viewpoint-east.org

Stilig som en papegoja

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

5 december
Dagens polska affisch
Kapelusze Lion (Lejonhattar)
Av okänd
År 1930-talet

Hatten Lejon använder en papegoja för att locka till sig köpare. Man kan inte låta bli att undra hur man tänkte när man kom fram till det. Vad ville man signalera? “Med vår grå hatt blir du stilig som en papegoja”. Eller kanske “Tjata inte så mycket, köp vår hatt istället”. Kanske finns det något polskt idiom som avses som jag inte känner till… Nå, hur det än förhåller sig med det, så är en sak i alla fall säkert, och det är att den är stilig, det där fjäderfäet, men hatten skulle den gott få kunna slippa.

Share

Vampyrer i Lwów

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december
Dagens polska affisch
Dziś w teatrze świetlnym Palace (Idag på biograf Palace)
Av okänd
År 1927

“Idag på biografen Palace”, säger skylten, som de tre trollen med de opraktiskt höga hattarna, håller i. De tycks lika undrade som du och jag, för vad såg man på bio 1927? Kanske såg man premiären av Metropolis av Fritz Lang. Eller så kanske man förundrades över historien och de synkroniserade ljudet i Jazzsångaren med Al Jolson i huvudrollen? Båda filmerna hade premiär det året.

Nja, vid närmare eftertanke tror jag inte att filmerna från stora vida världen färdades så snabbt till Lwów. Jag tror att man lät sig skrämmas av succén Vampyrer i Warszawa från 1925. Filmen var visserligen en stumfilm, men hu så skrämmande, sa man nog till varandra när man lämnade den väldiga biosalongen på Ulicą Legionow i Lwów (idag Prospekt Svobody i Lviv).

Biografen Palace slog upp portarna 1926, och var stadens modernaste biograf. Enligt uppgift skulle biografen kunna rymma 1100 besökare. Det tycks galet stort, eftersom Lvivs operahus rymmer exakt lika många. Lwóws elit älskade biografen och de var tydligen särskilt förtjusta i att visa sig på röda mattan vid premiärerna.

Biografen Palace slog igen när nazisterna tågade in i staden, i juni 1941.

Share

Söker avtryck utav Artur

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december
Dagens polska affisch
Artur Goldman Drukarnia – Lwów (Artur Goldmans tryckeri)
Av okänd
År 1930-talet

Artur Goldmans tryckeri låg på den gata jag strävar fram på varje dag. Jag passerar huset, och går till och med ofta in på gården för att gå på det jag kallar “systembolaget”. Det är givetvis inte något systembolag, utan en helt vanlig butik som ägnar sig åt försäljning av alkohol, te, kaffe, choklad, mineralvatten och mycket till.

Här inne på gården, eller någonstans i detta pampiga hus, i historisistisk stil med inslag av barock, fanns alltså Artur Goldmans tryckeri. Jag har förtvivlat sökt efter information om just denne Artur, men även om jag lyckats hitta många olika Goldman som levt och verkat i Lviv fram till andra världskriget, så har Artur lyst med sin frånvaro. Det är lite märkligt, ty han ägde ett tryckeri, och tycks ha varit mycket produktiv, men har han inte själv lämnat så många avtryck i historien.

Nå, det där var ju inte riktigt sant, för jag har faku hittat en bild på honom. Han poserar tillsammans med en samling inflytelserika lwowianska affärsmän. Men han står lite avvaktande på sidan, och hans blick göms bakom glaset på ett par runda glasögon.

Det måste i alla fall gått bra för vår Artur, för huset han hade sin verksamhet i är storslaget. Höga kolonner, snirkliga balkongräcken och vackert välvda fönster. Och gick det bra för honom så gjorde det så ända fram till 1939, då kommunisterna tog över i staden. Sedan är Artur Goldman som uppslukad av jorden.

Jag delar två affischer från tryckeriet. En av dem är är reklam för själva tryckeriet. Mot vit botten färdas röda och svarta linjer, pilar och bokstäver fram. Den andra affischen tycks vara reklam för ett bilrally, med deltagare från Polen, Rumänien och Tyskland. Även här är det en vit botten men med röda pilar som pekar mot en röd fyrkant.


Artur Goldmans urtjusiga företagslogga.

Share

Ett vrålåk för polska vägar

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december
Dagens polska affisch
Stetysz
Av Okänd
År 1928

Bilmärket Ralf-Stetysz var det första polska bilmärket, grundat av uppfinnaren, ingenjören och tillika greve Stefan Tyszkiewicz. Bilen såg dagens ljus 1924 när den första bilen byggdes av dess uppfinnare i en bilverkstad utanför Paris. Namnet på bilen var en akronym på “Rolniczo Automobilowo-Lotnicza Fabryka Stefana Tyszkiewicza” (Jordbruks- och bilfabriken Stefan Tyszkiewicz). Bilfabriken flyttade senare till Warszawa.

Ralf-Stetysz styrka låg i att bilen var rustad att klarar de dåliga polska vägarna. Den hade fyrhjulsdrift och var därför mycket starkare än andra bilar vid den tiden. Ralf-Stetysz hade vissa framgångar i olika bilrally, men i Monte Carlo rallyt 1929 blev föraren olyckligt sjuk, och de var tvungna att se sig besegrade.

1929 tillhörde för övrigt nog inte Stefan Tyszkiewicz bästa år. Ty allt hade nog gått Ralf-Stetysz väg, om inte en våldsam brand detta år brutit ut i bilfabriken i Warszawa och omintet gjorde en lysande framtid för bilmärket. Alla bilarna förstördes i branden och greve Stefan Tyszkiewicz kastade in handduken. Nå, inte helt, ty han fortsatte med att utveckla bilars funktioner, men nu inom ramen för Fiat och Mercedes-Benz.

Stefan Tyszkiewicz levde ett mycket längre liv än sina bilar. Han föddes 1894 i Warszawa i en välkänd polsk adelsfamilj. Frånsett sitt intresse för bilar var han en riktig polsk patriot. Han stred i båda världskrigen, samt i polsk-sovjetiska kriget 1918-1921. Efter andra världskriget återvände han inte till Polen, utan verkade i London och i det exilråd som hade sitt fäste där fram till 1991. Stefan Tyszkiewicz framlevde således sitt i London fram till sin död 1976, där han också finns begravd.

På affischen ser vi ett elegant exemplar av Ralf-Stetysz, med en rödklädd kvinna som ledigt vilar sin högra fot mot bilens reling. Hon tittar in mot förarsätet och på ratten som tittar upp. Det ser nästan ut som om hon ska ta sig en tur. S:et i Stetysz slingrat och böljar sig fram, och ser det månne inte lite ut som en väg… En polsk väg, helt enkelt.

Share

En polsk isbjörn

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

1 december
Dagens polska affisch
“Cukierki Społem”
Av Kazimierz Holewiński och Wiktor Podoski
År 1935

PSS Społem (Tillsammans) är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Den grundades redan 1868 under delningen av Polen mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet. Społem hade därför tidigt en patriotisk profil och blev kanske just därför så populär under den tid då Polen inte fick se sitt namn på Europas kartor. Första butiken öppnade 1869 i Warszawa, och snabbt spred den sig över hela den region som traktade efter att få bära namnet Polen. Under den kommunistiska tiden byggde Społem flera varuhus runt omkring i landet. Idag finns det 2400 Społem-affärer över hela Polen, men deras storhetstid tycks vara förbi.

På affischen ser vi en isbjörn som girigt kramar en burk med färgglada karameller. Är det månne ischoklad? Han befinner sig i ett märkligt landskap, symmetriska rutor i rött och blått. Texten är vackert formad i funktionalistisk stil. Mjuka blockbokstäver. I vänstra hörnet ser vi Społems symbol, en grupp människa som rullar en jordglob framför sig.

(Under december kommer jag att publicera flera postningar om polska affischer, men dock inte varje dag. Låt oss se det som en slumpartad adventskalender.)

Share

Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.

Share

“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.

Share

%d bloggers like this: