jag helt planerat cykla på trottoaren. En äldre man, och tillika ordningspolis, gick till angrepp med sin käpp. Jag flög av cykeln, men trots mina skrubbsår menade han att det var befogat. Man cyklar inte på trottoaren, menade han. Ingen ingrep, och jag utgick från att mitt lilla snedsprång från reglerna var av sådan karaktär att jag faktiskt fick skylla mig själv.

Det finns så många fler exempel där jag brutit mot verkliga eller fullkomligt fiktiva regler. Men det som alltid inträffat är att någon varit där och påpekat mitt felaktiga agerande. “Sköt dig själv och skit i andra”, är inte en devis vi svenskar lever efter.

Eftersom jag själv inlemmats i det svenska samhället har jag en tendens att själv bli en ordningspolis. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att fungera på vad andra gör, hur de gör det och hur jag ska kunna rätta in dem i leden. Kanske har ändå Lena Nyman rätt i Släpp fångerne loss det är vår…

När jag nu bor i Ukraina erfar jag alltför ofta hur den här delen av min personlighet, något som nästan alla svenskar bär med sig, hamnar på total kollisionskurs med min omgivning. Ordningspolisen här är införskaffad på ett helt annat sätt. Det som stöts och blöts och gruffas om är visserligen saker som skulle kunna falla inom ramen för sådant vi svenskar inordnar oss med. Men oftast ser själva inordningen helt annorlunda ut. Här handlar det ofta om små detaljer, som jag som utlänning lätt slipper igenom. Det är dessutom så att en ordningspolis alltid får svar på tal. Även riktiga poliser får svar på tal. Svar på tal kan man ge även om man har uppenbart fel. Det är helt enkelt okej att tjafsa. Och tjafsa gör man. Långa haranger, till höres helt oändliga. (Jag lämnar ofta scenen före domen fallit.)

Jag har fortfarande, trots att det är fullkomlig malplacerat, haft en liten ordningspolis inom mig som bråkat om. Nå, inte är jag den som står på trottoaren och gastar efter alla cyklister som trängs med oss fotgängare, men inombords skriker jag en svavelosande utgjutelse. Tillika gormar jag inombords varje gång min granne häller ut överbliven stekolja ut från balkongen. Men utgjutelsen är tyst.

Det är möjligt att det beror på att jag är utlänning. Att jag känner att jag inte riktigt vet vilken som är ordningen, och därför tvekar. Kanske är det ändå ok att cykla på trottoaren? Och varför skulle det vara fel att hiva ut stekoljan från balkongen? Egentligen är ju ingenting helt fel. Möjligtvis opraktiskt, men för den sakens skull inte helt fel. För vilken cyklist kan överleva mer än några minuter i den lvivianska trafiken? Och oljan kletar ju fast i rören och då blir det stopp för oss alla!

Sedan har jag också börjat uppskatta friheten. För exakt så är det. Mindre ordningspolisande ger mer frihet. Att det blir lite rörigt är faktiskt bara ganska uppfriskande.

Och man får så mycket tid över till annat. Som att fungera på hur sakerna förhåller sig, istället för att fundera över hur sakernas tillstånd ska ändrad så att de följer ordningen.

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag lämpligast pensionerar ordningspolisen inom mig. Det är inte lätt. Men nu har det gått flera minuter sedan som jag till exempel senast retade upp mig på cyklisterna på trottoarerna. Eller det där med oljan…

Snart blir jag kanske en helt normal Lvivian. Jag borde kanske köpa mig en cykel och cykla på trottoaren. Gata upp och gata ner. Men redan imorgon ska jag hälla ut stekoljan från balkongen… där jag, enligt lviviansk ordning, hänger min tvätt.

Washing out winter
Tvätten hänger faktiskt bäst på balkongen. Och ovanför ser ni en cykel som annars brukas på trottoaren.

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Share

Stefania Sempołowska – en lärarpionjär

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, jiddish, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Om det var 1880 eller 1881. Hon kunde senare inte minnas vilket år, men det hon mindes var vad hon såg. Och det hon såg var fasansfullt. Hon såg hur människor krossade fönster, hur möbler förstördes, hur sängbolstet drogs ut, slets i stycken och hur dunet sedan låg som vit snö på gatan. Hon såg hur vanliga människor gav sig på värnlösa familjer. Barn och gamla med förskräckta och jagade ansiktsuttryck. Hon såg sedan hur polisen avslutade jobbet och körde iväg de sista av de utsatta. Det hon såg skulle förändra henne och påverkade hennes livs val, och sedemera yrke. Det hon såg var en pogrom riktat mot judiska familjer i Warszawa. Och hon som såg detta hette Stefania Sempołowska.

Stefania Sempołowska föddes den första oktober 1869 i den polska provinsen Polonisz, som ligger mitt i Polens hjärta. Det här var dock tiden då Polen inte fanns på kartan, och platsen hon föddes på tillhörde Tsarryssland. Hon framlevde sina första år med sin familj i Polonisz till början av 1880-talet, då hon och hennes mor flyttade till Warszawa. Och det var då hon såg den pogrom som förändrade allt.

Hennes kall blev att verka för likvärdig utbildning, och för mänskliga rättigheter. Det var särskilt barnen hon ömmade för. Som 17-åring avlade hon därför examen i läraryrket, och genast började hon undervisa. Hon började även tidigt att verka som journalist och under sitt liv hann hon skriva flera böcker om pedagogik och undervisningsmetoder.

Under sekelskiftet blev hon alltmer aktiv inom politiska rörelser, och hon initierade senare en polsk rikstäckande kongress, som under revolutionen 1905, tog parti för de revolterande grupperna. Ett annat viktigt beslut de tog var att de skulle, så som Stefania Sempołowska redan gjort en tid, undervisa fattiga barn i folkskolorna. Stefania var vid den tiden något av en pionjär.

Efter revolutionen fortsatte hon sin kamp för de utsatta i samhället. Hon hjälpte bland annat fängslade politiska fångar att fly, vilket ledde till att hon förvisades till Galizien. (Nå, ett underligt straff, om du frågar mig. Det här är ju paradiset på jorden.) I Galizien trakasserades hon dock ideligen av myndigheterna, och hennes liv kan inte alla gånger varit lätt. Men det hindrade henne inte från att fortsätta sin kamp för de allra svagaste.

När andra världskriget bröt ut var hon en åldrig kvinna, och hon var sängliggande och svårt sjuk. Hon vårdades av en av sina gamla elever, Aniela Steinsberg, som även var medlem i den polska underjordiska motståndsrörelsen.

Stefania Sempołowska avled i Warszawa den 31 januari 1944, vid en ålder av 74 år.

Share

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Share

Copy/Past – en projektil genom årtiondena

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Skuggor av huskroppar letar sig upp längs sina syskon. De söker sig till varandra. Som en kärleksförklaring till varandras former. Så kan också samtal mellan oss te sig. Orden rör sig över varandra. Smeker varandra. Söker närhet och bekräftelse. Samtal sker på så många olika vis. Ibland är de ord på ett kafé. Ibland ögonkontakt mellan två främlingar. Ibland är de fotografier från en svunnen tid.

Jag tänkte på det när jag vandrade runt på utställningen Copy/PastCenter for Urban History of East Central Europe. Fotografierna jag såg hade fångats under mellankrigstiden och tiden före första världskriget. Trots att människorna som kapslade in de små ögonblicken är borta (några sedan länge), färdas de smidigt som projektiler genom årtiondena till oss. Vi frågar oss genast vad de tänkte, vad de kände, vilka de var. Deras närvaro är helt plötsligt här med oss.

“Lviv var en fotografiets stad,” säger Andrij Bojarov, konstnär och kurator. Här experimenterade man med tekniker och fotograferna var många. Det fanns flera tidskrifter och tryckerier. En speciell teknik föddes i Lviv, izohelia – en teknik som skapar fler gråskala, för att förstärka känslan av djup i fotografiet. Dess skapare hette Witold Romer och finns representerad på utställningen.

Bilderna som Bojarov plockat samman har olika karaktär och har haft olika funktioner. Flera av bilderna har fångats bortom det professionella rummet och ibland i en lek med bildmediet – som Wladyslaw Bednarczuks självporträtt. “En slags dåtidens selfies”, säger Bojarov. Ibland har avsikten varit en annan än att ses som fotografiska konstverk. Janina Mierzeckas projekt att dokumentera handskador var initialt inte tänkt som konstverk. Detsamma gäller Noe Lissas serie Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907. Fotografierna skulle dokumentera skadorna efter upploppet och publicerades första gången i tidskriften Tygodnik Ilustrowany, men på Copy/Past blir de istället mångbottnade stilleben. Alla fotografierna har således lämnat sin tilltänkta tankestil och träder fram i ny skepnad, och det är just det som gör Copy/Past så intressant.

Bojarov är inte kurator i det här fallet, utan han bör snarare ses som konstnär och att utställningen är ett konstverk i sig.

Men det finns dessutom fler bottnar hos Copy/Past. Bland annat vill Bojarov med utställningen poängtera hur vanskligt det är att bevara minnet av en grupp konstutövare vars hem inte längre är Lviv. Flera av fotograferna avslutades sina liv i Wrocław – landsförvisade under sovjettiden, tillsammans med hundratusentals andra polacker, som under flera århundraden bott Lviv.

Copy/Past är inte heller en kopia på en svunnen dåtid. Det är en bro mellan dessa människors liv här och vår nutid. Utställningen placerar dem här, och när jag lämnat utställningen och går genom staden som jag kallar för Lviv, men som de kallade Lemberg eller Lwów, så känner jag deras närvaro. Som skuggor rör de sig tillsammans med oss mellan huskropparna.


Andrij Bojarov, i bakgrunden syns Witold Romers fotografier.


Noe Lissas serie “Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907”


Här har man använt sig av tekniken izohelia.


Några av Wladyslaw Bednarczuks självporträtt.


Janina Mierzeckas händer.

Share

%d bloggers like this: