viewpoint-east.org

Om Marusja och hennes kärlek till Hryts

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugonde december
Dagens musik
Marusja Tjuraj
Ой не ходи, Грицю

Den här adventskalendern har ju lovat att fokusera på konstmusik, men idag gör vi en avstickare till folkmusik och tar oss hela vägen tillbaka till 1600-talet och till, den för svenskar så ödesmättade staden, Poltava. Det var nämligen här som Marusja Tjuraj lär ha sett dagens ljus för första gången år 1625 (eller möjligen 1628 eller 1629).

Marusja Tjuraj tillhörde en berömd kosackfamilj som opponerade sig mot det polska herraväldet. Hennes far ska till och med ha straffats mycket hårt för sitt engagemang mot polackerna och ska ha bränts på bål i Warszawa. Marusja bodde kvar i Poltava efter faderns frånfälle, och hon ska tydligen ha varit mycket vacker, vilket innebar att hon hade många friare. Slutligen föll hennes val på en ung kosack vid namn Hryts, och allt hade väl varit frid och fröjd om det inte vore för att Chmelnytskyj-upproret bröt ut. För att göra en lång historia kort, kan man säga att osackerna, som hade fått nog av det Polsk-litauiska samväldet, gick ut i ett frihetskrig, som skulle leda till att de östra delarna av dagens Ukraina skulle underställas Tsarryssland.

När Hryts återvände från kriget visade han dock inte något intresse för det den vackra Marusja, utan uppvaktade istället en annan ung kvinna från en uppburen kosackfamilj. Marusja blev förtvivlad. Vad som sedan hände finns det flera olika uppgifter om. Några källor säger att hon tillredde en giftig brygd som hon skulle ta sitt liv med, men att Hryts råkade dricka av den och dog. Andra källor säger att hon hade tillrett brygden för att ta både sitt liv och ta med sig Hryts i döden. Sommaren 1652 blev hon således åtalad för mord på sin före detta älskade. Hon dömdes till döden, men i sista stund blev hon benådad av bland annat hetmanen Bogdan Chmelnytskyj.

Marusja Tjuraj avled några månader senare (år 1653), och orsaken till hennes död är okänd. Kanske dog hon av någon fasot eller i en olycka. Ingen vet. Hon blev troligen 28 år gammal. (Eftersom det råder olika meningar om hennes födelseår vet man inte heller riktigt hur gammal hon blev.)

Marusja Tjurajs livsöde har fascinerat konstnärer, författare och tonsättare i Ukraina. Vissa har till och med lånat lite väl mycket från Marusja, som exempelvis författaren Kotljarevskyj (1769-1838) som lånade hennes dikter så till den milda grad att det borde kallas stöld. Men det finns de som istället har valt att skildra Marusja Tjuraj liv, så som Lina Kostenko (1930) som på 1970-talet skrev en mycket uppmärksammad roman med utgångspunkt från Marusjas liv.

Anledningen som man gav till att hon skonades från avrättning var att hon komponerat flera sånger. Ungefär 20 sånger tillskrivs Marusja Tjuraj, men de kan givetvis vara fler. Många av sångerna sjungs och spelas än idag. De bör kanske inte betraktas som konstmusik, utan snarare folkmusik, men då det är så lite musik som tonsatts av kvinnor från 1600-talet som överlevt till våra dagar, tyckte jag att det trots allt fanns anledning att belysa hennes konstnärskap. Vi ska nu lyssna på en sång som heter “Ой не ходи, Грицю”, på svenska “Åh, gå inte, Hryts”. Och visst kan vi väl höra hennes smärta och nästan ta på hennes olyckliga kärlek…


Det finns inga målningar av Marusja Tjuraj, och vi kan bara gissa hur hon såg ut. Vi får istället titta på dessa vackra noter till ovan länkade sång.


Om när Mahler var i Lviv

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nittonde december
Dagens musik
Gustav Mahler
Symfoni nr 8 i Ess-dur (1906-1907)

Det lär antagligen inte komma som någon överraskning för er som känner mig, men personen bakom dessa ord är en sann Mahlerian. Varför blir man Mahlerian, undrar ni kanske nu. Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns Mahlerianer, men i mitt fall var det så enkelt att han gav mig tillbaka tilltron till att människor kan skapa något vackert, utan att för den delen göra det på bekostnad av någon annan. Mahlers musik är aldrig ovänlig eller egocentrisk. Den lyssnar lika mycket till dig som den lyssnar till Mahlers egna tankar. Den ger vårt inre syre, gör det lättare att tänka och känna. Många tonsättare skänker mig detta, men just nu innehar Mahler en särskild ställning hos mig. Han kommer kanske inte ha den positionen för evigt, men troligen för en ganska lång tid framöver.

Således måste Gustav Mahler (1860-1911) figurera på något sätt i denna adventskalender. Och inte är det särskilt svårt att hitta en orsak till att skriva några rader om honom samt att dela något som han skrivit.

I april 1903 dirigerade han nämligen Lviv symfonikerna (Академічний симфонічний оркестр Львівської філармонії). På programmet stod Ludwig van Beethovens sjua, ouvertyren till Beethovens opera Fidelio (ursprungligen Leonore), Le carnaval romain av Hector Berlioz samt ouvertyren till Richard Wagners “Tannhäuser”. Men det var inte nog med det, enär han även framförde sin första symfoni. Publiken måste ha varit mätta och belåtna när de gick från den konserten.

Det är inte vidare troligt att Mahler kostade på sig en sväng om i när han besökte Lviv. Han var inte någon som tyckte om fester och alkohol drack han överhuvudtaget inte (nästan). Däremot åt han rågbröd och äpplen, och det var även så att han under en tid nästan uteslutande åt just rågbröd och äpplen. Orsaken var hans ständigt trilskande mage och hemorrojder. Det skulle visa sig att rågbröd och äpplen inte var något recept för att få brukt på dessa magproblem, då han faktiskt nästan höll på att förblöda av en brusten hemorrojd. Trots rågbröd och äpplen! Tur var väl det att han bara nästan strök med, utan fick leva i några år till. För vad hade vi gjort utan till exempel hans femma, som han slutförde sommaren 1902. Han hade dessutom året före gift sig med sin älskade Alma (född Schindler), trots alla förmaningar att han inte borde. Enligt de Alma-hatande Mahlerianerna ledde detta giftermål till hans förtida död. Om detta tvistar de hyfsat olärda, och lär göra så till tidernas slut.

Men vi ska inte tvista om detta, utan istället lyssna på något av denne märkvärdigt formidabla tonsättare. Och det blir vare sig ettan eller femman. Vi dra därför iväg med ett riktigt brak rakt in den härliga och heltokiga åttan. Jag har inte någon särskild favorit bland Mahlers kompositioner (utan älskar alla och envar), men blir jag alltid lika uppsluppen när jag hör åttan. Och det behövs ju så här på snart årets mörkaste dag. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan få bevista ett framförande av denna musikaliska explosion. Ibland föreställer jag mig att det vore höjden av musikalisk lycka.


Gustav Mahler år 1909 vid sommarstället i Toblach.


Witolds julsånger

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Artonde december
Dagens musik
Witold Lutosławski
20 kolędy/20 julsånger (1946)

Nu ska vi göra ett besök hos den världsberömda tonsättaren och dirigenten Witold Lutosławski. Det är ju mycket troligt att han inte behöver någon närmare presentation, men för er som just nu inte minns alla årtal, kan jag skriva följande: Witold Lutosławski föddes 1913 i Warszawa och dog 1994 i samma stad. Hans stora genombrott kom 1939 med hans Wariacji symfonicznych, dirigenten var Grzegorz Fitelberg. Men andra världskriget bröt ut och lyftet för hans karriär uteblev. Istället fick han sitta på kafeteriorna och komponera pianostycken. Och det gjorde han med med råge. Tillsammans med Andrzej Panufik komponerade han över 200 pianostycken för två piano. Efter kriget fick hans karriär så ny fart, och han fick berömmelse inte bara i Polen utan även internationellt.

Lutosławskis kompositionsstil spänner över flera genrer, med början inom den nyklassistiska stilen, till att han att lät sig inspireras av folkmusik. Några av hans symfonier förbjöds av kommunisterna, men han lyckades mirakulöst hålla kvar sin integritet. Han skulle senare stödja Solidaritets kamp för frihet från kommunismens diktatur.

Vi ska idag lyssna på några julsånger som Witold Lutosławski skrev andra världskriget. Sångerna är baserade på verk insamlade av bland annat Oskar Kolberg. Sångerna hade premiär i Kraków år 1947, och trots att de då fick lysande recensioner blev de aldrig särskilt populära bland pianister och sångare. Den första inspelningen gjordes först på 1970-talet.


Ett besök i Odesa

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjuttonde december
Dagens musik
Jehven Orkin
Odesa Rhapsody
Two pieces from the cycle Mosaic (2006) In the land of gnomes; Rosa de Barcelona

Vi håller oss kvar en stund bland tonsättare födda på 1970-talet. Egentligen kan väl Jehven Orkin även titulera sig som klarinettist, men det är i egenskap av tonsättare som vi ska träffa honom idag. Han föddes i Lviv 1977 i en riktig musikerfamilj. Mamma är pianist, pappan är klarinettist, och farfar var på sin tid fagottist på Kyjivs opera. Redan som sjuåring åkte han på turné med sina föräldrar. Jehven Orkin tyckte dock aldrig om att öva på sin klarinett, utan föredrog att improvisera. Det här skulle också vara hans första embryon till kompositioner.

Det skulle därför också te sig naturligt för Jehven att senare studera komposition, vilket han sedermera gjorde vid Kyjivs konservatorium. Hans professor var en annan Jehven, nämligen Jehven Stankovytj som vi mötte för några dagar sedan (bland blommande ormbunkar). Efter avslutad utbildning i Kyjiv emigrerade familjen till Tyskland, där han idag bor och verkar.

Vi ska idag lyssna på två mycket olika stycken av Jehven Orkin. Det första stycket tar oss till Odesa. Vi anländer från Svarta havet och tar oss sedan genom staden, går på marknad, smyglyssnar på folket på Odesas gator, hör judiska toner springa genom staden, uppleva ett upplopp, höra en vackert skildrad tystnad om natten, sedan flyger vi ut igen över Svarta havet, några vågor krusar sig lite orolig…

Därefter tar vi och lyssnar på ett pianostycke som besöker tomtenissarnas land. Passande nog…


Porträttet kommer från Jehven Orkins hemsida.

Läs mer om Jehven Orkin.


Om något möjligt potentiellt

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sextonde december
Dagens musik
Olga Hans
Entelecheia symfonia koncertująca na wiolonczelę, perkusję i orkiestrę (2012)/Enteleki symfoni för cello, slagverk och orkester (2012)

30 mil rakt norr ut från Żywiec finner vi Pabianice. Där tonsättaren Olga Hans föddes 1971. Pabianice, som ligger söder om Łódź. Olga Hans förvärvade sin utbildning i nämnda stad vid dess musikhögskola. Hon har efter avslutad utbildning också stannat kvar på nämnda högskola, och undervisar i bland annat komposition, musikteori, rytmik. Utöver det har hon erhållit flera utmärkelser för sina kompositioner, som dock främst verkar ha framförts i Polen. Men som så ofta med hyfsat okända tonsättare finns det mycket ringa information att tillgå, så mer om henne kan jag inte uppbringa.

Vi får istället uppehålla oss vid titeln för nämnda verk. Enteleki är ett aristoteliskt begrepp som syftar på det som realiserar eller förverkligar det som annars bara är potentiellt.

I Olga Hans verk Entelecheia symfonia koncertująca na wiolonczelę, perkusję i orkiestrę (2012) tycks tonerna inledningsvis hänga löst, fladdrar förbi utan att greppa tag i varandra. Orkestern andas in och ut, och det vilar något återhållet, ondskefullt i deras monotona andetag. Cellon och slagverken springer en slags kurragömma över partituret, och trots upprepade försök till omfamning tycks de störta förbi varandra. Frågan man ställer sig är om de verkligen kommer att mötas och om deras möte kommer innebära att de realiseras, om de helt enkelt kommer att förverkligas på något sätt i de sista takterna eller kvarstår som något potentiellt.

Men den frågan får hänga i luften, ty slutet får vi inte höra på denna inspelning som ligger på Youtube. Någon annan inspelning av detta stycke har jag tyvärr inte hittat. Ibland får man helt enkelt nöja sig med det lilla.


Från Żywiec till Kentucky

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Femtonde december
Dagens musik
Roman Prydatkevytj
Symfoni nr 3 West Kentucky

Vi stannar kvar en bland blommor och blad, och lyssnar till en hyllning till naturen av tonsättaren, musikpedagogen och violinisten Roman Prydatkevytj. Han föddes i Żywiec, inte långt från Kraków, år 1895, och visade snart prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hans val av instrument var violin och redan som åttaåring hade han sina första publika framträdanden i bland annat Lviv. Därpå utbildade han sig vid det musikaliska institut som Vasyl Barvinskyj grundade.

Första världskriget innebar dock att han tvingades ta värvning i armén, men han behövde inte lägga violinen på hyllan, utan han verkade som violinist först i den österrikiska armén och därefter i den ukrainska galizisks armén. Efter krigsslutet fortsatte han sina studier i Wien innan han flyttade till Odesa för att arbeta som musikpedagog. Här stannade han dock blott två år, innan han 1923 lämnade Europa för USA, och han skulle efter en tid slå sig ner i natursköna Kentucky, där han skulle stanna fram till sin död 1980.

Roman Prydatkevytjs verk skildrar ofta den ukrainska naturen, dess folk och historia, och många av verken bär titlar som anspelar på Ukraina. Den tredje symfonin, som vi ska lyssna på, är dock en hyllning till hans nya hemvist, Kentucky. Det förhindrar likafullt inte att man även kan skönja hans kärlek till Ukraina och dess natur i verket, enär symfonin är en ukrainares hyllning till Kentucky.

Vi ska nu därför bege oss till Lviv och Orgelsalen för att höra orkestern Ukrainian Festival Orchestra (UFO) under ledning av dirigenten Ivan Ostapovitj framföra den tredje symfonin, i en unik inspelning av denna intressanta och vackra symfoni. Håll till godo!

Mer om tonsättaren.

Här kan ni läsa en mer utförlig analys av symfonin.


Ett musikaliskt fyrverkeri

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Fjortonde december
Dagens musik
Jevhen Stankovytj
“När ormbunken blommar” (1977)

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

“När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes. Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört. Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar med Ukraina.

Här kan ni se samma föreställning i 3D (sic!).

Detta är en omarbetad text av ett inlägg som publicerades här 2018.