viewpoint-east.org

Stilig som en papegoja

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

5 december
Dagens polska affisch
Kapelusze Lion (Lejonhattar)
Av okänd
År 1930-talet

Hatten Lejon använder en papegoja för att locka till sig köpare. Man kan inte låta bli att undra hur man tänkte när man kom fram till det. Vad ville man signalera? “Med vår grå hatt blir du stilig som en papegoja”. Eller kanske “Tjata inte så mycket, köp vår hatt istället”. Kanske finns det något polskt idiom som avses som jag inte känner till… Nå, hur det än förhåller sig med det, så är en sak i alla fall säkert, och det är att den är stilig, det där fjäderfäet, men hatten skulle den gott få kunna slippa.

Share

Vampyrer i Lwów

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december
Dagens polska affisch
Dziś w teatrze świetlnym Palace (Idag på biograf Palace)
Av okänd
År 1927

“Idag på biografen Palace”, säger skylten, som de tre trollen med de opraktiskt höga hattarna, håller i. De tycks lika undrade som du och jag, för vad såg man på bio 1927? Kanske såg man premiären av Metropolis av Fritz Lang. Eller så kanske man förundrades över historien och de synkroniserade ljudet i Jazzsångaren med Al Jolson i huvudrollen? Båda filmerna hade premiär det året.

Nja, vid närmare eftertanke tror jag inte att filmerna från stora vida världen färdades så snabbt till Lwów. Jag tror att man lät sig skrämmas av succén Vampyrer i Warszawa från 1925. Filmen var visserligen en stumfilm, men hu så skrämmande, sa man nog till varandra när man lämnade den väldiga biosalongen på Ulicą Legionow i Lwów (idag Prospekt Svobody i Lviv).

Biografen Palace slog upp portarna 1926, och var stadens modernaste biograf. Enligt uppgift skulle biografen kunna rymma 1100 besökare. Det tycks galet stort, eftersom Lvivs operahus rymmer exakt lika många. Lwóws elit älskade biografen och de var tydligen särskilt förtjusta i att visa sig på röda mattan vid premiärerna.

Biografen Palace slog igen när nazisterna tågade in i staden, i juni 1941.

Share

Söker avtryck utav Artur

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december
Dagens polska affisch
Artur Goldman Drukarnia – Lwów (Artur Goldmans tryckeri)
Av okänd
År 1930-talet

Artur Goldmans tryckeri låg på den gata jag strävar fram på varje dag. Jag passerar huset, och går till och med ofta in på gården för att gå på det jag kallar “systembolaget”. Det är givetvis inte något systembolag, utan en helt vanlig butik som ägnar sig åt försäljning av alkohol, te, kaffe, choklad, mineralvatten och mycket till.

Här inne på gården, eller någonstans i detta pampiga hus, i historisistisk stil med inslag av barock, fanns alltså Artur Goldmans tryckeri. Jag har förtvivlat sökt efter information om just denne Artur, men även om jag lyckats hitta många olika Goldman som levt och verkat i Lviv fram till andra världskriget, så har Artur lyst med sin frånvaro. Det är lite märkligt, ty han ägde ett tryckeri, och tycks ha varit mycket produktiv, men har han inte själv lämnat så många avtryck i historien.

Nå, det där var ju inte riktigt sant, för jag har faku hittat en bild på honom. Han poserar tillsammans med en samling inflytelserika lwowianska affärsmän. Men han står lite avvaktande på sidan, och hans blick göms bakom glaset på ett par runda glasögon.

Det måste i alla fall gått bra för vår Artur, för huset han hade sin verksamhet i är storslaget. Höga kolonner, snirkliga balkongräcken och vackert välvda fönster. Och gick det bra för honom så gjorde det så ända fram till 1939, då kommunisterna tog över i staden. Sedan är Artur Goldman som uppslukad av jorden.

Jag delar två affischer från tryckeriet. En av dem är är reklam för själva tryckeriet. Mot vit botten färdas röda och svarta linjer, pilar och bokstäver fram. Den andra affischen tycks vara reklam för ett bilrally, med deltagare från Polen, Rumänien och Tyskland. Även här är det en vit botten men med röda pilar som pekar mot en röd fyrkant.


Artur Goldmans urtjusiga företagslogga.

Share

Ett vrålåk för polska vägar

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december
Dagens polska affisch
Stetysz
Av Okänd
År 1928

Bilmärket Ralf-Stetysz var det första polska bilmärket, grundat av uppfinnaren, ingenjören och tillika greve Stefan Tyszkiewicz. Bilen såg dagens ljus 1924 när den första bilen byggdes av dess uppfinnare i en bilverkstad utanför Paris. Namnet på bilen var en akronym på “Rolniczo Automobilowo-Lotnicza Fabryka Stefana Tyszkiewicza” (Jordbruks- och bilfabriken Stefan Tyszkiewicz). Bilfabriken flyttade senare till Warszawa.

Ralf-Stetysz styrka låg i att bilen var rustad att klarar de dåliga polska vägarna. Den hade fyrhjulsdrift och var därför mycket starkare än andra bilar vid den tiden. Ralf-Stetysz hade vissa framgångar i olika bilrally, men i Monte Carlo rallyt 1929 blev föraren olyckligt sjuk, och de var tvungna att se sig besegrade.

1929 tillhörde för övrigt nog inte Stefan Tyszkiewicz bästa år. Ty allt hade nog gått Ralf-Stetysz väg, om inte en våldsam brand detta år brutit ut i bilfabriken i Warszawa och omintet gjorde en lysande framtid för bilmärket. Alla bilarna förstördes i branden och greve Stefan Tyszkiewicz kastade in handduken. Nå, inte helt, ty han fortsatte med att utveckla bilars funktioner, men nu inom ramen för Fiat och Mercedes-Benz.

Stefan Tyszkiewicz levde ett mycket längre liv än sina bilar. Han föddes 1894 i Warszawa i en välkänd polsk adelsfamilj. Frånsett sitt intresse för bilar var han en riktig polsk patriot. Han stred i båda världskrigen, samt i polsk-sovjetiska kriget 1918-1921. Efter andra världskriget återvände han inte till Polen, utan verkade i London och i det exilråd som hade sitt fäste där fram till 1991. Stefan Tyszkiewicz framlevde således sitt i London fram till sin död 1976, där han också finns begravd.

På affischen ser vi ett elegant exemplar av Ralf-Stetysz, med en rödklädd kvinna som ledigt vilar sin högra fot mot bilens reling. Hon tittar in mot förarsätet och på ratten som tittar upp. Det ser nästan ut som om hon ska ta sig en tur. S:et i Stetysz slingrat och böljar sig fram, och ser det månne inte lite ut som en väg… En polsk väg, helt enkelt.

Share

En polsk isbjörn

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

1 december
Dagens polska affisch
“Cukierki Społem”
Av Kazimierz Holewiński och Wiktor Podoski
År 1935

PSS Społem (Tillsammans) är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Den grundades redan 1868 under delningen av Polen mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet. Społem hade därför tidigt en patriotisk profil och blev kanske just därför så populär under den tid då Polen inte fick se sitt namn på Europas kartor. Första butiken öppnade 1869 i Warszawa, och snabbt spred den sig över hela den region som traktade efter att få bära namnet Polen. Under den kommunistiska tiden byggde Społem flera varuhus runt omkring i landet. Idag finns det 2400 Społem-affärer över hela Polen, men deras storhetstid tycks vara förbi.

På affischen ser vi en isbjörn som girigt kramar en burk med färgglada karameller. Är det månne ischoklad? Han befinner sig i ett märkligt landskap, symmetriska rutor i rött och blått. Texten är vackert formad i funktionalistisk stil. Mjuka blockbokstäver. I vänstra hörnet ser vi Społems symbol, en grupp människa som rullar en jordglob framför sig.

(Under december kommer jag att publicera flera postningar om polska affischer, men dock inte varje dag. Låt oss se det som en slumpartad adventskalender.)

Share

Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.

Share

Ett obegripligt uppror

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jiddisch, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.

Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.

För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.

Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.

En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.

Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.

“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.

Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.

En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.

Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.

Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.


Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.

Share

%d bloggers like this: