viewpoint-east.org

Staden med den svarta floden

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Sumy oblast eller Sumsjtjyna.
Psel och Tjechov

Från Charkiv tar vi norrut till Sumy oblast, eller kanske hellre det ukrainska tilltalet Sumsjtjyna. Vi landar mitt i stan och stannar till en stund för att njuta av floden Psels säregna flöde. Första gången floden omnämns var i Nestorskrönikan som tillkom 1113. Många har frågat sig varifrån flodens besynnerliga namn härstammar, och det finns de som menar att floden fått sitt namn från det grekiska ordet för mörker (psellos), enär vattnets färg är mörkt, ja, nästan svart.

Men i Sumy finns förstås även annat att företa sig. Man kan exempelvis besöka Anton Tjechov-museet. Under några sommarmånader i slutet av 1880-talet bodde Tjechov med familj i ett annex till stor herrgård här i Sumy. Herrgården ägdes av familjen Lyntvarovy, och de var en välkänd kosackfamilj, och som alla hyste en stor kärlek för Ukraina, det ukrainska språket och dess kultur.

Det finns källor som gör gällande att Tjechov kan ha varit ukrainare. Enligt dessa källor ska han vid tillfälle ha sagt att han var “lillryss” (som ukrainarnas nedsättande epitet löd på denna tid) och att han talade “lillryska”. Det är inte alls omöjligt. Tjechov föddes nämligen i Taganrog, som ligger vid Azovska sjön, i dagens Ryssland, och absolut inte fjärran från Ukraina. Ukrainska språket återfanns dessutom i det området, så om Tjechov sa att hans modersmål var ukrainska behöver det inte alls vara osant. Men det kan ju också vara så att han försökte göra sig märkvärdig, det har ju hänt förut.


Sumy, troligen slutet av 1800-talet.


Med en bandura i Charkiv

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna
Bandura

Så har vi då kommit fram till Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna om man föredrar det. Och vad är det vi hör, om inte en bandura, eller kobza, som den också kallas! Detta vackra stränginstrument som förknippas med just Ukraina och de långa vidsträckta områdena som kallas eurasiska stäppen, vilken sträcker sig från norra Kina till Ungern.

Det är nu inte alls konstigt att vi hör en bandura ljuda just här i Charkivsjtjyna. Området har nämligen gett namnet åt en särskild teknik att framföra instrumentet på. Charkiv-tekniken, som den givetvis heter, innebär att man håller instrumentet mot sin mage, så att man ledigt kan använda båda händerna när man knäpper fram tonerna. Tekniken illustreras i teckningen nedan. Den andra vanligt förekommande tekniken kallas Kyjiv-tekniken, och den innebär att man håller instrumentet vinkelrätt ut från kroppen. Denna teknik är idag något vanligare än den som uppkallats efter Charkiv.

På teckningen nedan ser ni förövrigt en förhållanden känd bandurist (som instrumentets spelmän kallas). Han hette Pavlo Myxhajlovytj Hasjtjenko (Га́щенко Павло́ Михайлович). Ingen vet när han föddes, men troligen föddes han i dagens Ryssland under 1800-talets andra hälft. När han var 11 år förlorade han synen i sviterna av smittkoppor. Det hindrade honom dock inte från att utveckla sin konst och han tillhörde, tillsammans med sin något mer kända bror Stepan Pasjuha Artemovutj (Пасюга Степан Артемович), bland de främsta av dem som behärskade Charkiv-tekniken.

Första gången som en bandura omnämndes var långt tidigare och det var i en polsk krönika år 1441. En ruthen (alltså en ukrainare) vid namn Taraszko var anställd vid Sigismund Vasas hov för att underhålla den polske kungen med att spela på sin bandura, samt spela schack. I Tsarryssland var banduran däremot illa sedd under lång tid, och mellan 1876-1902 fanns det hårda restriktioner mot att spela instrumentet.

De båda bandurist-bröderna Pavlo och Stepan gick tyvärr samma sorgliga öde till mötes. Båda svalt ihjäl år 1933 under den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen Holodomor. Men Stepans toner finns bevarade, och nedan kan ni lyssna på en skramlig inspelning med honom.


Längs med floden Donets

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

2 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Luhansk oblast eller Luhansjtjyna
Siverskyj Donets, Donets eller Dinets

Från Donetsk tar vi oss till Luhansk oblast och det gör vi ju förstås på vatten, genom floden Siverskyj Donets vatten. Donets, eller Dinets som den också kallas, är ungefär 1000 kilometer lång och har otal kilometer biflöden. Bland de mest namnkunniga floderna finner vi Don och Oskil. Donets färdas inte bara genom oblasterna Donetsk och Luhansk utan även vidare mot Charkiv och in i Ryssland.

Siverskyj Donets är uppkallad efter furstendömet Novgorod-Siverskyj, som hade sin storhetstid under 1000- och 1100-talet. På 1200-talet ödelades furstendömet av gyllene horden, alltså mongolerna, men reste sig ur askorna och blev senare befriade av litauisk-ryska härer.

Siverskyj Donets är givetvis mycket äldre än så. Man har funnit föremål från både stenåldern och bronsåldern. De gamla grekerna lär ha seglat på denna flod. På 1400- och 1500-talet dominerades dess flodbäddar av kosacker, och då de som man ofta kallar för ukrainska kosacker, alltså hetmaner. Dessa valdes och avsattes när de inte lyckades behaga de som valde dem.

Nåväl, nu glider vi vidare över Dinets blanka yta, in i Charkiv oblast, och lämnar Luhansk oblast bakom oss.


Bildens källa.


Vid ett vägskäl i Donetsk

Category: by sophie engström, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Donetsk oblast eller Donetjtjyna
Chrestivka

Låt oss nu bege oss norrut och lämna Krym, som tillhör Ukraina, och bege oss till Donetsk oblast. Här har det, som ni vet pågått ett krig, eller invasion av Ryssland, sedan 2014. Det finns givetvis många platser, minnen eller människor att upphålla sig vid, men vi stannar till i den lilla blågula staden Chrestivka. Ty Chrestivka är, trots att det nu är ockuperat av Ryssland, blågult in i märgen. Inte nog med att det är Ukraina, inte tu tal om saken, stadens flagga är dessutom blå och gul, och förvillande lik den svenska. På gul botten ligger ett blått kors förnöjsamt, utsträckt och vilar ut sig.

Staden ligger längs med den snart utdöende floden Klenova, vars vatten flödat bort någonstans oklart var. Det finns 27 000 invånare i staden. Majoriteten kallade sig ukrainare i 2001 års folkräkning, men blott 16% sade sig tala ukrainska. Orsaken till detta kan vara flera, men en viktig delförklaring beror troligen på inflödet av rysk arbetskraft som anlände till Donetsk under 1800-talets slut och 1900-talets början. Under den tiden behövde man arbetskraft till alla gruvor, fabriker och byggnationer, som under då blommade upp i det mineralrika Donetsk.

Men Chrestivka har äldre och mer utsträckta rötter än så. Staden ska tidigt ha varit en tysk boplats, och grundades redan 1888. Kärt barn har många namn, säger man ju och detta gäller även för Chrestivka. Staden hade nämligen tre namn samtidigt. Den uppkallades officiellt efter den tidigare godsägaren Orlov och döptes därför till Orlivka, men bland de tyskspråkiga kallades den för Neu-Mannheim. Stadens geografiska placering gjorde dock att många transporter färdades genom den. Dessa transportörer kallades på 1800-talet för tjumak, och de hade ett alldeles eget namn på staden. De kallade den för Chrestivka, eftersom det fanns vägskäl vid staden som bar en skylt som såg ut som ett kors. Kors heter förövrigt chrestyk på ukrainska. Fram till 1917 vittnade staden om stark tysk prägel då dess religiösa samfund dominerats av den lutherska och romersk-katolska kyrkan.

