viewpoint-east.org

På min väg genom Planty har trädens grönska hart när övergått från sina skira vårtoner till att prunka i försommarens djupare färgharmoni. Bladens uppenbarelse tycks vara helt i samklang med fåglarnas små bagatellartade tonsättningar, som med sina drillar för tonerna över ett imaginärt notblad. Alla träd tycks tonsatta av både färger och fågelsång. Ur ett kastanjeträd forcerar en svarthätta sin sång, från en björk hörs en stare föra ett fasligt knaster, genom en boks bladverk gnolar koltrasten på sin visa, och i en lind hörs bofinken sjunga ut sin kärlekssång.

Just linden är ju ett träd som gärna för tankarna till musik. Jag tänker inte enbart på sångfågeln Jenny Lind, utan även till exempel på Franz Schuberts “Winterreise” från 1828, där en lind står i ett vintrigt landskap för att erinra den ensamma vandraren om en förlorad lycka och kärlek. Sångerna handlar som bekant om en ung man som blivit ratad av sin älskade. Uppgiven vandrar han så ut på landet och flackar villrådigt runt tills dess att han hittar en spelman att sjunga ut för.

Fast vid denna årstid, när sommaren nalkas, vill man ju helst undvika att ha en annalkande vinter i åtanke. Så finns det de som besjungit lindens sommarskrud? Självfallet finns det finns det! Jag tänker närmast på Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” som tillkom ungefär 56 år efter det att Schubert skrev om en frusen lind.

Men trots de olika årstiderna i de två tonsättningarna finns det faktiskt en hel del beröringspunkter mellan de två verken. För de första är de båda sångcykler, även om de skrev för mycket olika ensembler. Mahler skrev för full orkester, medan Schubert tonsatte för sång och piano. I Mahlers verk kan både kvinnor och män sjunga ledmotivet, men Schubert skrev för en tenor (även om andra stämmor och framför den). Vidare handlar båda sångcyklerna om män som förlorat sina käraste och därtill är de båda på resande fot.

I “Lieder eines fahrenden Gesellen” möter vi inledningsvis en bedrövad man, som besjunger sin förtvivlan över att hans älskade har gift sig med en annan. Han beslutar sig för att bege sig ut i världen, och trots sitt krossade hjärta kan han faktiskt erfara all världens skönhet. Men lika fort som han blev munter blir han i nästa sekund förbittrad. Nu har han fått tag på en kniv, vars vassa blad glimmar i hans hand och det är nästintill att man blir rädd för vad han ska ta sig till, men så förbytts stämningen återigen men nu mot en slags resignation inför sakförhållandena. Och den insikten möter han just under en lind, vars väldoftande blommor faller ner mot hans (antar jag) tårdränkta ansikte.

“Unter dem Lindenbaum,
Der hat seine Blüten über mich geschneit,
Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!”

Vilket fritt kan översättas med:
“Där under lindträdet,
som lät sina blommor falla över mig som snö,
visste jag ej mer vad livet mig ville,
allt, ja allt var åter gott.”

Som ni nog kan se ägnar sig Mahler åt någon form av ödestro i positiv bemärkelse. Han säger ungefär “jag vet inte ett dugg om något som framtiden kan bära med sig, med det blir nog bra ändå”. Ja, det är väl sådana slutsatser man kan dra när man står under en lind.