Tag: Dansk konstmusik

  • Dagens anteckning – 12 november 2026

    Dagens anteckning – 12 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Strax efter att lördagens terrordåd i Kraków hade blivit känt kom beskeden från olika konsert- och teaterarrangörer att deras uppsättningar ställdes in. Presidenten utlyste landssorg under två dagar och vissa valde därför att ställa in alla arrangemang fram till den tolfte november.

    Man kan knappast klandra någon för liknande beslut, men det hindrade inte att det utbröt en livlig debatt bland Polens kulturutövare och publik huruvida besluten att ställa in var genomtänkta. Vissa kritiker menade att musik, och då särskilt klassisk musik, tvärtom kunde verka som en tröst i den svåra situationen.

    Det är nog sant att musik kan ha den inverkan på några. Själv är jag dock av den meningen att musik inte är något slags bruksföremål som man använder likt en näsduk för att torka bort tårarna. Musik är en konstform som inte används, utan erfars, upplevs, vilket innebär att det även är en krävande handling att lyssna. För mig är musik alltså inte någon avkoppling, utan en uppfodran om att bli engagerad. Därför varken kan eller vill jag lyssna på musik när jag går genom en svår period.

    Men däremot tycker jag om att lyssna på musik som skildrar oro, och få andra gör det lika intresseväckande som den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). Hans tonsättarkonst präglas ofta av en inneboende konflikt, mellan en hart när befängd eufori och dramatiskt överdimensionerad sorglighet.

    Ett av de verk av Nielsen där just konflikten hörs som tydligast lär enligt kännare vara hans klarinettkonsert från 1928. Konserten skrevs under en av de svåraste tiderna i Nielsens liv; och det säger en del, ty han hade väldigt många kriser. Mellankrigstiden var en orolig tid, med flera folkliga resningar, ekonomisk osäkerhet och spår av det blodiga första världskriget som fanns i det delade minnet. Nielsen visste dessutom att hans dagar var räknade, enär han hade kärlkramp och hade drabbats av flera svåra hjärtinfarkter. Därtill brottades han med en bitterhet över att aldrig lyckats nå berömmelse utanför Skandinavien. Han var enormt älskad i Sverige, men det internationella genombrottet lät vänta på sig. Allt detta skapade en frustration hos Nielsen, som också förvärrade hans sjukdomsbild.

    Och man behöver inte vara särskilt musikaliskt bevandrad för att lyckas urskilja oron och frustrationen i Nielsens klarinettkonsert. Den inleds dock mycket positivt och klarinetten traskar fram med lite tultande gång. Men abrupt avbryts den lyckliga promenaden av en orolig virveltrumma som sedan kommer följa genom hela konserten och olycksbådande förebåda varje skifte. Genom konserten leds vi genom vemod som alterneras av ett oroligt och jagat tonspråk där klarinetten understundom jäktar med, eller till och med på, de andra instrumenten. Men ibland vågar klarinetten faktiskt drista sig till att vara både motsträvigt lugn, för att i nästa stund dra ut orkestern på galna upptåg och rentav lyckas få de andra att bromsa in, trots att de var i färd med att bygga ett crescendo. Konserten avslutas med långsamma och utdragna andetag som mynnar ut i en ytterst lågmäld suck.

    Det är antagligen en underdrift att påstå att Nielsens klarinettkonsert är svårspelad, ty även en lekman kan skönja hur solisten tvingas göra halsbrytande tempoväxlingar och på några få toner gå från det lägre till det högre registret. Men det är också en utmaning för en aktiv lyssnare, som måste engagera sig för att söka och följa verkets inneboende strid. Ett sådant verk ger med andra ord inte någon tröst, men möjligen en ökad förståelse för smärta och kan sålunda även skärpa förmågan att känna empati. Något som vår samtid dessvärre lider ett underskott på.

    Men om man nu verkligen vill ha tröst är det nog mer rådigt att betrakta en vacker solnedgång.

  • Dagens anteckning – 22 oktober 2026

    Dagens anteckning – 22 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterÄnnu så länge håller de sig krampaktigt kvar på trädens grenar, som om de motsatte sig årstidernas uppsåt, att låta blad bli löv, som faller och slutligen omvandlas till jord. Det förefaller nästan som om de i sina färgstarka dräkter vill brista ut i en slags stum hyllning till något för mig okänt och ytterst vagt. Måhända en höstlövens oratorium.

    Många är också de som har känt sig kallade att besjunga eller tonsätta höstlövens färger och inte minst deras förutbestämda fall mot marken. Så också den danske tonsättaren Rued Langgaard (1893-1952). Bland hans omfångsrika produktion kan man nämligen hitta hans fjärde symfoni kallad “Løvfald”. Ordet går egentligen inte att översätta till svenska. “Lövfall” låter väl snarare som något som kan drabba en om man halkar på en liten lövhög som noggrant blivit hopkrattad av någon sysslolös stackare. Jag vet inte vad ett sådant fall skulle kunna kallas, månne lövhalka. Men som alla och envar nog förstår passar inte ordet löhalka särskilt väl som titel på en symfoni. Och det är därför som “Løvfald” är tonsatt av en dansk och inte en svensk.

    Nåväl, symfonin skrevs 1916 och detta ska enligt källor vara inledningen på Langgaards mer experimentella period. Jag lyckas dock inte skönja så värst mycket experimenterande här, men det må så vara att ganska mycket har hänt med vår uppfattning om vad som är experimentellt samt med tonspråk under de 110 år sedan verket tillkom.

    Symfonin öppnas med en höstvind som omilt ruskar om trädens kronor. Löven slits från sina fästen och dra iväg med vinden. Lika plötsligt som vinden kom blir det helt oväntat lugnt och det ljusnar också en smula. Kanske letar sig några strålar från en kylig höstsol in genom trädkronorna. Men stämningen som dominerar ger inte någon lindring utan det vilar ett vemod över stillheten. En föraning om något annalkande. Och så börjar det rassla bland löven igen. Vinden kommer tillbaka med förnyad kraft. Sliter och rycker i de stackars löven, som dras runt i en slags spiralformad rörelse ackompanjerad av ettriga violiner och bitska träblås. I de avslutande tonerna hörs ändå ett godtagande av höstens tonart och löven lyfter med hjälp av valthornen mot en sista färd, innan de en efter en singlar ner mot marken. Den ensamma vinden ilar nu vidare över de kala och kalla landskapet. Värt att notera är att symfonin börjar och slutar faktiskt på samma sätt, ett underfundigt sätt att skildra höstens böjelse för att återvända till oss.

    Men ännu är vi inte riktigt där, och Rued Langgaards Løvfald får vänta ytterligare ett tag.

  • Dagens anteckning – 21 oktober 2026

    Dagens anteckning – 21 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterPå dagens datum för exakt 100 år sedan hade en grupp åhörare samlats på Maison Gaveau för att lyssna på musik av den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). I publiken satt bland annat tonsättarna Maurice Ravel och Arthur Honegger och den senare skulle särskilt ha varit lyrisk över Nielsens flöjtkonsert som uruppförandes denna kväll.

    Men upptakten till denna historia tar sitt avstamp fem år tidigare, på hösten 1921, när Carl Nielsen hade ringt upp pianisten Christian Christiansen. De pratade väl om ditt och datt, men av någon anledning la Christiansen ifrån sig luren och började repetera Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante tillsammans med Köpenhamns blåskvintett. Nielsen satt kvar i luren och lyssnade, och trots att ljudet nog var knastrigt, blev Nielsen, som så ofta eld och lågor. Han beslöt sig där och då för att skriva ett hyllningsverk till de skickliga musikerna och hans entusiasm ledde sålunda till det förtjusande stycket “Kvintet for Fløjte, Obo, Klarinet, Horn og Fagot” (Op. 43) som färdigställdes året därpå.

    Men Nielsen nöjde sig inte med att skriva ett verk till blåskvintetten. Han beslöt sig nämligen också för att skriva en solokonsert till var och en av de fem musikerna. Först ut var en konsert till flöjtisten Holger Gilbert-Jespersen. Nielsen inledde arbetet redan under sommaren, men hans hjärtproblem ställde till det för honom. Han var ju en eldig man och hade en tendens att bli lite väl begeistrad när han komponerade. Enligt doktorns ordination tilläts han därför blott skriva enklare folksånger, vilka tydligen inte åsamkade hans hjärta någon skada.

    I slutet av augusti tog han ändå slutligen ett fast tag om blocket med notpapper och började tonsatta flöjtkonserten. Men sin vana trogen såg han till att göra skapandeprocessen så besvärlig som möjligt, och detta genom att vara på resande fot under arbetet. Han flög som en skottspole genom södra Europa och var han än kom sökte han upp ett piano för att kunna tonsätta. Han skrev och skrev, men hur fort han än arbetade tycktes datumet för uruppförandet, alltså den 21 oktober, rycka allt närmare med en våldsam hastighet. Mitt under arbetet fick han dessutom en ilsken magåkomma som gjorde all slags kreativ verksamhet omöjlig.

