viewpoint-east.org

På Botaniska trädgården i Kraków råder det bråda tider. I varje rabatt syns gröna knyten titta upp, och här och var har knytena låtit forma blomstänglar som pekar ivrigt mot himlen. Det är väl kanske lökväxterna som kommit längst i detta göromål, men några träd vill inte vara sämre och har pyntat sina grenar i grönt. Däribland kinesiska sekvojan, vars gröna blad spretar likt en hands fingrar. Men egentligen är det inte blad som syns på den kinesiska sekvojan, ty den äger inga blad. Det som syns är faktiskt barr, som den fäller varje vinter, ja, likt lärkträdet.

Kinesisk sekvoja upptäcktes faktiskt först 1941, som man då antog vara en mycket allmänt förekommande fossil. Trädet betraktades som en avlägsen och helt utdöd släkting till cypressväxter, och man beslöt att trädet måste ha dött ut under någon klimatförändring på jorden. Sålunda katalogiserades kinesisk sekvoja enligt alla konstens regler och infördes i böckerna som ett träd som dött ut för miljoner år sedan.

Det gick något år och kunskapen om det utdöda trädet satte sig till rätta bland botanikerna. Men så en dag snubblade en kinesisk botaniker över några väldiga och ståtliga träd som han inte sett tidigare. Han samlade in några kottar och barr, men lät av någon outgrundlig anledning bli att rapportera om sin upptäckt. Kottarna och barren fick ligga kvar orörda och ogranskade i botanikern arkiv.

Det gick något år till, då en annan kinesisk botaniker hittade några väldiga och ståtliga träd som han beslöt att plocka några kottar och barr från. Väl hemma inledde han arbetet med att försöka artbestämma sina kottar och barr. Döm av hans förvåning när han upptäckte att det rörde sig om det utdöda trädet som upptäckts mindre än tio år tidigare. Efter att ha hört om denna sensationella upptäckt beslöt sig den andre botanikern för att undersöka de kottar och barr han hade hittat något år tidigare, och det är fullt möjligt att även han blev lika överraskad när det visade sig vara det utdöda trädet och ingenting annat. Trädet fick namnet kinesisk sekvoja, och gick alltså från utdöd till återuppstånden på bara några år.

Det är inte att undra på att en så uppseendeväckande upptäckt spred sig som en löpeld över världen och snart ville alla botaniska trädgårdar runt om i världen ha ett exemplar av det tidigare förmodade utdöda trädet (som alltså aldrig varit utdött men möjligen lite blyg och av den orsaken inte gett sig tillkänna tidigare). Och på den vägen är det att man på Botaniska trädgården i Kraków kan vandra genom en allé av med kinesisk sekvoja.

Kinesisk sekvoja

När jag träder in i det stora växthuset på botaniska trädgården i Kraków grabbar plötsligt en liten bildskön blomma tag i mitt synfält. Dess distinkta kronblad spretar girigt utåt, som för att fånga in alla förbipasserandes uppmärksamhet. När man väl stannat upp för att studera blomman närmare ser man att det i mitten framträder långa, förföriska och ljusblå trådar, som vid en första anblick får mig att tänka på ögonfransar. Ut ur blommans mitt, omringat av de långa ögonfransarna, sticker fem ståndare upp. De är egentligen allt annat än graciösa, där de pekar uppåt med sin klubbliknande fysionomi. Men ovanför dem svärar däremot tre smäckra pistiller som kronan på verket.

Blomman vi tittar på kallas för “Passiflora picturata” på latin, vilket i en översättning till svenska skulle kunna bli “målad passionsblomma”. Den bildsköna blomman tillhör alltså släktet passionsblomssläktet, och med sina ungefär 550 familjemedlemmar är en stor släkt. De växer företrädesvis i Sydamerika och Latinamerika, men bevisligen också i ett växthus i Kraków.

Jag börjar genast grubbla över varifrån passionsblommorna fått sitt namn, och det visar sig att blomman fick sitt latinska namn på 1500-talet av spanska missionärer som kommit till Sydamerika. När de såg på blomman associerade de till korsfästelsen av Kristus, vilket de säkert gjorde med ganska mycket de såg omkring sig. De var trots allt missionärer. På den tiden var innebörden av ordet “passion” en annan än idag, och skulle kunna översättas med “lidande”. Århundraden därefter skedde en förskjutning av betydelsen, för att i våra dagar landa i “starka känslor” eller “innerlig kärlek”. Men som vi redan vet skapar starka känslor och kärlek ganska ofta ett slags lidande, vilket medför att det faktiskt finns kvar ett uns av den ursprungliga betydelsen av ordet “passion”, även om passionen drabbar andra än bara Jesus. För att styrka denna hypotes kan man fråga Ludwig van Beethoven om hur mycket lidande dylika känslor torde vara. Han blev som ni redan vet… Nä, förresten, vi släpper den tanken. Den får jag helt enkelt allena grubbla vidare på.