Chrestivka heter fortfarande Chrestivka. Ja, i vilket fall i Ukraina. Däremot bär staden dessvärre även det sovjetiska namnet den tilldelades 1956, enär den av de ryska ockupanterna kallas för “Kirovskoye”, efter Sergej Kirov, den sovjetiska ledaren vars mord föranledde Stalin att inleda Stora utredningen på 1930-talet.

Men låt oss återvända till tjumakerna, njuta av en affisch föreställande en av dessa, och i tanken återvända till den tid då denne kanske passerade Chrestivkas vägskäl.


De 24… och så en autonom

Category: by sophie engström, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

30 november 2022
Dagens ukrainska oblast
som dagen till ära är en autonom republik
Krym

De är 24 till antalet. De ukrainska regionerna, som kallas oblaster. Och så har vi den autonoma republiken Krym. Den är autonom, men tillhör förstås Ukraina.

24 stycken.

Som en adventskalender.

Nå, vi gör ett försök även i år. Kanske når vi i mål redan den 24 december. Kanske fortsätter vår resa en bit in på det nya året. Denna, mycket egensinniga och ytterst opålitliga adventskalender, lovar inte att leverera, utan blott att roa, eller oroa, för en stund, och det får helt enkelt ta den tid det tar. Vi kommer att göra nedslag på tidigare postningar. Återuppta gamla bekantskaper. Vi kommer också göra nya bekantskaper. Vi kommer att hoppa hit och dit runt omkring i Ukraina. Vi kommer att hoppa fram och tillbaka i tiden.

Låt oss nu därför fara runt omkring i Ukraina, över dess vidder, kullar, berg och längs med deras floder och doppa oss i deras sjöar. Låt oss fara som osaliga, oerhört nyfikna, vetgiriga och frågvisa andar.

Först ut är således, och alldeles självfallet, Krym. Under de senaste åren har Krym figurerat i media och diskussioner om vem som har rätten till Krym. Men alltför sällan talar vi nuförtiden om alla de som tvingades fly 2014. Många av dem har inte haft möjlighet att återvända hem sedan dess. Därför ska vi återvända till en postning från 2019, och stifta bekantskap med illustratörerna och konstnärerna Andrij och Dinka Netjaevskij som bodde på Krym, fram till våren 2014.

Var så goda! Följ länken -» Flykten från Krym!


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Sofijas nya land – Sofija Nalepinska-Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kärlek känner ju inga gränser, sägs det. Historien rymmer också många som korsat gränser för sin kärlek till någon. Inte bara nationella gränser, utan även inre sådana, för att närma sig sin älskade. I Polen och Ukraina finner man många personer som gjort en resa från en nationell hemvist till en ny tillvaro, utan att egentligen förflytta sig geografiskt. Orsaken var att varken Polen eller Ukraina var självständiga länder vid förra sekelskiftet då nationell tillhörighet blev viktig för människor i Europa.

Ett exempel på en sådan individ är den österrikiske ärkehertigen Wilhelm Habsburg, som blev så förtjusad av de ukrainska huzulerna, att han bytte språk (från polska till ukrainska), blev delaktig i Ukrainas frihetskamp under första världskriget, samt bytte tilltalsnamn och lystrade till Vasyl Vysjyvanyi. Efternamnet anspelade på att han alltid bar en vysjyvanka, alltså den ukrainska folkloristiska skjorta/blus som idag bärs av många ukrainare och landets vänner. Nyligen syntes till exempel Magdalena Andersson iklädd en sådan borderad blus när hon besökte Kyjiv.

