viewpoint-east.org

I tanken hinner jag ibland upp mig själv. Vi står och tittar på varandra. Lite oförstående. Eftersom det inte alltid är så angenämt att träffa sitt jag. Men det finns tidpunkter där mötet ändå är berikande, som när jag plötsligt fångar mig själv på en åker utanför Lund. Eller rättare sagt på tåget mot Kastrup där åkrarna stressat flimrar förbi som om de vore på väg mot ett viktigt möte. Plötsligt minns jag någon dag i min barndom då jag bodde i dessa krokar. Jag ser mig själv på cykeln, ilande iväg mot en åker. Jag har nämligen fått syn på ett väldigt berg skapat av en av alla bönder häromkring. När jag närmar mig ser jag att berget bonden skapat består av stora betor. Och plötsligt, innan jag vet ordet av, dyker bonden upp. Kanske sa vi något till varandra, men det är inte något jag minns. Vad mitt minne vill påstå är bonden tog en av betorna i sina händer och med en kniv av något slag skar han ett stycke. Sedan verkar det som om han bjuder mig att smaka, och att jag tar en tugga. Det var förvånansvärt sött och jag tittade förbryllat på honom. “Sockerbetor”, har jag för mig att han sa. Ja, det var minnet som plötsligt hann i fatt mig. Fast om sanningen ska fram var minnet aldrig förlorat, utan en bild jag återkommer till varje gång jag passerar Lund. Kanske för att minnet är så mycket Skåne.

Och av någon anledning hålls denna tanke kvar ända till det att jag flyger in över den polska landskapet, och jag möts av dess lapptäcke av åkerbitar, som av någon anledning tycks vara det som håller landet samman.