Men plötsligt vände sig min uppmärksamhet bort från från de kinesiska sekvojornas små barrknyten där jag igår stod på Botaniska trädgården i Kraków. Det var nämligen en liten gynnare som helt gjorde att jag tappade bort intresset för alla olika träd och växter. Ty längs upp i ett träd satt en gulhämpling och sjöng som aldrig förr. Det gick så fort i hans sång att han inte ens hann andas mellan takterna. Dess gnisslande sång, ungefär som om man för två glasskivor mot varandra, är sin tilltrasslade sångmanöver till trots, mycket angenäm att lyssna på.
Och precis som kinesisk sekvoja är gulhämplingen också intressant, då den under de senaste århundradena successivt har flyttat allt längre norrut. Fram till 1800-talets mitt fanns de bara kring Medelhavet. Men plötsligt började den dyka upp i Centraleuropa för att sedemera söka sig allt längre upp i Europa, för att slutligen anlända till Skandinavien. I Sverige finns de främst i sydöstra Skåne, men på senare tid har även enstaka par häckat så långt upp som i Småland. Vem vet, kanske kommer de även att söka sig till Stockholm en dag. Globalt sett anses gulhämplingen dessutom vara livskraftig, trots att man faktiskt tror att de minskar i antal. I hela Europa finns det möjligtvis upp till 31 miljoner par, men det finns även andra källor som anger att det kan finnas över 70 miljoner par. Till Sverige söker sig dock bara några några hundra individer varje sommar.
Gulhämplingen är en mycket liten fågel, och överstiger sällan 11,5 centimeter. Vikten är blott mellan 11 och 13 gram. Trots det har den en ganska korpulent fysionomi, och kan kanske främst liknas vid en liten gul och svart boll. Oaktat sitt oansenliga omfång är de ofta ganska lätta att upptäcka just beroende på sin ljudliga sång, samt beroende på att de föredrar att sitta långt upp i träd, främst barrträd, eller på elledningar.
En av de första som beskrev gulhämplingen var Carl von Linné, som i mitten av 1700-talet beskrev dem i sin “Systema Naturae”. Men det var givetvis inte han som gav dem deras vardagliga namn, utan det alstrades först över hundra år senare. Sedan skulle det dröja ytterligare 50 år innan den första gulhämplingen dök upp i Sverige.
Hur länge de har häckat i Polen vågar jag dessvärre inte svara på, och inte heller lyckades jag fånga den på bild, så ni får helt enkelt njuta av bilder från ett av växthusen på Botaniska trädgården i Kraków.