Men Wilhelm Habsburg var inte ensam i historien om göra en sådan resa. Låt oss bekanta oss med Sofija Nalepinska-Bojtjyk, som valde en liknande väg. Hon föddes 1890 i en polsk familj i staden Łódź, som då ingick i Tsarryssland. Hennes far var järnvägsingenjör, och mamman var pianist. Pappan var en sann polsk nationalist, och drömde om ett självständigt Polen, en dröm som han delade med sin fru. När Sofija var mycket liten omplacerades hennes far till S:t Petersburg, och det var här som hon fick växa upp och fick sin skolgång. Sofija visade tidigt prov på en konstnärlig begåvning och hon undervisades av den polske impressionisten Jan Ciągliński.

Efter avslutad utbildning i S:t Petersburg flyttade hon först till München för att studera vidare. Därefter packade hon sina väskor och flyttade till Paris, för att fortsätta sin verksamhet. I Paris mötte hon många konstnärer som skulle forma hennes utveckling som konstnär, men bland dessa fanns det en person som skulle påverka henne särskilt mycket, och det var Michailo Bojtjyk. Det finns inga skildrar från deras första möte, men kärleken ska ha spirat från första stund, och de var snart gifta.

Och det är nu som Sofijas stora livsresa började. Enligt hennes syster skulle Sofija helt vinnlägga sig för att bli en assimilerad ukrainska. Hon lärde sig språket, spelade på det traditionella ukrainska instrumentet bandura. Hon inredde sitt hem i ukrainsk stil, med kelimmattor på väggarna och säkerligen med ukrainsk keramik. Hon klädde sig i vysjyvanka och ja, hon var kanske även mer ukrainsk än vad många ukrainare var vid denna tid. Sofijas kärlek till sin man, och hennes nya nationella tillhörighet, skulle dock inte hindra henne från att fortsatt älska Polen och dess kultur. Hon hade helt enkelt bara erhållit ytterligare en hemvist.

Sofija följde sin make till Ukraina, och här undervisade hon bland annat på konstnärliga akademin i Kyjiv. Hennes specialitet var träsnitt, och hon föredrog små konstuttryck framför monstruösa monumentet. Bland de mest kända av hennes alster finner vi hennes illustrationer till Taras Sjevtjenkos poem Kataryna, samt träsnitt som skildrar svälten under Holodomor.

När Sofija var 44 år gammal övergavs hon av Michailo. Det här var ett fasansfullt slag för Sofija. Hon hade ju investerat så mycket till deras gemensamma liv och kärlek. Det påverkade hennes självkänsla och hon gick in i en depression. Deras uppbrott skulle kunna ha lett till att hon hade avslutat sin konstnärliga aktivitet. Så skulle det nu inte bli, ty snart var hon lika produktiv som under den tid hon var gift med Michailo. Men nu annalkande nästa katastrof. Michailo Bojtjyk arresterades i den Stora utrensningen, och anklagades för spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland. Sofija var med på denna resa, och snart arresterades även hon. Fem månader efter att Michailo hade avrättats, dömdes Sofija till döden. Hon avrättades i Kyjiv, december 1937.

Sofija Nalepinska-Bojtjyks skildringar av Holodomor, som nämndes ovan, är känslomässiga utan att vara sentimentala eller pompösa. Med orädd uppriktighet skildrar hon de fasor ukrainarna tvingades utstå i den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrof som av ukrainarna kallas Holodomor. (1) Hennes skildringar måste ha provocerat de styrande i Kreml, då det på 1930-talet inte var tillåtet att diskutera eller kritisera svältkatastrofen. Men Sofija var en modig kvinna, som aldrig gav avkall på sina principer. Hon var dessutom en viljestark person, vilket hon visat både i sitt privatliv och med sin gärning. De sovjetiska utrensarna lyckades kanske beröva henne livet, men minnet av hennes mod, viljestyrka och konstnärliga gärning lever kvar än idag.

(1) Holodomor inträffade 1932-33 och var en effekt av Sovjetunionens anti-ukrainska politik. Dödstalen beräknas vara mellan 3,5 till 5 miljoner. Ordet betyder “dödad/mördad av svält” på ukrainska.

En källa:
https://arthive.com/artists/31850~Sofiya_NalepinskaBoychuk


“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w