viewpoint-east.org

När våldet kom till Lviv

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi visste det väl redan igår på eftermiddagen. Det kändes i luften. Vreden. Ursinnet. Känslan av total maktlöshet. Känslan av svek. Vi visste att det skulle bli reaktioner, och någonstans inom oss visste vi väl även att reaktionerna skulle rikta sig mot vissa administrationer. Ganska tidigt på kvällen rapporterades att Lvivs oblast, länsadministrationen, åter var ockuperad. Den var ju tidigare ockuperad men hade återlämnats under måndagen. Sedan duggade det tätt av tweets på Twitter med vilka administrationer som ilska och frustrerade demonstranter gav sig på. Åklagarmyndigheten stod snart på tur. Nedan ser ni bilder på det sönderslagna huset. När vi kom på eftermiddagen brann de utkastade datorerna och akterna fortfarande. Den tjocka röken låg tung över annars gemytliga Taras Sjevtjenkogatan. Därefter sattes minst två polisstationer i brand och vandaliserades. Säkerhetspolisens stora och skräckinjagande hus blev också demonstranternas kap. Det var sammanlagd sju olika administrationer som blev ockuperade och vandaliserades i natt. Sju!

Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyji, stack därför ut hakan i morse och proklamerade att Lviv nu är Janukovytj-fri. Jo, jag tackar. Vi kan ju bara hoppas att vi inte blir utsatta för några ruskiga vedergällningar. Lviv, med sin envist Europavänliga inställning. Med sitt uppkäftiga sätt. Varför skulle inte vår stad, och region, bli precis det som regeringens bedömer som nästa smarta (?) drag? Kanske är jag bara för apokalyptisk, men jag är inte säker på att jag gillar vad som hände i natt. Lviv, som vill vara ett europeisk föredöme, måste väl ändå vara bättre än alla andra sammantaget? Men samtidigt, hur kan man kallsinnigt se på när demonstranter slaktas i Kyjiv? Vem kan sitta hemma och säga att passivitet är bästa recept? Jo, möjligtvis EU… Men sent ska syndaren vakna.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Åklagarmyndigheten på Taras Sjevtjenkogatan är utbränd och vakas av maskerade demonstranter. Vi står alla tysta, och beskådar förödelsen. Det är oklart vad folket runt omkring mig faktiskt tycker.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
En av de polisstationer som tömts på poliser och innehåll. Röken ligger tung och det sticker i näsan. Här är stämningen dock lite mer munter. En hund som verkar tillhöra en av demonstranterna väcker mycket ömhet hos de som passerar förbi.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Man kan se spåren av att Säkerhetspolisens hus har utrymts, men inga demonstranter. Bara några få nyfikna. Huset inger fortfarande respekt. Bakom huset ser vi hur stora rökpelare stiger mot himmeln. Någon eldar något på gården. Men vad?


Jag fick ett mejl från en student…

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

…på facebook. Det är en bild på honom. Jag känner honom mycket väl. På fotografiet kikar hans ögon in i kameralinsen. Ögon som under min tid här i Lviv gått från lekfulla tonårsögon, till en ung vuxens förväntningar på framtiden. Jag tittar in i hans nu lite trötta ögon, ja, för ögonen är allt jag ser av hans ansikte. På huvudet bär han en hjälm. Över näsan och munnen har ha en mask. Han står mellan två kamrater. Jag känner inte igen dem, men det är ändå svårt att veta. De skyddande hjälmarna och maskerna är just i det här fallet till besvär. För mig.

På bilden står de på Hrusjevskijgatan. På den gatan där minst fyra demonstranter dödades på onsdagen. Bilden är tagen timmarna innan dödskjutningarna. De står på barrikaderna och omkring dem ser jag de kvarter jag lärt mig känna igen från bilder och “strömmar” på internet. Det kvarter som för evigt kommer vara märkt av det våld som förekommit där. Jag ser in i min students ögon, och ser samtidigt alla mina andra studenter. Jag ser att allt de önskar sig är en vettig tillvaro. En framtid utan förtryck och korruption. De vill inte leva i en diktatur, eller en semidiktatur som det är nu. De vill också kunna uttryck sig fritt. De vill inte behöva vara rädda för sin egen poliskår. En poliskår som just nu inte bara skjuter på unga män, utan även förnedrar och torterar demonstranter så fort de får möjlighet. (Nedan kan ni se en hemsk video hur kravallpolisen (Berkyt) förnedrar en naken demonstrant.)

Jag ser in i min students ögon och känner hur sviken han är. Hur besvikna han och hans kamrater är. Svikna av EU. Av USA. Av sitt eget lands ledare. Jag ser en generation som lärt sig drömma och tro på ett annat politiskt etablissemang och tror på en bättre och tryggare tillvaro. Jag ser en generation som Ukrainas president och premiärminister vill krossa. Jag ser en generation som kallas “terrorister” av den politiska eliten. Och inom mig växer det en vrede, en känsla av frustration och maktlöshet.

Jag ser in i min students ögon och tänker att “honom kallar de också fascist”. Inte bara terrorist. Jag vet vad han tänker. Varför gör vi inte mer? Men i mitt eget hemland har många beslutat sig för att demonstranterna i Kyjiv bara är fundamentalistiska fascister. Det är nog inte möjligt för oss i Sverige att förstå hur det är att vara förtryckt. Förtryckt av sina egna. Förtryckt av ett annat land. Jag vet att min student inte är någon fundamentalist, fascist eller rasist. Men jag vet att han är stolt över sin kultur, sitt språk, sitt folk. Han kallar sig säkert också patriot (även om jag inte hört just de orden från hans mun). Patriot i ett svenskt perspektiv… ja, det är väldigt svårt att förklara vår svenska position. Att varje gång vi hör det begreppet värjer vi oss.

Det är oerhört svårt att förklara att vi har svårt att se utanför vår egen kontext. Som alla andra tolkar vi det mest genom våra erfarenheter. Det blir därför svårt att förstå att man inte måste vara fascist för att känna en stor stolthet och en tror på sitt eget land…

Men i min students ögon ser jag också en annan framtid. En framtid där många av dessa unga kan radikaliseras. Inte för att de vill det själva. Utan för att landets ledning och vi, ja vi i trygga EU, faktiskt inte ger dem något alternativ.

Jag ser in i min students ögon och försöker ge honom och hela hans generation en styrka. En styrka att tro på sig själv och en styrka att aldrig ge upp. Jag hoppas att det kommer fram, att det via internets ettor och nollor faktiskt kommer fram.

75038_10152169848819916_60021537_n
Demonstranten på bilden har inget med min student att göra.
Bilden är tagen av Duncan Crawford, BBC korrespondent i Kyjiv.


Vad händer i Ukraina?

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni är nog många som frågar er vad som händer i Ukraina. Det gör jag också. Trots att jag är här i landet är det svårt att riktigt… förstå. Greppa. Ringa in vad som händer. Ryktena är många, och det senaste är att internet och all telefonkommunikation kommer stängas ner. Är det sant? Jag vet inte. De säger att minst 17 aktivister försvann igår. Forslades bort. Döda kroppar som uppvisar grym tortyr upphittas utanför Kyjiv. Är det sant? Bilder som visats tyder på det, men jag vet ju inte säkert.

Vad jag vet är att igår mördades minst fyra personer av kravallpolisen (Berkyt). Kanske fem, men jag kan inte hitta oberoende uppgifter på det heller. En 88-årig man ska ha slagits ner av Berkyt. Hans brott? Han hade burit en ukrainsk flagga. Är det sant? Jag vet inte.

