viewpoint-east.org

Stadens svarta kuber – i åminnelse av likvideringen av Lvivs getto

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Under en bråkdel av en sekund. Våra blickar möts, och vi ställer oss nog samma fråga, “vad tänker du när du ser det här?”. Vi får ju inga svar. Blickar kan inte tala på det sättet. Våra tankebanor tvingas därför ut för att söka den andres reaktioner. Emotioner. Men allt är bara spekulationer, ty vi vet ju alldeles för lite om varandra för att ge det svaret.

Våra blickar möts alltså. Mina och några av de främlingar jag möter framför de där stora svarta kuberna. Kuberna är del av projektet Staden som (inte) överlevde. Ett projekt med många uddar. Med konserter, utställningar, föreläsningar, seminarier och diskussioner synliggör man hågkomsten av likvideringen av gettot i Lviv, då Lemberg, för 75 år sedan.* Avsikten med projektet är att bidra till att skapa större kunskap om förintelsen och den stad som faktiskt inte överlevde den.

Och bland alla initiativ finns dessa svarta kuber. De ser anspråkslösa ut vid första anblicken. Nästan lite slarviga. Men deras inverkan på förbipasserande tycks stor. Man stannar. Läser. Samtalar kanske med någon man har med sig. Eller ser på någon av de andra som står där vid och läser. Det är då det sker. Den där korta kontakten. När vi nästan rör vid varandras sinnen.

Varje sida av kuberna berättar en del av förintelsen. Här möter du mördare, de som försökte rädda eller så möter du någon av de hundratals som mördades här i staden, i Bełżec eller i någon av alla raviner runt omkring staden. Sida mot sida står de där riktade från varandra, men ändå sammanlänkade. Och genom att du möter både förövare och offer blir brottet så mycket mer oacceptabelt. Förvånansvärt ofta noterar jag att förövarna bytt sida under kriget. De har gått från nazister till kommunister. Eller omvänt. Ofta helt smärtfritt. Det är som om de där två ideologierna utan svårigheter kunde samarbeta. I synnerhet när det gällde att mörda.

Det här projektet, att sätta ut svarta kuber i Lviv, är enligt min mening ett av de mer lyckade inslagen i projektet Staden som (inte) överlevde. Det förefaller nämligen som om väldigt många förbipasserande har ett enormt sug efter kunskap. Det har hänt att kuberna stått ensamma mitt i ett folkhav, men så snart jag ställt mig för att läsa, har jag snabbt fått ett dussin kompanjoner. Det har hänt att jag hört någon dra efter andan när denne har läst något som gripit tag. Men aldrig har jag hört en suck av leda. Nej, intresset tycks stort, och okunskapen verkar i vissa fall vara ofattbar. “Hände det här?”, hörde jag en kvinna fråga sin man när jag tillsammans med dem läste på en av kuberna uppe på Citadellet (som var läger för i synnerhet krigsfångar).

I Lviv finner man egentligen inte många rester av det folk som fanns i staden före förintelsen. Med smärta går jag genom det som en gång var gettot utan att se en enda markering som pekar på att detta var platsen för gettot. I Warszawa finns en linje som markerar var gränsen för gettot låg. Något liknande skulle Lviv behöva. En tydlig linje som gjorde att de som passar förstår vidden av brotten som banade väg för förintelsen. Det finns ett monument tillägnat stadens mördade judar. Det står vid den plats som var gettots port. Trots att det är beläget vid en av Lvivs mest trafikerade platser, så är det lätt att missa monumentet. Det flyter liksom in i både omgivningarna och förbi de förbipasserandes medvetande. Man har vant sig vid att monumentet finns. Detta talar visserligen emot en linje i gatan som skulle markera var gettot låg. Men jag tror ändå att det behövs flera markörer. Det räcker inte med ett monument över en så gruvlig händelse som förintelsen. Det behövs många, för att hjälpa oss att minnas.

Därför är som dessa svarta kuber, som under sommaren funnits runt om i Lviv, är så viktiga. Det får folk att återknyta till förintelsen och andra världskrigets fasor. De väcker nya tankar, gör förintelsen verklig, tar den bort från glömskans förmak, in i nutiden.

Kanske borde stan satsa på att anordna liknande utställningar, som flyttar sig runt i staden. Ty då hade man gett folket i Lviv rätten till att åter få tillgång till deras historia. För även om judarna idag blott består av runt tusen själar, så är förintelsen något som rör alla som bor i staden. Det är Lvivs historia. Inte judarnas allena.

Nu är kuberna samlade vid ingången till Museet för terrorns territorium. Här leder de till nya möten. Tankar. Eftertankar. Och hågkomster.

* Minst 120.000 judar i boende Lviv mördades. Endast 823 överlevde.


Kuberna står nu utanför Museet för terrorns territorium. OBS! Att det är så få som står och läser vid bildtillfället är inte representativt för hur det annars sett ut.

Share

Gator som bär sår

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När vi lyfter upp stenen ser vi att de inhuggna bokstäverna lämnat ett spår i sanden under den. “Det här är ett historiskt ögonblick”, säger någon. För oss alla är det onekligen det. Det blir märkvärdigt tyst när de starkaste i gruppen lyfter gravstenen åt sidan. Menchel Leid Akselrat. Död den 22 mars 1940 vid en ålder av 68 år, läser vi tillsammans. Han var högt uppsatt rabbin, säger Marla Raucher Osborn och pekar på händerna längst upp på gravstenen.

Vi är en liten grupp som står på Hanny Barvinok-gatan i Lviv. Det är alltså Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage, jag och min sambo, och volontärer från Lviv Volunteer Center. Gatan hette Pod stoczkiem under den polska tiden. Vi står här tillsammans då någon av de boende rapporterar till Lviv Volunteer Center att gatuarbetare plockat fram judiska gravstenar. Det är därför vi står här idag, och tittar ner på Menchel Leid Akselrats gravsten.

Det har länge varit känt att det ska finnas judiska gravstenar här. Rykten har florerat. Men det här är första gången som någon har fått möjlighet att faktiskt gräva upp dem. Lvivs stad har gett Lviv Volunteer Center respit. Sagt att de får plocka fram gravstenarna. Men vi är påfallande få och arbetet är oändligt.

När vi står här och gräver, och lyfter de blytynga gravstenarna, kommer flera boende i området fram till oss och berättar om olika incidenter när gravstenar kommit fram, men man har lika resolut gömt stenarna igen under asfalten. De finns de som passerat och ger oss uppmuntrande tillrop. De finns de som passerar oss utan att titta åt vårt håll. De finns de som passerar oss, men menar att gravstenarna inte borde flyttas.

Det är ett fysiskt tungt jobb. Och det är tillika psykiskt påfrestande att tänka sig in i hur de hamnade här.

Framför mig ser jag hur judar från koncentrationslägret Janovska och Lvivs getto tvingades föra gravstenarna till denna plats. Kanske var det någon av dem som tvingades lägga en gravsten här som tillhörde en släkting. Om det vet vi ingenting. Vi kan bara föreställa oss Gestapos män runt omkring judarna. Hur automatvapen riktades mot judarna. Hur de skrek på alla som inte orkade. Och hur någon kanske blev mördad. Här på den plats vi nu står.

Går det verkligen att få insikt om förintelsens grymhet, utan att ställas inför arbeten som detta, frågar jag mig. Just när jag står här, och ser på de gravstenar de starka bland oss gemensamt orkar lyfta, förefaller det mig som om det är omöjligt att begripa förintelsen utan att handgripligen riva upp nazismens sjukliga frenesi att förinta allt judiskt. Människorna skulle mördas, och deras kultur och historia skulle pulviseras, förödmjukas. Det vi gör är en liten gest, ett försök att aldrig tillåta oss att glömma.

Det händer att någon av oss stumnar. Sjunker ihop på den fläck vi står. Projektet är oss övermäktigt. Det vet vi alla. Det finns ingen möjlighet att lyckas få fram alla gravstenar. Inte utan hjälp från staden. Men idag lyser de med sin frånvaro. Ingen från stadsfullmäktige är här för ingjuta mod i oss volontärer. Det är därför lätt att bli modfälld. Men Sasha Nazar på Lviv Volunteer Center tänker inte ge upp, säger han och får oss alla att känna oss lite bättre till mods. Staden måste hjälpa till, säger han.

Ty det går helt enkelt inte att bara asfaltera över dessa gravstenar igen. Inte nu.

Någon påpekar att det här skulle kunna vara ett enkelt goodwill-projekt för Lvivs stad. Det skulle inte kosta stan mycket att skicka dit några som hjälpte till. På några månader har vi fått upp alla stenar, säger någon annan.

Plötsligt rusar någon upp och rycker åt sig den stora borr vi använt för att få bort lagret av asfalt. Planen är vi alla märkligt nog införstådda med. Att göra ett stort hål rakt över vägen som gör det omöjligt för stadens makthavare att ignorera projektet.

Men så ser vi runt omkring oss. Här bor människor som inte har med saken att göra. Det var inte de som var Gestapo den gången. Alla vi som står här är väl förtrogna med att det bara skulle skapa osämja, vrede och ilska om vägen var ett öppet hål i flera månader, ja, kanske år. För ingen vet hur många gravstenar som vilar här.

Vi beslutar att lyfta en gravsten till innan vi bromsat för dagen. Sedan fyller vi det hål i marken som stenarna lämnat.

De ligger nu där på trottoaren, med de inhuggna namnen riktade mot himmelen. Namnen ser dagens ljus för första gången på i alla fall 75 år. Även om vårt arbete stundtals kändes hopplöst, har vi med vår handling gett fingret åt och Gestapo, nazismen och kanske även mot det antisemitiska monster som åter igen börjat visa upp sin groteska fysionomi.

Med de orden lägger jag ner pennan för idag. Men tro inte att sagan är all här. Vi lär återkomma. Till denna gata och många andra gator med liknande minnen gömda under sig. Gator som bär sår. Ty de där gravstenarna ska inte ligga där med ansiktet nervänt mot jordens inre. De måste alla upp. Det är det enda hedervärda alternativet.

#Roadsofmemory

(Ingen bildtext idag. De får tala för sig själva.)


Hela gatan är alltså fylld med judiska gravstenar.

Share

%d bloggers like this: