viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ett hart när ensamt moln på himlen speglar sin luddiga fysionomi på Wisłas yta. Det är nästan som en tanke, ty molnets form är till förväxling lik en fisk. Måhända en mört, eller en abborre. Och se där, under ytan vid stranbrynet syns faktiskt små fiskar simmar omkring i den slags ordning fiskar vill ha det. Att fånga dem på bild, eller artbestämma dem är något som jag dessvärre inte förmår ens med dessa.

I Wisła sägs det finnas ungefär 30-40 olika sorters fisk och de olika karpsortena verkar dominerar. Mört, löja, sarv, stäm, vimma, braxen och så vidare. Jag kan inte se skillnad mellan dessa. Här finns också abborre, gös, gädda som tillsammans gärna äter upp de förra om de får chansen.

Men i djupet kan det tydligen också gömma sig ytterligare ett hot mot alla andra fiskar, nämligen malen. Dessa är väldiga fiskar som i dessa trakter kan bli över två meter långa och väga hela 70 kilo, och de tillhör därmed de största insjöfiskarna. De kan dessutom bli mycket gamla, och det är inte ovanligt att de blir 70 till 80 år, då de torde vara ganska malätna vid det laget (ursäkta ordvitsen). Malen har faktiskt inte fjäll, utan kroppen täcks helt av ett slags slem typiskt för denna fisk. Den har därtill långa strån, likt morrhår, längst fram på huvudet som fungerar som känselspröt och smaklökar.

Malar föredrar att vara vaken om natten och då jagar den som sagt gärna andra fiskar, men den är tydligen inte kräsen utan kan lätt sluka små grodor eller i vissa fall även sjöfåglar. Det finns faktiskt nutida skildringar om att den även gett sig på människor, men det torde vara ett undantag.

Fast inom slavisk mytologi förknippas malen med vattenmannen Vodjanoj. Ni vet det ondskefulla väsen som sägs ha fört bort badande människor, särskilt små barn, och då helst om natten. Malen ska enligt denna sägen ha agerat som Vodjanojs häst, och den fick därför öknamnet “djävulens häst”. Dessutom betraktades malen själv som sällsynt ondskefull och man såg till att försöka hålla sig väl med den på alla upptänkliga sätt. Bland annat undvek man att äta malen, eftersom man trodde att dess herre, alltså Vodjanoj, skulle kunna komma och hämnas.

Idag underviker man att äta mal av andra orsaker. Den är nämligen fridlyst i Sverige. I Polen är beståndet lite större, men det finns flera regler för att förhindra att malen fiskas ut. Bland annat måste den väga över 70 kilo samt att man inte får ta upp fler än en mal per dygn. Men jag vet inte om jag tycker den låter särskilt aptitlig, då den ska ha ett ganska fett kött och inte heller ska det vara ovanligt att den smakar lite dy. Hua.

Så med andra ord är det nog bäst att låta bli malen. Om inte annat för det där med Vodjanoj.


Dagens anteckning – 5 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Den står som jag lämnade den på fältet, som nu har förvandlats till en gyllene stubbåker. Trankilt och majestätiskt står den där så som sig bör, ty den är trots allt en ek.

Ekar äger genom sin livslängd och förtjusande yttre en särskild lockelse på de flesta av oss. Dessvärre har ekarna även en dragningskraft på åska och blixtar, vilket har lett till att de inom slavisk mytologi kallas för Peruns träd. Perun är som ni vet en slavisk åskgud, och det är ju inte särskilt lyckat att få dennes uppmärksamhet, vare sig om man är en ek eller någon annan för den delen.

Man skulle kunna säga att till följd av ekarnas samröre med Perun blev de också indragna i olika kulter. Det här har man lyckats slå fast genom en del remarkabla fynd. Precis där floden Desna förenar sig med den större Dnipro i närheten av Kyjiv, har man hittar ekar där fyra käkar från vildsvin har vuxit in i trädets stam. Tillsammans bildar käkarna ett kvadratiskt mönster. Man har därtill lyckats fastställa, genom C14-metoden, att man någon gång under 700-talet anlagt eldar vid trädens stammar. Sålunda har man dragit slutsatsen att det pågått någon slags ritual vid ekarna. Det återfinns också berättelser i en krönika från 900-talet om olika ritualer vid ekar på ön Chortytsja i floden Dnipro. Denna skrift låter oss också förstå att de som ägnade sig åt dessa ritualer var varjager, alltså vikingar.

Med andra ord verkar det vara lite oklart vilka det var som ägnade sig åt olika ceremonier vid ekar; om det var nordbor, alltså vikingar eller varjager, eller om de i sin tur lät sig inspireras av den mytologi som vördades i området.

Hur det nu än förhåller sig med den saken kan man ju önska att den avildade eken lyckas undvika att dra till sig Peruns uppmärksamhet. Men att den ändå tycks fått en nordbo på halsen.


Dagens anteckning – 23 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Som ett rött bälte löper den på radarn, hela vägen från Trieste i norra Italien, till Łeba vid den polska Östersjökusten. Ja, det är dagens åskoväder som avses och ingenting annat. Det har till och med utgått en sms-varning till allmänheten om att det kan komma storm med inslag av kraftigt regn och åska.