    Bara några dagar före premiären stapplade Nielsen i mål med ett nästan färdigt partitur. Solisten fick därmed en oerhört kort tid för instudering innan det var dags för premiär. Till Nielsens stora glädje gjorde flöjtkonserten stort intryck på publiken och solisten ropades in flera gånger. Nielsen själv lär också ha sagt att konserten var en av de bästa upplevelserna i hans liv.

    Dirigent den kvällen var dock inte Carl Nielsen, trots att han var en rutinerad, om än ibland kritiserad dirigent. Någon kritiker menade att det mest såg ut som om han stod och rörde om i grytor när han dirigerade. Men det var inte av den anledningen som Nielsen inte dirigerade den där kvällen. Nej, det var återigen hans svaga hjärta som ställde till det. Och hjärtat skulle inte heller hålla ut mer än fem år till.

    Nielsens bortgång skulle också leda till att han inte kunde avsluta projektet med att skriva en konsert till varje musiker i blåskvintetten. Han hann bara med att skriva en klarinettkonsert, medan oboen, fagotten och valthornet dessvärre aldrig fick någon hyllningskonsert sig förunnat.

    —

    På bilden syns orsaken till tillkomsten av denna anteckning, nämligen en lysande biografi över Carl Nielsens liv.

  • Dagens anteckning – 1 oktober 2026

    Dagens anteckning – 1 oktober 2026

    Läsningstid: 4 minuterNågra av er har kanske ikväll lyssnat på “Konsert i P2” med Helsingborgs symfoniorkester och noterade då att sändningen inleddes med den danske tonsättaren Rued Langgaards (1893-1952) tolfte symfoni kallad “Hélsingeborg” från 1946 (BVN 318). I programmet betonades det som var något av Langgaards trauma, nämligen det att han under sin livstid aldrig accepterades av det danska etablissemanget, och att många ansågs att hans tonspråk var likt en främmande och obskyr fågel.

    Langgaard är förvisso något av en ny bekantskap för mig, men det förefaller som att man gör honom lite orättvisa om man stirrar sig blind på hans utanförskap. Det som verkligen gör honom värd att lyssna på är hur han utvecklades till att att våga ta orädda och kompromisslösa språng i sitt tonspråk.

    Hans tonsättarkarriär inleddes dock i romantikens tecken, och de främsta inspirationskällorna lär ha varit bland annat Niels Gade och Richard Strauss. Men från 1916 förändrades hans förhållningssätt till sin musik. Han lät sig inspireras av sådana som Carl Nielsen och började också experimentera och lyckades på så sätt åstadkomma verk som låg över femtio år före sin tid.

    Ett av de verk som Langgaard skrev under inledningen av hans mer experimentella period är den trettiofem minuter långa “Sfærernes Musik“. Verket har en ambitiös orkestering (med bland annat åtta härliga horn), två körer, en solosopran, orgel samt en mindre orkester som ska spela bortom scenen.

    Men det är inte något av detta som gör “Sfærernes Musik” så anmärkningsvärt banbrytande. I detta verk skulle Langgaard nämligen skriva in ett parti för piano där pianisten spelar på strängarna, vilket kallas för glissando-piano och var då en helt pinfärsk pianoteknik skapad av amerikanen Henry Cowell. Hur Langgaard fick nys om detta förtäljer inga källor, men han hade månne läst om det någonstans och var modig nog att skriva in det i verket.

    Ett annat nydanande inslag i “Sfærernes Musik” var användningen av tonkluster, vilket lättast kan beskrivas med att instrumenten tar flera ackord samtidigt som leder till att det uppstår en mörk och hart när ogenomtränglig klangvärld. Mystisk, skrämmande och oerhört fantasieggande. Tekniken förekommer ofta i skräckfilmer. Detta är något som också har använts av bland annat György Ligeti i Atmospheres från 1961. Men om man ställer Langgaards Sfærernes Musik mot Ligetis Atmospheres förefaller det för mig som om det är den förra som har en vidare spännvidd och långt mycket större djup.

    “Sfærernes Musik” hade premiär i Karlsruhe 1921 och den fick ett varmt mottagande. Men när den något senare sattes upp i Berlin fick den kalla handen och förpassades därmed in i skamvrån. Där fick den sitta och ruva till 1968, då den fick upprättelse genom att Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm satte upp den under ledning av Sergiu Comissiona. Året därpå var det dags för dansk premiär, men det gick snett då sopranen fick förhinder. Det skulle gå ytterligare två år innan man gjorde ett nytt försök i Danmark, men då med en reducerad tappning, och alltså inte full orkestering. Först 1980 framfördes den i sin helhet i Danmark.

    Men Rued Langgaard har bidragit med så många fler verk än “Sfærernes Musik”. Han tonsatte runt 400 verk, varav sexton var symfonier samt en opera. Och flera av dessa verk bär spår av ett frisinnat tonspråk inte likt det som skrevs under hans livstid. Måhända var det just hans utanförskap som ledde till den förmågan, men man kan ändå tillstå att det inte är där tonvikten för vår tolkning av hans musik borde ligga.

    —

    Som illustration får ni några bilder från Helsingborgs konserthus samt först Rued Langgaard själv.

  • Dagens anteckning – 29 september 2026

    Dagens anteckning – 29 september 2026

    Läsningstid: 3 minuterOm man tillhör den lilla skara som känner sig nödd och tvungen att bevista olika framföranden av konstmusik, kan man understundom sucka tungt över alla da capo på program som man förväntas trakta efter. Ty sakförhållanden är som sådana att de flesta säsongsprogram innehåller samma verk och tonsättare år efter år. Och om man nu väljer att invitera någon sällsynt gäst till programmen landar valet nästan alltid på något nyskrivet. Det verkar vara väldigt få som kommer på tanken att man kan damma av äldre verk som av olika anledningar oförtjänt hamnat i skamvrån.

    Jag skulle utan att förta mig alldeles kunna rabbla upp flera sådana verk som jag tycker borde framföras oftare, men eftersom jag just nu är inne i en (för mig helt oväntad) period där jag helst lyssnar på dansk konstmusik, väljer jag därav att lyfta ett sällan framfört verk av en av de danska storheterna, nämligen Niels Gade (1817-1890) och hans underskattade femte symfoni (op 25) från 1852.

    Vid en första anblick tycks symfonin vara helt ordinär. Den har fyra satser och en orkestering som inte får en att höja på ögonbrynen. Eller vänta nu, det där sista stämmer ju inte alls. För det är ju orkesteringen som är det som gör den annorlunda. Symfonin har nämligen ett solopiano, som har en slags meningsbärande funktion. Pianot är alltså framträdande, och utgör ofta en slags kärna i symfonins harmonier, men trots det är den inte av det slag som ofta kännetecknar just en pianokonsert.

    Symfonin kan därför varken beskrivas som en renodlad symfoni, eller en pianokonsert så som vi lärt oss att de ska låta. Man brukar säga att pianot i denna symfoni har en så kallad obbligato-stämma, med vilket menas att dess stämma är oumbärlig för stycket, trots att det inte är så att allt fokus i symfonin ligger på pianot. Denna teknik förekom under barocken, men därefter hade nästan ingen tonsatt något liknande fram till Gades tid. Faktum är att det inte har skrivits många liknande symfonier efter honom heller.

    Vad var det då som fick Gade att plita ner noterna på detta sätt i sitt partitur? Varifrån fick han sin inspiration till att skriva ett så banbrytande verk? Om detta tiger källorna, men månne berodde det på den person som symfonin tillägnades, nämligen hans blivande hustru Emma Sophia Hartmann. Man skulle kunna säga att hon föddes in i musiken. Hennes far var Gades tonsättarkollega J.P.E Hartmann, som precis som Gade, är en av de viktigaste danska tonsättarna.

    Men det kan också vara så att symfonins utformning kom sig av Gades vänskap med paret Schumann och Felix Mendelssohn. Gade skulle sedemera efterträda Mendelssohn på posten som chefsdirigent i Leipzig samt var verksam på musikkonservatoriet i samma stad fram till Slesvig-holsteinska kriget bröt ut. De dansk-tyska relationerna blev med det kriget mycket frostiga, vilket ledde till att Gade tvingades flytta hem till Danmark. Men det skulle också drabba honom när han besökte Leipzig några år efter kriget för att framföra sin femte symfoni. Initialt var reaktionerna positiva, men symfonin fick därefter inte några varmare recensioner i pressen. Den var helt enkelt för dansk, enär Gade var dansk. Det är också möjligt att den gick ett liknande öde till mötes i Danmark, men då för att den var för tysk. Ty tonspråket bär samma sinnelag som går att finna hos paret Schumann och Mendelssohn.

    Och inte heller förde symfonin någon lycka med sig till dess inspirationskälla Emma Sophia. Hon skulle tragiskt nog gå bort i barnsäng bara tre år efter att Gades symfoni hade sin premiär.

    Men trots dessa olyckor som förföljt symfonin är det ett underbart levande stycke musik, med ungdomlig entusiasm och fräschör, som vackert bryts av i den mer melankoliska andra satsen. Med andra ord väl värd att lyssna på, samt sättas upp lite oftare.