Väl uppe på berget kan jag låta min blick följa beskidernas inbjudande bergsryggar. Genom diset ser jag hur deras kullar löper upp och ner, och mjukt flätar in sina fysionomier i varandra. En vårtbjörk släpper elegant ut sina grenar och skapar på så sätt en smakfull inramning av vyn.

Man får något av ett fågelperspektiv på tillvaron när man befinner sig här. Som om tanken enklare flyger över de olika bekymmer och orosmoln som hör vardagen till. Kullen jag befinner mig på är också uppkallad efter ett visst sorts fågelsläkte, nämligen den lille mesen, och kallas därför Sikornik. Mesarna är onekligen små, och det är också därför de kallas för mesar. Ordet kan, enligt SAOL, komma från det flamländska “mijsel” som betyder “smula” eller “liten bit”.

Här är det också tätt mellan dessa små mesar, och deras vana trogen kniper de inte näbb. Från buskarna och träden hörs ett och annat karaktäristiskt “sisisi” från någon talträngd blåmes. Vilken förvisso kan vara lite svårt att skilja från stjärtmesens lite mer utdragna betoning av “sii-sii-sii”. En talgoxe har ett och annat att säga om saken och stämmer upp i ett mer högljutt “tjitt”.

Överhuvudtaget tillhör mesar bland de mest snacksaliga av våra fåglar. Faktum är att de kommunicerar om precis allt. “Nu sitter jag här”, “nu äter jag här”, “flytta på dig det är min gren”, “nu flyger jag”, “vem är det?”, “en katt, en katt, en katt”, “vad har vi här? vad har vi där?, “var har du varit?”, “är det du nu igen?”. Ja, så håller de på.

De verkar till och med tala i sömnen, för det inte ovanligt att man i natten kan höra någon av dem utbrista “tjitt”, eller “sisi” eller liknande. Det är nästan så man kan tro att talesättet “liten på jorden, stor i orden” syftar mesarna. För de är egentligen bara tysta om det uppstår en hotfull situation. Annars pladdrar de på.

Vid närmare eftertanke är det inte omöjligt att man var en mes i sitt förra liv.