Men mitt i förödelsen visar en polsk journalist ett fantastiskt mod. Han går mellan de beskjutna aktivisterna och kravallpolisen, och i upprörd ton duar han poliserna och frågar “Vad gör du? Vill du döda någon?”. Klippet visar även den fina atmosfär som genomsyrat dessa demonstrationer. En äldre herre orora sig för att journalisten inte har något på huvudet. Han menar att polisen kan skjuta honom. De har ju inte skonat journalister tidigare. Det vet jag är sant. Det kan jag tydligt se. (Ni kan se klippet nedan och även om ni inte förstår polska eller ukrainska kommer ni förstå mycket av det som utspelar sig.)

Ungefär 1700 personer är skadade, många av dem journalister. Demonstranterna eldar bildäck för att hålla kravallpolisen stången. Oppositionen har även sagt att de kommer förena sig med de sten- och molotovcocktailkastande demonstranterna ikväll om Janukovitj inte upphör med att beordra kravallpolisen att slå och skjuta på demonstranter. En sak är säkert, Janukovitj leker med elden… Att beordra polisen att beskjuta demonstranter kan leda till hans fall. Se hur gick i Kario. Eller i Sverige efter Ådalen 1931… Fast då var det ju militären som sköt på folket.

Men vilka är de som kastar sten och molotovcocktails i Kyjiv? Är de nationalister? Nazister? Varför har vissa hakkors? Och vad menas med den där “högra sektorn”, som rekryterar unga män till de våldsamma protesterna? Kan jag verkligen känna att jag stödjer dem? Men samtidigt, jag har så många vänner, studenter och bekanta här, som inte alls är några nazister eller fascister. De vill ha ett bättre land. En bättre politikerkår. De finns också där, bland den högra sektorn. Men varför röstade de då inte förra valet? Var inte det lite dumt? Frågorna är så många, och ju mer jag frågar ju mer obesvarade känns dem.

Men hur mår då jag? Vad känner jag? Oro? Rädsla? Inte för egen del. Jag bor i Lviv och vår borgmästare har lovat att i Lviv ska lugnet bestå, och de nya lagarna, som skulle göra Ukraina till Europas yngsta diktatur, kommer inte efterföljas i vår stad. Det känns ju bra, men vad kommer att hända om Janukovitj väljer att slå ner demonstrationerna? Vad händer då med Lviv? Mina vänner i stan blockerar militärens utfarter, så att insatsstyrkorna inte kan skickas till Kyjiv. Soldaterna till och med ber befolkningen om hjälp. “Snälla, kom och blockera oss”, säger de. Så jag stannar här. Jag tänker inte åka någonstans. Inte just nu. Lviv, jag står med er.

Nedan har jag samlat några länkar där ni kan få bra information om läget. Jag har även lagt ut några bilder från revolutions första dagar. Innan demonstranter slogs ner den 30 november och innan den 22 januari, som kanske är det självständiga Ukrainas svartaste dag. Och man kan ju bara hoppas att inget värre kommer ske.

(UPD!! Precis när jag postat den här texten såg jag på Facebook att Lvivborna har ockuperat länsadministrationen. Går det i linje med borgmästarens tal om lugn i staden? Se där, ytterligare en fråga.)

Några länkar:
Bästa kanalen enligt mig espreso.tv
Kyivposts Euromajdan-sida
Om ni har Facebook är Euromaidan in English bästa källan.
Ukraine Revolution Online

Euromaidan #Lviv IV

Euromaidan #Lviv III

Euromaidan #Lviv II

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv V


Euromajdan den 22 december

Category: by sophie engström, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Det är dan före dan före dan före dopparedagen och Lvivs Euromajdan är fullt av folk. Ja, inte för att vi är särskilt många i Lviv som firar jul den 24 december, men ändå. Det är varmt för årstiden. Det kanske förklarar varför det är så många äldre på Euromajdan. Eller är det helt enkelt så att även äldre vill se ett annat Ukraina. Den tiden är i vilket fall som helst förbi då detta var ett ungdomsuppror. Nu förenas unga och gamla för en fråga om framtiden. Det gör det hela extra fint på något sätt.

image