Åska – viewpoint-east.org

Man kan ändå tycka att det är lite märkligt att Yggdrasil är – och inte “var”, ty världsträd ställs väl aldrig i preteritum – en ask. Betänk bara att asken är det träd som är sist ut med att fälla ut sina små bladknyten om våren och dessutom förefaller vara först med att få den gula färgen och sedan låta sina löv slokörat dala mot marken. Ganska svagt av ett världsträd kan man tycka.

Men som så ofta med den typen av av generalisering av fakta visar den sig vara något av en myt. Asken släpper sina löv efter första frostnatten och ibland infaller den faktiskt senare än när exempelvis björken tycker det passar sig att klä av sig. Och dessutom är det så att det bara är de äldre askarna som är sena på våren. Unga askträd kan mycket väl få gröna blad mycket tidigt.

Men låt oss återvända till mytologiernas och folktrons värld, ty den är på många sätt mycket mindre komplicerad än vår tillvaro. Det kan nämligen intressera att det inte bara är inom fornnordisk mytologi som asken förekommer och har betydelse. Inom flera olika slaviska traditioner intar asken tydligen en särställning. Såsom exempelvis med en tjeckisk uråldrig föreställning om att den onde tycker särskilt illa om asken, och därför inte låter blixten slå ner i den. Av den anledningen finns det en uppfattning att det är ett säkert träd att skula under när den slaviske åskguden Perun drar fram över himlen. Även inom polsk folktro förekommer askträdet som anses bland annat kunna skydda boskap. Därav plockar man askkvistar och sticker in dessa i väggarna till ladugårdarna under natten Kupała, en natt då många onda andar sägs vara i farten.

Å andra sidan vet jag inte om dessa seder är så utbredda nuförtiden. Måhända har askens magiska kraft falnat i vår samtid. Men dess gula löv är varje år något av en särdeles fager fägring att skåda, vilket väl också är en sorts magi.

Som ett rött bälte löper den på radarn, hela vägen från Trieste i norra Italien, till Łeba vid den polska Östersjökusten. Ja, det är dagens åskoväder som avses och ingenting annat. Det har till och med utgått en sms-varning till allmänheten om att det kan komma storm med inslag av kraftigt regn och åska.

Storm eller kanske snarare åskstorm har det respektingivande namnet “burza” på polska. Ordet “burza” härrör från det protoslaviska verbet “buriti” som i sin tur är släkt med verbet “burzyć” som ursprungligen betydde “att ryta”, “åska” och “föra väsen”. Idag används verbet tydligen främst i betydelsen av “att förstöra”. I ukrainska språket använder man ordet “Гроза” (“hroza”) för åska, som tycks komma fram det grekiska ordet för skräck, således finns det inget direkt starkt släktskap med det polska och ukrainska ordet. Det svenska ordet för åska har givetvis inte något släktskap med de båda ovanstående språken, men för den intresserade kan jag nämna att det kommer från det fornnordiska ordet “as-eykja”, som betyder “asens åktur” eller liknande.

Nå, i åskoväder förekommer ju ofta blixtnedslag och på polska kallas dessa “piorun” som kommer från åskguden Perun i den slaviska mytologin. Han har påfallande likheter med den fornnordiska mytologins Tor, och faktum är att det kan röra sig om en och samma person, om man nu får kalla gudar för personer. Peruns viktigaste attribut var en yxa, stridsklubba samt åskviggar som han också svingade i sin åskstorm. Människorna under forntiden (i det som idag är Polen, Ukraina, Ryssland och Belarus) trodde man att fossiler och andra äldre stenar var de åskviggarna som Perun hade svingat när blixten slog i marken. Intressant nog hade man precis samma föreställning under vikingatiden i dagens Sverige. Tor hade däremot andra attribut, så som en hammare istället för yxa. Men båda gudarna hade alltså åskviggar.

Likaledes är det intressant att fundera över ursprunget till Peruns och Tors namn. Perun kommer från det protoslaviska verbet “perti” som ska ha betytt “slå till”. Likande verb finns idag i flera av de slaviska språken. Namnet Tor kommer i sin tur från fornsvenskans “Þōr” och “Þūr” som betyder “dånar”, vilket ger att Tor faktiskt betyder “han som dånar”.

Precis som med Tor har det funnits en olika kulter kring Perun. Man har främst hittat bevis på att man dyrkade Perun bland ruser, eller rusiska varjagerna, alltså det folk som bland annat levde i trakterna av Ukraina, Belarus och även Polen. Dessa betraktade Perun som en av sina gudar och det är också mycket troligt, menar de lärde, att Perun hade inspirerats den fornnordiska mytologins Tor. Man frågar sig ju om det inte möjligen kunde vara tvärtom, men jag lämnar den frågan därhän.

Vilken av de som båda herrarna, Perun eller Tor, som just nu dånar över mitt huvud kan jag inte med bestämdhet avgöra. I vilket fall som helst kan jag intyga att han ryter och låter sina åskviggar flyga i backen. Och det förefaller som om jag nog har åkallat dem tillräckligt mycket och bifogar därför ett foto från gårdagens vy över ett stilla landskap.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 september 2026

Dagens anteckning – 23 juni 2025