Dansk konstmusik – viewpoint-east.org

Några av er har kanske ikväll lyssnat på “Konsert i P2” med Helsingborgs symfoniorkester och noterade då att sändningen inleddes med den danske tonsättaren Rued Langgaards (1893-1952) tolfte symfoni kallad “Hélsingeborg” från 1946 (BVN 318). I programmet betonades det som var något av Langgaards trauma, nämligen det att han under sin livstid aldrig accepterades av det danska etablissemanget, och att många ansågs att hans tonspråk var likt en främmande och obskyr fågel.

Langgaard är förvisso något av en ny bekantskap för mig, men det förefaller som att man gör honom lite orättvisa om man stirrar sig blind på hans utanförskap. Det som verkligen gör honom värd att lyssna på är hur han utvecklades till att att våga ta orädda och kompromisslösa språng i sitt tonspråk.

Hans tonsättarkarriär inleddes dock i romantikens tecken, och de främsta inspirationskällorna lär ha varit bland annat Niels Gade och Richard Strauss. Men från 1916 förändrades hans förhållningssätt till sin musik. Han lät sig inspireras av sådana som Carl Nielsen och började också experimentera och lyckades på så sätt åstadkomma verk som låg över femtio år före sin tid.

Ett av de verk som Langgaard skrev under inledningen av hans mer experimentella period är den trettiofem minuter långa “Sfærernes Musik“. Verket har en ambitiös orkestering (med bland annat åtta härliga horn), två körer, en solosopran, orgel samt en mindre orkester som ska spela bortom scenen.

Men det är inte något av detta som gör “Sfærernes Musik” så anmärkningsvärt banbrytande. I detta verk skulle Langgaard nämligen skriva in ett parti för piano där pianisten spelar på strängarna, vilket kallas för glissando-piano och var då en helt pinfärsk pianoteknik skapad av amerikanen Henry Cowell. Hur Langgaard fick nys om detta förtäljer inga källor, men han hade månne läst om det någonstans och var modig nog att skriva in det i verket.

Ett annat nydanande inslag i “Sfærernes Musik” var användningen av tonkluster, vilket lättast kan beskrivas med att instrumenten tar flera ackord samtidigt som leder till att det uppstår en mörk och hart när ogenomtränglig klangvärld. Mystisk, skrämmande och oerhört fantasieggande. Tekniken förekommer ofta i skräckfilmer. Detta är något som också har använts av bland annat György Ligeti i Atmospheres från 1961. Men om man ställer Langgaards Sfærernes Musik mot Ligetis Atmospheres förefaller det för mig som om det är den förra som har en vidare spännvidd och långt mycket större djup.

“Sfærernes Musik” hade premiär i Karlsruhe 1921 och den fick ett varmt mottagande. Men när den något senare sattes upp i Berlin fick den kalla handen och förpassades därmed in i skamvrån. Där fick den sitta och ruva till 1968, då den fick upprättelse genom att Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm satte upp den under ledning av Sergiu Comissiona. Året därpå var det dags för dansk premiär, men det gick snett då sopranen fick förhinder. Det skulle gå ytterligare två år innan man gjorde ett nytt försök i Danmark, men då med en reducerad tappning, och alltså inte full orkestering. Först 1980 framfördes den i sin helhet i Danmark.

Men Rued Langgaard har bidragit med så många fler verk än “Sfærernes Musik”. Han tonsatte runt 400 verk, varav sexton var symfonier samt en opera. Och flera av dessa verk bär spår av ett frisinnat tonspråk inte likt det som skrevs under hans livstid. Måhända var det just hans utanförskap som ledde till den förmågan, men man kan ändå tillstå att det inte är där tonvikten för vår tolkning av hans musik borde ligga.

—

Som illustration får ni några bilder från Helsingborgs konserthus samt först Rued Langgaard själv.

Om man tillhör den lilla skara som känner sig nödd och tvungen att bevista olika framföranden av konstmusik, kan man understundom sucka tungt över alla da capo på program som man förväntas trakta efter. Ty sakförhållanden är som sådana att de flesta säsongsprogram innehåller samma verk och tonsättare år efter år. Och om man nu väljer att invitera någon sällsynt gäst till programmen landar valet nästan alltid på något nyskrivet. Det verkar vara väldigt få som kommer på tanken att man kan damma av äldre verk som av olika anledningar oförtjänt hamnat i skamvrån.

Jag skulle utan att förta mig alldeles kunna rabbla upp flera sådana verk som jag tycker borde framföras oftare, men eftersom jag just nu är inne i en (för mig helt oväntad) period där jag helst lyssnar på dansk konstmusik, väljer jag därav att lyfta ett sällan framfört verk av en av de danska storheterna, nämligen Niels Gade (1817-1890) och hans underskattade femte symfoni (op 25) från 1852.

Vid en första anblick tycks symfonin vara helt ordinär. Den har fyra satser och en orkestering som inte får en att höja på ögonbrynen. Eller vänta nu, det där sista stämmer ju inte alls. För det är ju orkesteringen som är det som gör den annorlunda. Symfonin har nämligen ett solopiano, som har en slags meningsbärande funktion. Pianot är alltså framträdande, och utgör ofta en slags kärna i symfonins harmonier, men trots det är den inte av det slag som ofta kännetecknar just en pianokonsert.

Symfonin kan därför varken beskrivas som en renodlad symfoni, eller en pianokonsert så som vi lärt oss att de ska låta. Man brukar säga att pianot i denna symfoni har en så kallad obbligato-stämma, med vilket menas att dess stämma är oumbärlig för stycket, trots att det inte är så att allt fokus i symfonin ligger på pianot. Denna teknik förekom under barocken, men därefter hade nästan ingen tonsatt något liknande fram till Gades tid. Faktum är att det inte har skrivits många liknande symfonier efter honom heller.

Vad var det då som fick Gade att plita ner noterna på detta sätt i sitt partitur? Varifrån fick han sin inspiration till att skriva ett så banbrytande verk? Om detta tiger källorna, men månne berodde det på den person som symfonin tillägnades, nämligen hans blivande hustru Emma Sophia Hartmann. Man skulle kunna säga att hon föddes in i musiken. Hennes far var Gades tonsättarkollega J.P.E Hartmann, som precis som Gade, är en av de viktigaste danska tonsättarna.

Men det kan också vara så att symfonins utformning kom sig av Gades vänskap med paret Schumann och Felix Mendelssohn. Gade skulle sedemera efterträda Mendelssohn på posten som chefsdirigent i Leipzig samt var verksam på musikkonservatoriet i samma stad fram till Slesvig-holsteinska kriget bröt ut. De dansk-tyska relationerna blev med det kriget mycket frostiga, vilket ledde till att Gade tvingades flytta hem till Danmark. Men det skulle också drabba honom när han besökte Leipzig några år efter kriget för att framföra sin femte symfoni. Initialt var reaktionerna positiva, men symfonin fick därefter inte några varmare recensioner i pressen. Den var helt enkelt för dansk, enär Gade var dansk. Det är också möjligt att den gick ett liknande öde till mötes i Danmark, men då för att den var för tysk. Ty tonspråket bär samma sinnelag som går att finna hos paret Schumann och Mendelssohn.

Och inte heller förde symfonin någon lycka med sig till dess inspirationskälla Emma Sophia. Hon skulle tragiskt nog gå bort i barnsäng bara tre år efter att Gades symfoni hade sin premiär.

Men trots dessa olyckor som förföljt symfonin är det ett underbart levande stycke musik, med ungdomlig entusiasm och fräschör, som vackert bryts av i den mer melankoliska andra satsen. Med andra ord väl värd att lyssna på, samt sättas upp lite oftare.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 oktober 2026

Dagens anteckning – 29 september 2026