viewpoint-east.org

I begynnelsen var det Chopin…

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tredje december
Dagens musik
Borys Ljatosjynskyj
Ukrainska kvintetten, op 42

Från Grażyna Bacewicz kan steget till Borys Ljatosjynskyj (1895-1968) tyckas vara långt, men det finns givetvis beröringspunkter, och i detta fall är det Karol Szymanowski. Båda tonsättarna inspirerades nämligen initialt av nämnde Karol, och i var det ett inflytande som skulle figurera i många av Ljatosjynskyjs verk. Det finns de som vill göra gällande att det före Ljatosjynskyj inte fanns några ukrainska tonsättare kunde kombinera ett traditionellt uttryck med atonala och modernistiska inslag, så som exempelvis Karol Szymanowski gjorde.

Och det polska inflytandet löper också som en röd tråd i Ljatosjynskyjs liv, ja, i alla fall inledningsvis. Han växte upp i ett hem med en far som beundrade polsk litteratur och historia, något som hade stor inverkan på sonen Borys. Hans första tonsättningar var starkt inspirerade av Chopin. Borys far ville dock inte att sonen skulle studera komposition, utan istället juridik på universitetet i Kyjiv. Borys böjde sig efter faderns vilja, men efter påverkan lyckades han få tillstånd av fadern att studera komposition vid den nystartade Musikhögskolan i Kyjiv. Han skulle stanna kvar efter utbildningen och bli en mycket uppskattad lärare i komposition. Många av de mest inflytelserika tonsättarna i Ukraina skulle också studera för honom.

Borys Ljatosjynskyj stod under en stor del av sitt liv i ständig opposition med Sovjetunionen och deras krav på estetiska uttryck. För att kunna verka som tonsättare tvingades han följa deras krav vid flera tillfällen. Att han böjde sig för deras krav betydde att han trots allt kunde verka under den sovjetiska tiden, vilket annars hade varit omöjligt.

Många menar att Ljatosjynskyjs största bidrag var, och är, att han var den som la grunden till dagens ukrainska akademiska musik. Utan honom hade den ukrainska konstmusiken under 1900-talet, samt den samtida konstmusiken kanske inte låtit som den gör. Den ukrainske tonsättaren Valentyn Sylvestrov, som också var Ljatosjynskyjs elev, lär ha sagt att den senare var bland de viktigaste och mest betydelsefulla tonsättare under 1900-talet.

Vi ska nu lyssna på ett av Ljatosjynskyjs kanske mest kända verk, den Ukrainska kvintetten op 42 från 1942. Lyssna särskilt på de sista takterna av tredje satsen, som i mitt tycke kommer nära en ukrainsk kulturell essens – en slags vild och brinnande eufori som avslutas med några spröda toner i dur, och ett litet plupp. Effektfullt, vackert och förtvivlat förtjusande.


En stråkens mästare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Andra december 2023
Dagens musik
Grażyna Bacewicz
Konsert för stråkar (1948)

Från Szymanowski är steget inte långt till Grażyna Bacewicz (1909-1969). Nåväl, det är väl något av en överdrift, ty det var bara i inledningen av hennes karriär som hon lät sig inspireras av Szymanowski. Den huvudsakliga delen av hennes tonsättningar präglas av någon slags nyklassicism, vilken man inte förknippar med Szymanowski.

Grażyna Bacewicz föddes 1909 i Łódź i en musikalisk familj. Det lär ha varit hennes far som lärde henne spela violin och piano, och hon visade tidigt talang utöver det vanliga. Det ledde till att hon 16 år gammal blev antagen till Musikhögskolan i Warszawa. Där blev hon snabbt antagen till utbildningen i komposition. Nio år senare utexaminerades hon från Musikhögskolan och erhöll genast ett stipendium för att studera för legendariska Nadia Boulanger, som Grażyna Bacewicz studerande för i tre år.

1930-talet var hektiskt för Grażyna Bacewicz, och hon arbetade hon bland annat som konsertmästare på Polens radiosymfoniker, under ledning av dirigenten Grzegorz Fitelberg. Men efter andra världskriget beslöt hon sig för att fokusera på komposition och att undervisa i musik.

Det mest kända verket av Grażyna Bacewicz är kankse hennes Polska Caprice (Kaprys polski) från 1949, men vi ska istället lyssna på hennes Konsert för stråkar från 1948. Symfonin, som skrevs strax efter andra världskrigets slut, bär tydliga inslag från barocken men man hör även anslag från den klassiska perioden, och folkmusik. Hör hur hennes mästerliga instrumentalisering vackert mejslar ut tonerna. Håll till godo!


Grażyna Bacewicz år 1960 i Warszawa. Foto: Andrzej Zborski/FOTONOVA/East News.


Ett manslotteri

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2023
Dagens musik
Karol Szymanowski
“Manslotteriet” (“Loteria na mężów”) op 69

Det är första december idag och då brukar det ju vankas adventskalender här på bloggen, men i år blir den av lite annorlunda snitt och utformning.

Fokus för årets adventskalender är musik, och inte vilken musik som helst utan klassisk musik, eller konstmusik om du hellre väljer den termen. Utgångspunkten för valet av musik är att tonsättarna, kompositörerna eller komponisterna, kommer från Polen eller Ukraina. Det kan hända att vi gör några utflykter till exempelvis dagens Tjeckien. Så håll i hatten, nu kör vi!

Först ut är självfallet Karol Szymanowski (1882-1937). Han är ju något av en husgud här på bloggen. De flesta associerar nog honom med hans ganska impressionistiska pianostycken, men han hade en diger produktion och skrev allt från just pianostycken till operor. Bland hans symfonier finns ju vackra symfoni nr 3 op 27, och andra okresterverk så som Des Hafis Liebesleider op 26, eller hans violinkonsert nr 1 op 35. Han har även skrivit flera operor, och däribland Kung Roger op 46.

Szymanowskis tonsättningar är oerhört rik på nyanser och dimensioner, men för väldigt många är det helt okänt att Szymanowski även skrev en operett. Ja, du läste rätt, en operett! Verket “Manslotteriet” (“Loteria na mężów“) op 69 skrevs under några raska veckor år 1908 av den då 26 år gamla Karol. Librettot, som författades av vännen Julian Krzewiński-Maszyński, är en skruvad berättelse om ett lotteri för änkor, ungmör, frånskilda och så vidare där högsta vinsten är en fästman, men allt visar sig vara en bluff.

Det kan tänkas att temat för operetten kändes angeläget för den unga Karol, som måste ha fått höra att han nu var giftasmogen, vilket han med största sannolikhet absolut ville undvika. Det råder nämligen inte mycket tvivel om att Karol Szymanowski redan vid denna tidpunkt var homosexuell och hade haft flera relationer med män. Men det uteslöt ju inte möjligheten att den hårfagre Karol förvred huvudet på många kärlekstörstande ogifta kvinnor.

“Manslotteriet” har under hösten getts på Krakóws opera, i en färgsprakande förförisk uppsättning. Nedanstående länk kommer dock inte från den uppsättningen.


Ett högt pris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag, nästan tio år på dagen sedan den folkliga resningen Euromajdan inleddes i Ukraina, föreslås Ukraina att få börja förhandla om EU-medlemskap. Det är en resa som åsamkat Ukraina så ofantligt mycket lidande, sedan våren 2014 har landet terroriserats av Ryssland, som bara skruvar upp våldet dag för dag. Det är ett ofantligt högt pris som Ukraina fått betala, för att få komma hem till Europa.

Jag tänker ofta på de där dagarna i november och december 2013, när jag och många andra stod tillsammans på torgen och gatorna runt om i Ukraina och skanderade “Україна – це Європа”, Ukraina är Europa. Och jag tänker ofta på denne herre jag plåtade i Lviv, hur han stod där med EU-flaggan i högsta hugg, och jag undrar om han är med oss idag och kan glädjas, trots all den sorg och alla oläkta sår som vållats Ukraina.

Lviv november 2013.
Kamera Canon AV-1
Film okänd


Mozart och Korngold på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den legendariska dirigenten Marin Alsop, pionjär och banbrytare, har precis inlett sitt chefskap över polska radiosymfonikerna och ett besök i Katowice bör varje musikintresserad företa sig. Men om man bor i Kraków behöver man då rakt inte ta sig till Katowice för att få njuta av utmärkt vackra framföranden.

Ett exempel på det var kvällens konsert på Filharmonia krakowska, där de framförde Korngolds violinkonsert (op 35) med den skickliga violinisten Jarosław Nadrzycki, samt Mozarts mässa KV 427 i c-moll.

Korngolds violinkonsert är en krävande solokonsert, som fodrar en hög grad av teknisk skicklighet av violinisten. Kvällens solist bemästrade de tekniskt svåra passagerna med stor skicklighet, utan att för den förlora känslan och närvaron. Violinkonserten innehar dessutom också en rik, dramatisk och klangfull orkestrering, vilken utfördes med sedvanlig bravur av orkestern och fenomenala dirigenten Alexander Humala.

Det var ändå Mozarts mässa som särskilt berörde, och här skulle man förvisso kunna skriva rader av hyllningar till kvällens framförande. Man skulle mångordigt kunna hylla kören, orkestern, solisterna och inte minst dirigenten för deras briljanta prestationer. Men ibland förvandlas inte intrycken till ord, utan fångas i en slags ordlös élan. Likväl jag vill särskilt lyfta “Qui tollis” som framfördes med en sådan emfas att jag bokstavligen fullkomligt tappade andan av förtjusning. Jag är fortfarande helt förstummad, och kan blott utbrista “Bravo!”.

Eftersom jag inte tog någon bild under konserten får denna duga, vilket jag tror den gör, enär den väl tangerar temat med “Qui tollis”. På bilden ser ni en takmålning från en träkyrka i Rabka-Zdrój. Kyrkan är från 1600-talet och idag hyser den ett museum (Muzeum im. Władysława Orkana w Rabce – Zdroju) som förfogar över en mycket sevärd samling med hantverk av bergsfolket goraler.

Ps. Den enda brasklapp som kan ges till kvällens konsert går till publiken. Att börja applådera innan dirigenten tar ned sina händer, är faktiskt som att svära i kyrkan. Det må vara att man blir exalterad, men i konserthusen råder dirigentens lag och ordning, och det är hen som bestämmer när konserten är slut. Punkt!


Ny säsong på Krakóws filharmoni – en resa genom musikens förlovade landskap

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Krzysztof Pendereckis (1933-2020) Te deum är inte ett verk som man lätt finner vägen in i. Det är ett oerhört mångfacetterat verk, med en kombination av experimentella element och traditionell kyrkomusik, och upplevs således som både traditionellt och modernt på samma gång. Penderecki använde sig av atonalitet och dissonanser, vilket förstärker känslan av att det är ett känslosamt stycke, med anslag av sorg och eftertänksamhet. Måhända förvånar det därför att Penderecki skrev Te deum 1980, med anledning av att Johannes Paulus II valdes till att bli den förste polske påven. Man skulle till äventyrs förvänta sig att ett sådant stycke skulle vara av en festligare karaktär, men Penderecki var en egensinnig man, med förkärlek för udda uttryck och förhållningssätt. De är också viktigt att komma ihåg att stycket skrevs under den kommunistiska tiden, när kyrkan var en del av kampen mot förtrycket, och att man således bör läsa in Te deum i en sådan kontext. Kanske kan man till och med kalla den en lied för ökad självständighet och frihet från kommunismens förtryck.

Att Krakóws filharmoni valde just detta stycke som centrala verk till öppningen av den 79:e säsongen kan förefalla osedvanligt, men faktum är att det passar ypperligt, enär det i två polska grannländer, Ukraina och Belarus, pågår en kamp för självständighet, om än på väldigt olika vis. Dessutom är det i år 90 år sedan Krzysztof Penderecki föddes i Dębica. Krakóws filharmoni kommer att turnera med Te deum under hösten. Orkestern, kören och solisterna gjorde ett excellent framförande av Te deum och filharmonins konstnärlig ledare, Alexander Humala, lyckades vackert mejsla ut det mångfacetterade i Pendereckis komplexa verk. Man kunde erfara styrka i samma andetag som eftertänksamhet, och där sorg speglas som en del av en kamp för självständighet och frihet.

Men detta var inte den enda programpunkten på säsongens första konsert. Ett annat huvudnummer, som föregick Te deum, var Karol Szymanowskis (1882-1937) fjärde symfoni (op 60). (Szymanowski är för övrigt Krakóws filharmonins skyddspatron.) Symfonin, som skrevs i ett rasande tempo från april till juni 1932, skulle kunna betraktas som en pianokonsert, men Szymanowski valde alltså att kalla den för symfoni. Stycket dedikerades till pianisten och vännen Arthur Rubenstein, men det var tonsättaren själv som spelade på premiären i Poznań i oktober 1932. Det blev en omedelbar succé, och publiken älskade detta stycke, kanske främst för att det väl tangerade dåtidens nationalistiska anda. Allt sedan premiären har Szymanowskis fjärde symfoni spelat en viktig roll för den polska klassiska musiken. Men inte alla blev förtjusta på premiären för över 90 år sedan. Många yngre tonsättare ansåg att Szymanowski hade övergett sin musikaliska identitet, genom att ha skrivit detta, enligt dem, alltför lättsmälta stycke. Om det är lättsmält eller inte, är en diskussion som får föras på annat håll. Vad som däremot är klart är att det är ett svårspelat stycke, med tvära tempoväxlingar i vilka man kastas mellan polsk folkmusik över till orientaliska tongångar. Den första satsen är fröjdefull, men även vackert stämningsfull. Den andra satsen är fridfull och nära nog sentimental, vilket sedan skiftar till den upprymda och energiska tredje satsen. En riktig juvel i tredje satsen är tuban, som pressar, föser eller bjuder in orkestern till dans. Framförandet av Szymanowskis symfoni var storstilat, och det bör framhållas att den unga pianistens Tymoteusz Bies, orkesterns och dirigentens virtuositet verkligen var övertygande.

Först ut på säsongens första konsert var dock Henryk Mikołaj Góreckis (1933-2010) Tre danser (op 34) som skrevs 40 år efter Szymanowskis symfoni. Som så ofta med Góreckis tonsättningar är Tre danser tydlig och hart när enkel till sin karaktär, med stark känsla för rytm och puls. Stycket är komplext men samtidigt lättillgängligt för åhörarna. Första satsen består av korta och upprepade mönster, som sedan varieras i den sista satsen, medan den mellersta satsen består av långa harmonier. Även här gjorde orkestern och dirigenten ett elegant och tadelfritt framförande.

Góreckis danser ledde alltså sedan vidare mot Szymanowski för att avslutas i Pendereckis Te deum. En ny säsong på Krakóws filharmoni är härmed öppnad. Orkestern, kören, solisterna och dirigenten övertygade med första konserten, och varslade om en formidabel säsong, fylld med resor genom musikens förlovade landskap.


En åhörare betraktar affischen till Krakóws filharmonins 79:e säsong.

Konserten ingår i festivalen Szymanowski IV festiwal Polska/Świat (Szymanowski Polen/Världen – Den fjärde festivalen).


En kväll med en puzonet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.


Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).