viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Regnet klamrar sig fast över nejden och låter sin fuktiga fysionomi tränga in i varje endaste skrymsle. September har ju den egenheten att den gärna vill ge oss en försmak på den ruggigare delen av hösten.

Som alla vet är ordet september sprunget ur att månaden en gång var den sjunde i raden av månader. Men på 200-talet före vår tideräkning i dåtidens romarrike fäste man ytterligare två månader på raden av månader för att göra året lite mer rättvisa.

Men inte alla språk har hängt på denna något ologiska harang, utan det finns de som istället har går sina egna vägar. Bland alla de språk som valt ett annat sätt att se på månaden september återfinns givetvis polskan. Här har man istället valt att utgå från från naturen, ja, hart när alla månadernas namn är plockade från naturen, något som man också delar med ukrainskan och förstås belarusiskan.

På polska heter september “wrzesień” vilket betyder ljung. Det är ju inte så märkvärdigt, ty ljungen blommar ju särskilt vackert under årets nionde månad. Och tankebanorna travar på samma väg i ukrainskan där september kallas för “veresen” (Ве́ресень) och i belarusiskans snarlika “verasen” “Верасень”. På båda språken betyder orden förstås ljung.

Och visst är det så att ljungen är vacker nog för att hyllas med en månad. Denna växt, som har sin egentliga hemvist på hedarna och inte i balkonglådorna, låter sina trädliknande blomställningar växa ungefär tjugo till femtio centimeter ovan markytan. Den finns över praktiskt taget hela Europa och har faktiskt sökt sig hela vägen söderut till Spanien och norrut till Island. Man kan därtill finna den både vid kusterna och den har inga problem med att klättra högt upp, ja, faktiskt hela vägen upp i Alperna.

Allt detta är kanske känt för alla och envar, men en och annan av er tordes lyfta lite förvånat på ögonbrynen när ni får lära att ljungen faktiskt kan bli hela femtio år gammal, fast det tillhör förstås inte vanligheterna.

Jag har dessvärre inte lyckats fånga någon ljung på bild dagen till ära, så ni får istället njuta av ett par blomstrande fönster i mitt grannskap, som sannerligen vågar utmana både den grå väderleken och husväggen de är fästa vid.

Dagens anteckning – 8 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Det finns de källor som menar att den som namngav majs var Columbus. Men tydligen tvistar man om det verkligen förhåller så. Kanske var det någon annan som kom på namnet och han bara knyckte det (just likt honom, kan man tycka). I vilket fall som helst hade majs ett helt annat namn redan före Columbus och man åt och odlade majs flera tusentals år innan han överhuvudtaget existerade.

I purépechariket, som hade sin storhetstid århundraden före Columbus anlände Mexiko, var majs hart när helig och man skapade bland annat skulpturer av majs för att visa sin aktning för både plantan och gudar som ansågs styra över skördar och växtlighet. Det förekom även folkgrupper som menade att det existerade en slags majsens ande som man helst skulle hålla sig väl med, annars kunde man få diverse otrevliga problem. Det är dock lite oklart vad dessa folk kan ha kallat majs. Ordet “tlaolli” förekommer, men det är inte säkert att det går att knyta till exempelvis purépechariket. Hur man än kallade majs, är det många bedömare idag som menar att rikena i Mesoamerika aldrig hade uppnått den blomstring de gjorde, om det inte vore för majs.

Både i ukrainskan och polskan kallas majs för kukurudza (på ukrainska кукурудза), och om dess härkomst tvistar även här de lärde. Det finns de som menar att ordet är ett slags onomatopoetiskt ord som skulle ha färdats från Balkan till dessa trakter och vara sprunget ur de läten som används när man kallar på exempelvis höns. Men det finns de som tvivlar på detta samband och istället hävdar att det kommer ur ett rumänskt dialektalt ord för grankottar. Där ser man!

Nåväl, kukurudza för nästan alltid mina tankar till höns och dessutom vidare till kantareller. Nej, inte för att de båda är gula utan snarare för att dessa svampar på polska kallas för kurki, vilket jag fått lära mig betyder “liten höna”. När jag vrickar tungan på kukurudza kommer oftast bara ett litet kurki ut. Men tack och lov lyckades handlaren på marknaden idag ändå utröna vad jag önskade och jag fick min kukurudza.

Dagens anteckning – 11 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

I Planty är träden ännu nakna, men några tycks ha fått svans. Det är små gröna eller gula svansar som hänger längst ut på trädens grenar och dallrar lätt av de svaga vindpustar som letat sig in bland träden.

På svenska kallas dessa svansar vanligtvis för hängen, vilket kan tyckas vara ett fantasilöst namn för något som borde locka till ordlekar. Men det har polackerna tagit fasta på, ty de kallar dem för “kotka” alltså “katt”. Det är dock förhållandevis oklart vilken del av hängena som polackerna associerar till katter. Är det hängenas svansliknande fysionomier som avses eller har polackerna studerat hängena närmare och menar att blomställningarna, som hängena består av, liknar katter. Jag är rädd att vi aldrig kommer få ett entydigt svar på den frågan, och vi lämnar sålunda en slutsats om detta därhän. För övrigt finner vi liknande associationer i engelskan, då hängena av engelsktalande kallas för “catkin”. Tyskarna har dessutom åldersbestämt dem. De kallar hängena för “Kätzchen”, alltså “kattungar”.

Litauerna, som tycks ha en egen logik med det mesta, associerar istället till rytttare, och där lystrar hängena till ett äldre ord för hästspann, nämligen “žirginys”. Etymologin här är oklar, men litauerna kanske har hästspann med en slags svansföring, vad vet jag.

Även danskarna har gått sin egen väg, och kallar hängena för “rakle”, men dess etymologi tycks också svårligen bestämd och låt oss därför nöja oss med att det är en slags dansk angelägenhet omöjligt för oss svenskar att avkoda. Ordet rakle borde däremot ställa med diverse problem i ett möjligt konversation mellan danskar och polacker, ty på polska är “rakiel” eller “rakla” en sådan där skrapa man använder för att få bort frost på bilrutan eller den typen av skrapa man använder vid exempelvis silkesscreentryck. Och i tjeckiskan avser “rakle” en fönsterskrapa. Sålunda kan man säga att ordet “rakle” är något av en “falsk vän” mellan olika språkgrupper. Besvärligt.

Nåväl, låt oss återgå till våra hängen. Det visar sig att man måste ta sig till ukrainskan för att hitta ett språk som också associerar till hängen. “Serezjka” (“Сере́жка”) kallas de på ukrainska, vilket betyder örhängen. (Liknande ord även på ryska.) Det finns kanske andra språk som också kallar hängen för hängen, men här slutar min associationslek, och man kan avrunda med säga att i träden hänger alltså inte bara hängen utan även katter av olika åldrar och om det vill sig riktigt illa hänger där en fönsterskrapa.

Dagens anteckning – 10 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

I Planty har Kung Bure lämnat, eller kanske helt enkelt glömt, kvar några smutsgrå högar som tidigare kallades för snö. Den ligger som små isiga klumpar och tycks föredra att uppehålla sig där snön en gång pressades samman av en sko eller hundtass. Det är märkligt att något som en gång var fagert som ny och ung, blir motbjudande och icke särskilt önskvärd som åldring. Men misstolka mig inte, jag gör absolut ingen jämförelse med oss människor, ty till skillnad från oss verkar snön inte alls bli vis av levnad, utan bara bli till is. Den har kanske missuppfattat något.

