viewpoint-east.org

Tillbaka till framtiden – om judiskt liv i dagens Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

Ibland är det lätt att stirra sig blind på döden. Att man fastnar med blicken där, låter sig fixeras. Så är det med förintelsen när man bor här i Lviv. Det händer att jag känner att alla judiska vägar leder till denna återvändsgränd. Fast här passar väl det engelska ordet, dead end, bättre in.

Stundtals förefaller det mig som om att alla dessa tankar på döden, morden, är att kapitulera inför nazisternas mördande. Som om man fortsätter deras verk, genom att blunda för det judiska liv som pågår. Och har pågått länge.

Ty många tror att det inte funnits något judiskt liv här sedan andra världskriget, att nazisterna förintade alla, men det är en villfarelse. Det judiska livet har inte förintats. Det pågår varje dag. Genom hela den sovjetiska diktaturen in i dagens Lviv.

Jag och min partner Gustav Söderström står tillsammans med Sasha Nazar från Lviv Volunteer Center och Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage i Jakob Glanzers synagoga i Lviv. Och samtalet kretsar just kring detta, att judiskt liv har pågått under alla decennier sedan andra världskriget. Men en försvårande faktor är att väldigt få känner till det. Och det finns alldeles för få platser som synliggör den judiska gemenskapen utanför de verksamheter som är riktade till de judar som praktiserar sin religion, sina traditioner och seder.

Men det här hoppas Sasha Nazar kunna ändra på. Hans dröm är att Jakob Glanzers synagogan i Lviv i framtiden ska öppna ett museum, eller kanske snarare center, som berättar om dagens judar och deras liv efter förintelsen.

När vi står här bland allt bråte, och olika projekt som är skapade för att råda bot på oredan, känns det stundtals som ett hopplöst projekt. Men varje del har en tydlig tanke hos Sasha Nazar. Virket som ligger i travar är till den snart installerade värmepanna. Det får bli virke som värmer upp synagogan till att börja med, säger han. Tursamt nog är det ännu inte olagligt att elda med ved, fyller han i med ett leende.

Drömmen skulle vara att installera eldning med gas, men det får bli ett framtida projekt, ty att installera gas till den nya värmepannan är en dyr investering. Ungefär 2000$ skulle en sådan installation kosta, och de medlen har han inte ännu. Det viktigaste är att det blir varmt i huset, påpekar han.

Sedan ska man försöka reparera interiören. Stuckaturen som har rasat ner ligger i olika högar. Det finns redan en aspirant som erbjudit sina tjänster. Ytterväggarna mot det som var kvinnornas ingång måste också stärkas. När den intilliggande byggnaden isolerade ytterväggarna, skadade man synagogan illa. Stora elaka sprickor har ätit sig ner från taket och utmed väggarna. Men det ska vi fixa, säger Sasha Nazar, som inte tycks vara en person som bromsar sig ut ur en uppförsbacke.

Jakob Glanzers synagoga ligger i den del som tidigare var de fattigare judarnas kvarter, och synagogan tillhörde chassidismen. Den byggdes 1844, och var ett viktigt nav i dåtidens judiska liv i staden. Under andra världskriget användes den som alger, men efter kriget fock judarna den åter. Man kunde i viss utsträckning praktisera religion, men ganska snart satte sovjeterna stopp för det. 1961 slängdes judarna ut (och det skulle dröja fram till 1991 innan judarna fick en annan synagoga). Sovjeterna beslöt att Jakob Glanzers synagogan skulle användas som gympasal, och så brukades den fram till 1991. Synagogan återgick efter Sovjetunionens sammanbrott till den judiska församlingen.

I Lviv fanns det en mängd synagogor före andra världskriget. Det fanns så många att ingen riktigt vet exakt hur många. De större synagogorna var minst ett 70-tal till antalet, men sedan fanns det flera små synagogor. Vissa gör gällande att det fanns uppemot 200 synagogor i staden.

Många tror att alla synagogor var exakt lika till utseende och form, men så förhöll det sig givetvis inte. Några var chassidernas synagogor. Andra tillhörde reformisterna. Dessa synagogor hade ofta en mer minimalistisk inredning. Väggarna var vita, och de påminde nästan om protestantiska kyrkor. Sedan fanns det många andra inriktningar, men en sak tycks i alla fall klar, inte en enda synagoga var den andra lik i Lviv. Idag finns det bara en praktiserande synagoga kvar, och Jakob Glanzers synagoga, som vi nu står i, där Sasha Nazar och hans flickvän varje fredag inleder sabbaten.

Det ska tydligen även finnas en liten synagoga som överlevt som tillhörde några skomakare, men idag hyser den tydligen ett lager eller möjligen någon slags verkstad. Jag har själv aldrig lyckats se den, då den befinner sig bakom en låst grind. Det ska även finnas en underjordisk synagoga, med vackra muralmålningar, men den har jag endast skådat på bild.

Fast nu landade jag igen i historien. Tanken var ju att berätta om det som finns nu, och framtiden. Ty, det tåls att upprepas, väldigt få känner till det judiska liv som idag pågår i Lviv. Jag känner till och med judar i staden som inte alls känner till Sasha Nazars verksamhet och drömmar för framtiden. Det är som det går en osynlig med mycket robust mur mellan vad som faktiskt pågår och lvivianernas kunskaper.

I Kraków har man en mycket bättre situation. Sedan 2004 har Museet för det judiska Galizien förkovrat lokalbefolkningen och turister. De är ett mycket viktigt inslag i kampen mot antisemitism. Just nu pågår det för övrigt en utställning av Chuck Fishman, som under decennier dokumenterat judiskt liv i Polen.

När Sasha Nazar hör Marla Raucher Osborn berätta om den utbrister han: den utställningen måste komma hit! Och ett liknande fotoprojekt borde dessutom göras här, tillägger han.

Sasha Nazar är lika medveten som vi andra är, att antisemitism bäst bekämpas med kunskap och mötesplatser. Och han gör ingen hemlighet av att han upplever att antisemitismen har ökat under senare tid.

– Jag märker det framförallt på sociala medier, säger han. Det är svårt att förstå varifrån det kommer, varför just nu och var de här yttringarna gror, men det är påtagligt att de blivit mer markanta under senare tid. Därför är ett sådant här projekt så viktigt. Det är vi alla rörande överens om.

Det är kallt i Jakob Glanzers synagoga. Vi har stått en stund och pratat och vi börjar alla vanka runt lite oroligt. Låt oss gå och dricka te, utbrister Sasha Nazar.

När vi kommer ut på gatan pekar han upp mot ett polskt modernistiskt hus, byggt någon gång under mellankrigstiden. Före andra världskriget var det ett hus för fattiga äldre judar, men när nazisterna kom tog Gestapo huset i besittning.

– Runt omkring här gömde sig judar i varje kåk, rakt under näsan på Gestapo, säger Sasha Nazar. Det var faktiskt den säkraste platsen. Men bara för en tid. De greps nog alla, tillägger han.

Och så snubblade vi tillbaka till historien, trots att vi alla förutsatt oss att hålla oss till nutiden och framtiden. Det är nämligen så det är här, att dessa går hand i hand. Varje hus rymmer en historia, många med minnen från förintelsen. Det ska vi inte blunda för, men för att orka se och synliggöra förintelsen, måste man också bygga vägar in mot framtiden. Enär det är så framtiden ges möjlighet att motverka att historien återupprepar sig.


Jay Osborn vilar sig i en fåtölj när några andra besökare kommer in i Jakob Glanzers synagoga. Dörren står öppen för besökare på förmiddagen och Sasha Nazar inleder sabbaten varje fredag.


De gamla muralmålningarna bryter sig fram bakom den sovjetiska färgen.


Från väster till höger: Jay Osborn, Marla Raucher Osborn och Sasha Nazar.

Share

Gator som bär sår – del 5. To be continued…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På en bänk, strax innanför ingången sitter hon. Följer oss med blicken. Följer alla besökare med blicken. Det är svårt att säga varför hon är här. Har hon något särskilt ärende hit? Eller vilar hon bara sina trötta fötter före det att hon banar väg genom staden? Jag försöker le. Hennes blick studsar vid mig, utan att fastna.

