Man kan ändå tycka att det är lite märkligt att Yggdrasil är – och inte “var”, ty världsträd ställs väl aldrig i preteritum – en ask. Betänk bara att asken är det träd som är sist ut med att fälla ut sina små bladknyten om våren och dessutom förefaller vara först med att få den gula färgen och sedan låta sina löv slokörat dala mot marken. Ganska svagt av ett världsträd kan man tycka.

Men som så ofta med den typen av av generalisering av fakta visar den sig vara något av en myt. Asken släpper sina löv efter första frostnatten och ibland infaller den faktiskt senare än när exempelvis björken tycker det passar sig att klä av sig. Och dessutom är det så att det bara är de äldre askarna som är sena på våren. Unga askträd kan mycket väl få gröna blad mycket tidigt.

Men låt oss återvända till mytologiernas och folktrons värld, ty den är på många sätt mycket mindre komplicerad än vår tillvaro. Det kan nämligen intressera att det inte bara är inom fornnordisk mytologi som asken förekommer och har betydelse. Inom flera olika slaviska traditioner intar asken tydligen en särställning. Såsom exempelvis med en tjeckisk uråldrig föreställning om att den onde tycker särskilt illa om asken, och därför inte låter blixten slå ner i den. Av den anledningen finns det en uppfattning att det är ett säkert träd att skula under när den slaviske åskguden Perun drar fram över himlen. Även inom polsk folktro förekommer askträdet som anses bland annat kunna skydda boskap. Därav plockar man askkvistar och sticker in dessa i väggarna till ladugårdarna under natten Kupała, en natt då många onda andar sägs vara i farten.

Å andra sidan vet jag inte om dessa seder är så utbredda nuförtiden. Måhända har askens magiska kraft falnat i vår samtid. Men dess gula löv är varje år något av en särdeles fager fägring att skåda, vilket väl också är en sorts magi.