Under det som en gång var snö syns jorden titta fram. Den har dessvärre inte klätt sig för tillfället, den blev kanske tagen på sängen och är fortfarande naken utan ett endaste strå av gräs. Men två svarta småhundar, som är ute och går med sina människor, har klätt sig efter väderleken, och bär stolt sina stiliga vintertäcken. De två hundarna tittar lite forskande på varandra. Frostigt tycks det helt enkelt. Det verkar som om de båda överväger, lägger fram argument för och emot, huruvida de ska nosa närmare på varandra. Men ingen av dem tycks vilja bryta isen, och snart drar de åt vars ett håll med sina människor i släptåg.

På polska har hund fått ett synnerligen märkligt namn, nämligen “pies”. Ordet är så märkligt att man faktiskt inte kan komma överens om varifrån det kan tänkas härröra. Vissa menar att det är ett slags ljudhärmande ord, och kommer sig av att man tidigare kallade på hundar genom att göra ljudet “ps, ps”. Själv trodde jag att det var något som okunniga använder när de försöker kalla på katter. Ytterligare en teori menar att pies kommer från det latinska ordet “specio” som betyder “jag ser”, vilket anspelar på hunden som vakthund. Ännu några andra menar att “pies” har släktskap med det polska ordet för öring (“pstrąg”) som i urslaviska har en adjektivform som betyder “prickig” eller “fläckig”. Hunden skulle därför kunna kallas för “den fläckiga”.

Så här kan man i det närmaste hålla på i oändlighet, vilket inte var avsikten med den här anteckningen. Men innan vi lämnar “pies” måste vi ändå uppehålla oss vid den märkligaste teorin. Den menar nämligen att det går att finna ett släktskap mellan “pies” och “pisuarem”, alltså pissoar. Fast eftersom hundarna fanns långt före pissoarerna kan man tänka sig att det snarare handlar om ett verb för “att kissa”. Hund enligt denna teori skulle alltså betyda “den som kissar”, vilket förvisso är sant, men det är kanske bäst att vi lämnar det här ämnet innan jag får ovett.

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.

Dagens anteckning – 8 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Vi har med all önskvärd tydlighet gått in i den åttonde månaden. Ja, som ni vet kommer ordet “oktober” från latinets “octo”, som just betyder “åtta”. Vänta nu, skrev jag “åttonde månaden”? Visst är det den tionde månaden just nu? Nej, inte enligt den första romerska kalendern som vi utgår ifrån, och enligt den bestämdes det att året hade tio månader och 304 dagar. Det här skapade snabbt en massa besvär eftersom jordklotet inte hade för avsikt att vika sig för romarnas administrativa iver och fortsatte snurra envist med utgångspunkt från att året hade ytterligare 61 dagar. Därför kapitulerade romarna 50 år senare och la till två månader.

Med tanke på att romarna var ute och reste är det ganska klokt av de språk som valt ett annat namn för månaden. Polska och litauiska har till exempel valt att utgå från jordbruket och har uppkallat ordet efter linskörden, som ofta företas vid denna årstid. Men de två språken har helt olika namn för månaden. På litauiska heter den “spalis” och polska “październik”. Orden är, som ni ser, mycket olika, men syftar faktiskt på samma företeelse, nämligen det avfall som blir efter att man skördat lin. Belaruserna vill inte heller vara sämre och de utgår från samma fenomen, men oktober heter hos dem istället “kastrytjnik” (“кастрычнік”). Allt detta gör man för att göra det krångligt för oss som vill försöka lära oss dessa språk.

Men ukrainarna har har ändå lyckats hitta ett av de finaste månadsnamn som finns, ty där kallas månaden för “Zjovten'” (“Жовтень”) som betyder “gyllene”. Vi har, enligt det ukrainska sättet att se på saken, alltså gått in i den gyllene månaden. Och det bör tilläggas att det just var ukrainarna som övertygade mig om att tycka om denna månad. För visst känns det bättre att utgå från att allt omkring oss skimrar i gyllene färger, än att utgå från fel räkneord, eller att, för den delen, trampa runt bland en massa kvistar efter att man repat linen från deras stjälkar?

Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.