Men så tycker hon plötsligt att jag blir intressant. Hennes ansikte förbyts till förvåning. Vad säger hennes leende? Är det sarkastiskt eller inkännande? Det går inte att avgöra vad den äldre kvinnan på bänken tänker. Hennes nyfikenhet på mig föds när jag löper med fingrarna över de travade gravstenarna. De judiska gravstenar som jag bidrog till att lyfta från glömskans förbannelse. Gravstenarna på Hanny Barvinok-gatan. (Nedan hittar ni länkar till tidigare postningar.) Nu står de på Janowskij begravningsplats och väntar på nästa steg. Eller ligger, skulle jag vilja säga. Travade på varandra. Några utan att få se solens ljus. Men ändå är det bättre än tidigare. Då, när de låg pressade under asfalten.

Den äldre damen har redan förlorat intresset för mig. Hennes blick har vandrat iväg någon annanstans. Istället har en liten honkatt förenats med oss. Hon tittar förundrat på oss när vi går runt gravstenarna, och nästan smeker dem ömt. Det är som om hon frågade oss vad som ska hända nu…

Det är en märklig känsla att möta dessa stenar igen. I juni genomlevde jag någon slags euforiskt hämndbegär. Hämnd på mänsklighetens inneboende grymhet. Inte min hämnd, utan de miljontals mördades hämnd. Jag upplevde det som om jag handgripligen tog strid mot – gjorde uppror mot – nazismen och mot alla förtryckare och mördare. Nu när jag återser stenarna, känner jag ett sting av antiklimax. Varför ligger ni här, så där? Varför finns det ingen här och rätar upp er? Ändock vet jag att inget sådant är så enkelt. Alla beslut i den här staden om vad som ska göras med platser med det judiska arvet – där synagogor stod, begravningsplatser fanns och så vidare – har lett till uppslitande bråk. Det finns nästan lika många meningar om hur och vad som ska göras som det finns engagerade och inblandade.

Ty förintelsen är inte ett vanligt brott. Förintelsen har inte många likheter med någon romantiserad och banaliserad film, så som Schindler’s list eller Pianisten. Förintelsen, eller Shoah, går inte att pressa in i filmvärldens mallade och begränsande narrativitet. Just därför är det omöjligt att komma överens. Verklighetens förintelse, eller Shoah, är för komplex och ofattbart grym. Om man satt sig in i förintelsens grymheter, och fasansfulla konsekvenser, förstår man att vår tid inte har någon förståelse för förintelsens konsekvenser. Vi har en softad version. Tillrättalagd. Manipulerad.

Alla de som är inblandade, eller de som är engagerade, i förintelsen har olika förhållningssätt till det mördande som skulle leda till att judarna utplånades från den europeiska kartan. Shoah är ett öppet sår. Det blöder. Vi, de efterlevande, har aldrig bearbetat Shoah. Förstått dess omfång. Vågat förstå. Vi skjuter det ifrån oss. Det var hemskt, må det aldrig hända igen, säger vi. Utan att förstå att det alltid kan hända igen. Ty det hände då. Och vi har egentligen inte gjort mycket för att det inte ska hända igen. Vi står på samma ruta som strax efter förintelsen. (För att parafrasera Sophia Marshman utmärkta analys “Representations of the Holocaust in Popular Culture“.)

För de insatta, de som studerat mer, är verkligheten mer komplex än filmdukens fladdrande sken. Det gör att det är svårt att besluta. Trots att många önskar att gravstenarna ska bli del av ett monument, eller något annat, så känner jag plötsligt att det är angeläget att gravstenarna står där de står. Eller ligger där de ligger. För där ute, runt omkring i Lviv och över hela Galizien, ligger gravstenar under asfalten och väntar på att upptäckas. I väntan på att få lyftas upp, bort från glömskans förbannelse. Och överallt finns överlevarnas berättelser om de mördade miljonerna. Vi måste lyssna till dem. Sluta upp med att banalisera, förenkla, göra jämförelser som inte tjänar annat syfte marginalisera de berättelser som finns.

Vi ska aldrig sluta lyssna. Och vi ska aldrig sluta låta deras röster leva vidare genom oss. Ty det finns inget slut på Shoah. Det går inte att avsluta.

Tidigare blogginlägg om gravstenarna:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Share

Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.

Share

Gator som bär sår – del 3

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“De allierade styrkorna besegrade Nazityskland”. Det är en uppfattning som travat med min skolutbildning och världsåskådning i decennier. När jag de senaste dagarna har stått på Barvinok-gatan i Lviv och tittat ut över den tillsynes oändliga mängd judiska gravstenar som ligger begravda under asfalt sedan 75 år tillbaka i tiden, så har jag ställt mig frågan om det verkligen är riktigt att påstå så. De besegrade möjligtvis de nazistisk styrkorna, men nazisternas segrade på andra områden.

Förintelsen var ett krig de vann. Ty Europas judar utraderades nästan fullkomligt från vår gemensamma plats på jordgloben.

Avsikten med nazisternas anfall österut var att lösa den “judiska frågan”, alltså är mörda så många som möjligt. Kanske hade de andra avsikter också, men jag lever alltmer med övertygelsen om att det var judarna de ville utrota. Min tilltro till den tolkningen stärks även av insikten om med vilken notorisk frenesi de antog den uppgiften. När deras krigslycka vände i öster tilltog bara mördandet. De jobbade snabbare och med en förödande effektivitet. Förödande för judarna, och förödande för hela Europa, som därmed förlorade en stor och viktig folkgrupp.

Det var inte bara människorna som skulle bort. Även all judisk kultur och historia skulle pulviseras. Därför var det för dem helt logiskt att tvinga judar att anlägga gator av judiska gravstenar.

Deras uppsåt att förinta judisk kultur och historia i Europa lyckades på många plan. I Lviv är det faktiskt inte lätt att finna rester av den näst största folkgruppen som bodde här före andra världskriget. (Största gruppen var polacker.) Man måste vara mycket påläst och kunnig om platsen för att alls kunna påvisa att de faktiskt fanns här. Så till den milda grad har deras arv förintat.

Och Sovjetunionen gjorde sedan färdigt det djävulska arbete som nazisterna inledde. De fåtal judar som överlevde förintelsen jagades på flykt, då sovjeterna ansåg att de var “klassfiender”. I deras värld var alla judar besuttna och inflytelserika. Ett klassiskt antisemitiskt påstående som lever kvar än idag. (Det är inte ovanligt att man läser påståenden på sociala medier om att judar är en lömsk elit. Sådana uttalanden görs även av svenskar, så antisemitismen förekommer i kanske större utsträckning än vi förstår, även hos oss.)

När jag står där och tittar ut över den gata som gömmer så oändligt många judiska gravstenar, så tänker jag att nazisterna verkligen lyckades med sitt projekt att utplåna allt judiskt. I en miljonstad som Lviv, borde fler känna sig manade att hjälpa till med att återbörda detta stycke europeisk historia. Men det stora flertalet lever i en verklighet där minnet av judarna nästan helt bleknat bort. På det viset kan man säga att nazisterna, och sedermera sovjeterna, lyckades. Eller vann ett bestialiskt slag.

Likväl känner jag att de fortfarande har möjlighet att besegras. Men det lyckas endast om vi alla gemensamt vägrar låta minnet av judarna och förintelsen tyna bort. Det är inte en kamp som vinns genom att man en gång om året noterar att det är förintelsens minnesdag. Ty det krävs så mycket mer. Jag hoppas att jag tillhör den fredliga trupp som låter minnets låga lysa vidare. Genom mina ord, och berättelser jag delar med er. Med andra handlingar, som att i min vardag och i mitt arbete, träget återkomma till ämnet.

Och jag hoppas att jag bidrar genom att vara och arbeta här på platsen där nazisterna tvingade judar att anlägga en väg av judiska gravstenar. Ty även om just mitt bidrag kanske är blygsamt, så blir den med andras insats omfattande och gör skillnad.

Men om bara fler som kände sig kallade…

———-

Läs även en sammanfattning av Jewish Heritage Europe.

———-

Även om du inte här på plats i Lviv och kan därför inte hjälpa till i arbetet, så kan du stödja Lviv Volunteer Centers arbete ekonomiskt! De behöver pengar till bland annat redskap. Jag går i god för deras viktiga arbete och insats i Lviv.


Heroiskt arbete idag! Gravstenarna är ofantligt tunga och svåra att få fram.


Många av gravstenarna ligger med skriften uppåt, så man var väl förtrogen med vad det var man asfalterade över under sovjettiden. Skriften är ändå ofta tydbar.

Share

Gator som bär sår – del två

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Du är nog inte ensam, enär jag tror att det även finns andra där ute bland ettorna och nollorna som tycker att jag klagar alltför mycket på Ukraina. Men ni har ju givetvis fel. Jag klagar inte. Jag uttrycker en åsikt. Ibland tycker jag till om mer än en sak, vilket kan tyckas störande för sådana som föredrar folk som sitter stilla i båten.