Storm eller kanske snarare åskstorm har det respektingivande namnet “burza” på polska. Ordet “burza” härrör från det protoslaviska verbet “buriti” som i sin tur är släkt med verbet “burzyć” som ursprungligen betydde “att ryta”, “åska” och “föra väsen”. Idag används verbet tydligen främst i betydelsen av “att förstöra”. I ukrainska språket använder man ordet “Гроза” (“hroza”) för åska, som tycks komma fram det grekiska ordet för skräck, således finns det inget direkt starkt släktskap med det polska och ukrainska ordet. Det svenska ordet för åska har givetvis inte något släktskap med de båda ovanstående språken, men för den intresserade kan jag nämna att det kommer från det fornnordiska ordet “as-eykja”, som betyder “asens åktur” eller liknande.

Nå, i åskoväder förekommer ju ofta blixtnedslag och på polska kallas dessa “piorun” som kommer från åskguden Perun i den slaviska mytologin. Han har påfallande likheter med den fornnordiska mytologins Tor, och faktum är att det kan röra sig om en och samma person, om man nu får kalla gudar för personer. Peruns viktigaste attribut var en yxa, stridsklubba samt åskviggar som han också svingade i sin åskstorm. Människorna under forntiden (i det som idag är Polen, Ukraina, Ryssland och Belarus) trodde man att fossiler och andra äldre stenar var de åskviggarna som Perun hade svingat när blixten slog i marken. Intressant nog hade man precis samma föreställning under vikingatiden i dagens Sverige. Tor hade däremot andra attribut, så som en hammare istället för yxa. Men båda gudarna hade alltså åskviggar.

Likaledes är det intressant att fundera över ursprunget till Peruns och Tors namn. Perun kommer från det protoslaviska verbet “perti” som ska ha betytt “slå till”. Likande verb finns idag i flera av de slaviska språken. Namnet Tor kommer i sin tur från fornsvenskans “Þōr” och “Þūr” som betyder “dånar”, vilket ger att Tor faktiskt betyder “han som dånar”.

Precis som med Tor har det funnits en olika kulter kring Perun. Man har främst hittat bevis på att man dyrkade Perun bland ruser, eller rusiska varjagerna, alltså det folk som bland annat levde i trakterna av Ukraina, Belarus och även Polen. Dessa betraktade Perun som en av sina gudar och det är också mycket troligt, menar de lärde, att Perun hade inspirerats den fornnordiska mytologins Tor. Man frågar sig ju om det inte möjligen kunde vara tvärtom, men jag lämnar den frågan därhän.

Vilken av de som båda herrarna, Perun eller Tor, som just nu dånar över mitt huvud kan jag inte med bestämdhet avgöra. I vilket fall som helst kan jag intyga att han ryter och låter sina åskviggar flyga i backen. Och det förefaller som om jag nog har åkallat dem tillräckligt mycket och bifogar därför ett foto från gårdagens vy över ett stilla landskap.


Dagens anteckning – 14 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

När jag ligger på rygg och tittar upp i trädkronorna stannar tiden lätt av, och jag låter mina tankar löpa som slingerväxter ner i marken och upp längs stammen. I jämförelse med dem känner man sig nästan alltid ung och förhållandevis liten. Oftast väljer jag träd med blad, och kanske beror det på att jag uppfattar dem som mer levande. Men givetvis är det fel. Även barrträd är synnerligen levande. Min kunskap om dem är dock ringa och jag delar in dessa träd i två grupper, tall och gran. I verkligheten har Carl von Linné och andra lyckats bena ut deras olika sorter och gett dem fasligt massa namn. Som exempel kan nämnas att tallsläktet består av 90 olika arter, och den ingår i sin tur i gruppen tallväxter som är indelad fyra olika underfamiljer, som i sin ut har en hel drös av släkten.

Men låt oss lämna vår mänskliga drift att fördela allt i kategorier och fundera vilka som kan bo i dessa barrträd. Det visar sig att skogens ande faktiskt håller till just i barrträd. Leszy heter han här i Polen, för det lär vara en han, och beskrivs som skogarnas ande i slavisk mytologi. Ukrainarna kallar honom ibland för Lisovyk (Лісови́к) och ibland lystrar han till namnet Boruta. Han sägs vara stor med ett vitt ansikte, stort skägg och gröna, gnistrande ögon. Ibland tar han skepnad av ett djur och han är en mästare på att imitera olika djurläten. Det sägs också att han har en formidabel förmåga att förändra sitt yttre, som ett exempel kan ges att han ena ögonblicket kan vara kort som ett grässtrå för att i nästa ögonblick bli lång som ett träd. Leszys temperament beskrivs därtill som ganska nyckfullt, och tydligen kan han bli hotfull om det vill sig illa, men generellt sett är han ganska välvilligt inställd till människor. Vissa uppgifter gör dock gällande att han kan lura in barn i skogen, men andra menar bestämt att han alltid hjälper dem ut igen. Om man vill hålla sig väl med Leszy kan man lämna lite godsaker till honom, men det är kanske inte att rekommendera eftersom det är svårt att veta vad skogens ande faktiskt äter.

Det är inte helt klart om Leszy bor i någon av de avbildade träden, men man kan ju aldrig vara så säker.