viewpoint-east.org

En likriktningens parad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon är det försvararnas dag i Ukraina. Det innebär en faslig aktivitet på själva paraderandet. Man går i långa slingrande ormliknande led. Skuttar i takt till trummor eller står med huvudet i en märklig vinkel som tycks allt annat än bekväm. Allt iförd uniform. Ansikte vid ansikte riktas framåt. Omöjliga att skilja den ena från den andra.

Idag, när jag ofrivilligt, råkade passera självaste generalrepetitionen inför morgondagens höjdpunkt, erfor jag, som så ofta när jag ser uniformer i riklig kvantitet, en lätt rysning av obehag. Uniformer har en särdeles dålig inverkan på mitt humör och av någon oförklarlig anledning känner jag mig alltid skyldig till något märkligt brott som jag inte har begått. Det är därför för mig en gåta varför så många blir gladlynta, när de ser en uniformerad parad. Jag blir inte ens road av att tvingas åse det där omtalade vaktombytet på Slottsbacken i Stockholm. Även när jag bevistar en sådan tillställning känner jag ett litet uns av obehag. (Trots att de egentligen bara ser ganska löjliga ut i sina otidsenliga uniformer och annat krimskrams de behagar bära runt på.)

När jag idag stod och spejade över ändlösa rader av individer med likartade klädesplagg, letade min hjärna plötsligt ut på nya äventyr. Jag började nämligen att tänka på de civila uniformer vi omges av. Jag tänkte särskilt på hipster-uniformen.

När jag första gången besökte Ukraina tilltalades jag av de många personliga uttryck som man tänkt ut bland dem som ville avvika från mainstream. Här fanns en uppsjö av fiffiga lösningar på hur man markerar att man inte ville sorteras in under kategorin “den vanliga ukrainaren”. Det var påhittiga frisyrer, kläder som sytts om, olika oväntade färgkombinationer och så vidare. Kreativiteten hade inga gränser.

Jag kände en stor respekt för dessa människor som tycktes bära en alldeles unik förmåga att bryta normer. Som uppvuxen i ett samhälle där klädkedjorna gjort allt för (och lyckats med) att förlama vår kreativitet, blev jag imponerad. Det händer inte sällan att jag genom enkla ordalag tillbad deras finurligheter.

Så här i efterhand inser jag att jag tillbad deras kreativitet ty den i själva verket var ett stillsamt uppror mot uniformer. De, då unga, människor jag träffade, var skolade i sovjetiskt normtänkande. Deras uppror var lika mycket ett uppror mot klädhegemonin som det var ett uppror mot efterdyningarna av den diktatur de var uppvuxna i.

Idag ser jag alltmer sällan dessa uppfinningsrika utstyrslar. De finns, men den västerländska klädkedje-kulturen övertar allt mer plats i det offentliga rummet. Likformigheten på Lvivs gator är nu mer påtaglig än tidigare. (Även om den inte är lika totalitär som den är i exempelvis Sverige.) Lvivs gator pryds nu allt oftare av hipster-uniformer. Helt urvattnade på personlighet och postsovjetisk kreativitet. För några kanske denna klädstil signalerar nya tider. För mig tutar dock denna signal endast liktonigt. Helt utan klang och fullkomligt tonlöst.

Även bland mainstream ser jag en förändring i dagens Lviv. Det är bara en blygsam skara som idag ser ut så som normerna sa att man skulle pryda sig tidigare. Mångas klädval är förbryllande nära besläktade med svenska garderober.

Ibland tycker jag att denna förändring gått så rasande fort. För bara några månader såg gatubilden helt annorlunda ut. Då var den, för mig mer vanligt, postsovjetisk. Idag är den kanske för-europeisk. Eller helt enkelt bara för europeisk.

När jag idag stod där och tittar på, eller snarare förfasade mig över, de guppande huvudena i paraden, så skönjer jag plötsligt något jag ändå tilltalas av. Den att, trots alla pukors slag och taktpinnar hit och dit, så guppar ändå huvudena hopplöst olika. Ty det spelar ingen roll att vi envisas med att försöka efterapa varandra, en är alltid lika olik som en annan är lik. Även om man träder in i rollen som den perfekta hipstern, hiphoparen eller fasen vet vilken epitet man vill ha. Vi är alla olika. Trots att vi helst vill vara samma lika. Så även om klädkedjor och försvarsmakter med flera jobbar för att likrikta oss, finns det alltid ett embryo till att tänka fritt.

Det svåra är bara just det, att tänka fritt. Ty det är mycket enklare att ikläda sig hipster-uniformen och spela fri. Den rollen kan alla spela. Men att tänka fritt, och pryda oss efter eget huvud är svårt, men ändå större. Och risken är ju att det blir svårare att tänka fritt när alla runt omkring bär samma uniform för att markera en önskad olikhet (som faktiskt idag lätt kan förväxlas med likhet). Det blir en likriktningens parad.

Enär likformigheten ger kanske glädje för stunden, men du glöms snart bort. Så som jag nu har svårt att minnas ett enda av alla de ansikten jag såg guppa förbi dagens generalrepetition inför försvararnas dag.

walk over
En bild från tiden före likriktningens parad.

%d