Trots att jag är barnbarn till en sjökapten, så sitter jag aldrig stilla i båten. Jag borde egentligen veta bättre. Människor som bökar runt i båten skapar en ordentlig oreda och i sällsynta fall utsätter andra ibland för fara. Nu tror jag dock inte att mitt bökande utsätter någon för fara, då karaktären på mina göromål alltid är fredliga. Men jag har i alla fall bott här tillräckligt länge för att ha förstått att det är precis så man gör här, om man vill få någonting gjort. Man bökar i båten, helt enkelt. Kanske har det att göra med att Lviv just är en stad befolkat av landkrabbor, eller så är det bara så det går till.

Igår skrev jag om Lviv Volunteer Centers initiativ att lyfta fram de gravstenar som Gestapo tvingade judar att lägga som vägmatrial på en gata i Lviv under andra världskriget. Jag tryckte på att staden borde bidra. Det jag avsåg var att de enkelt skulle kunna hjälpa till med manskap (ok, kanske en båtterm), maskiner och utrustning samt moraliskt stöd.

Lvivs stad sa till Lviv Volunteer Center att de fick några dagar på sig att göra vad de kunde åt saken. Sedan skulle gatan asfalteras igen. Jag har svårt att föreställa mig att staden verkligen trodde att Lviv Volunteer Center skulle klara av att få upp särskilt många gravstenar. Varje gata i kvarteret kan ha gravstenar som ligger som de vi plockade upp igår. Sida vid sida ligger de, pressade ner mot marken i en stum glömska.

Men så behöver det inte vara. Lvivs stad skulle kunna göra detta till ett riktigt goodwill-projekt vars budskap skulle kunna nå vida omkring. Staden skulle kunna bli känd som den som vägrar förtränga denna svåra och fasansfulla del av den gemensamma historien. Lviv skulle helt enkelt kunna bli en förebild. Ett föredöme för andra städer med liknande situationer. Och man skulle kunna göra nytta, inte bara för Lviv och regionen runt omkring denna vackra stad. Vågorna från ett sådant projekt skulle resa långt mycket längre. Om staden beslutar sig för att ta upp alla gravstenar, och ordna ett monument på Janovskij begravningsplats, så som Lviv Volunteer Center vill, kommer det att bli en världsnyhet. Så omfattande är projektet som vi var med och inledde igår.

Men för att nå dithän måste man arbeta med finess. Det finns de som ägnar nästan hela sin vakna tid åt att utmålas Ukraina som ett bo för fascism. Som boende i landet kan jag meddela att det är fullkomlig nys. Om det vore så, skulle inte människor engagera sig i projekt som belyser vad fascismens groteska tryne åstadkom.

Ty redan idag har vi sett lvivianernas reaktioner på vårt arbete igår. Tre nyhetsportaler, som tillhör de tongivande i regionen, har skrivit om Lviv Volunteer Centers aktion. Samtidigt börjar det pyra, puttra och koka bland gräsrötterna. På sociala medier är nyheten om gårdagens arbete en riktig viral. Och alla är rörande överens, staden måste engagera sig.

Och som Marla Raucher Osborn från Rohatyn Jewish Heritage skrev idag: “if you are not here working, or supporting who that are, you are not part of the solution”.

Min tolkning, av reaktionerna under dagen, är att folket vill vara del av lösningen att skapa en bättre framtid med större insikt för den gemensamma historien. Nu är det dags för politikerna att ta vid. Och att ta rätt beslut.

Och till dig som tycker jag gnäller, nå, det är bara att vänja sig.

#Roadsofmemory

Artiklar som skrivit idag.
Zaxid: https://zaxid.net/u_lvovi_pid_chas_remontu_dorogi_znayshli_yevreyski_nadmogilni_pliti_n1459816
Zik:
https://zik.ua/news/2018/06/22/u_lvovi_pid_chas_remontu_vyyavyly_dorogu_vykladenu_z_matsev__ievreyskyh_1351531
Forpost:
http://forpost.lviv.ua/novyny/13078-u-lvovi-pid-chas-remontu-vyiavyly-dorohu-vykladenu-z-matsev-ievreiskykh-nadhrobkiv

Share

Gator som bär sår

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När vi lyfter upp stenen ser vi att de inhuggna bokstäverna lämnat ett spår i sanden under den. “Det här är ett historiskt ögonblick”, säger någon. För oss alla är det onekligen det. Det blir märkvärdigt tyst när de starkaste i gruppen lyfter gravstenen åt sidan. Menchel Leid Akselrat. Död den 22 mars 1940 vid en ålder av 68 år, läser vi tillsammans. Han var högt uppsatt rabbin, säger Marla Raucher Osborn och pekar på händerna längst upp på gravstenen.

Vi är en liten grupp som står på Hanny Barvinok-gatan i Lviv. Det är alltså Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage, jag och min sambo, och volontärer från Lviv Volunteer Center. Gatan hette Pod stoczkiem under den polska tiden. Vi står här tillsammans då någon av de boende rapporterar till Lviv Volunteer Center att gatuarbetare plockat fram judiska gravstenar. Det är därför vi står här idag, och tittar ner på Menchel Leid Akselrats gravsten.

Det har länge varit känt att det ska finnas judiska gravstenar här. Rykten har florerat. Men det här är första gången som någon har fått möjlighet att faktiskt gräva upp dem. Lvivs stad har gett Lviv Volunteer Center respit. Sagt att de får plocka fram gravstenarna. Men vi är påfallande få och arbetet är oändligt.

När vi står här och gräver, och lyfter de blytynga gravstenarna, kommer flera boende i området fram till oss och berättar om olika incidenter när gravstenar kommit fram, men man har lika resolut gömt stenarna igen under asfalten. De finns de som passerat och ger oss uppmuntrande tillrop. De finns de som passerar oss utan att titta åt vårt håll. De finns de som passerar oss, men menar att gravstenarna inte borde flyttas.

Det är ett fysiskt tungt jobb. Och det är tillika psykiskt påfrestande att tänka sig in i hur de hamnade här.

Framför mig ser jag hur judar från koncentrationslägret Janovska och Lvivs getto tvingades föra gravstenarna till denna plats. Kanske var det någon av dem som tvingades lägga en gravsten här som tillhörde en släkting. Om det vet vi ingenting. Vi kan bara föreställa oss Gestapos män runt omkring judarna. Hur automatvapen riktades mot judarna. Hur de skrek på alla som inte orkade. Och hur någon kanske blev mördad. Här på den plats vi nu står.

Går det verkligen att få insikt om förintelsens grymhet, utan att ställas inför arbeten som detta, frågar jag mig. Just när jag står här, och ser på de gravstenar de starka bland oss gemensamt orkar lyfta, förefaller det mig som om det är omöjligt att begripa förintelsen utan att handgripligen riva upp nazismens sjukliga frenesi att förinta allt judiskt. Människorna skulle mördas, och deras kultur och historia skulle pulviseras, förödmjukas. Det vi gör är en liten gest, ett försök att aldrig tillåta oss att glömma.

Det händer att någon av oss stumnar. Sjunker ihop på den fläck vi står. Projektet är oss övermäktigt. Det vet vi alla. Det finns ingen möjlighet att lyckas få fram alla gravstenar. Inte utan hjälp från staden. Men idag lyser de med sin frånvaro. Ingen från stadsfullmäktige är här för ingjuta mod i oss volontärer. Det är därför lätt att bli modfälld. Men Sasha Nazar på Lviv Volunteer Center tänker inte ge upp, säger han och får oss alla att känna oss lite bättre till mods. Staden måste hjälpa till, säger han.

Ty det går helt enkelt inte att bara asfaltera över dessa gravstenar igen. Inte nu.

Någon påpekar att det här skulle kunna vara ett enkelt goodwill-projekt för Lvivs stad. Det skulle inte kosta stan mycket att skicka dit några som hjälpte till. På några månader har vi fått upp alla stenar, säger någon annan.

Plötsligt rusar någon upp och rycker åt sig den stora borr vi använt för att få bort lagret av asfalt. Planen är vi alla märkligt nog införstådda med. Att göra ett stort hål rakt över vägen som gör det omöjligt för stadens makthavare att ignorera projektet.

Men så ser vi runt omkring oss. Här bor människor som inte har med saken att göra. Det var inte de som var Gestapo den gången. Alla vi som står här är väl förtrogna med att det bara skulle skapa osämja, vrede och ilska om vägen var ett öppet hål i flera månader, ja, kanske år. För ingen vet hur många gravstenar som vilar här.

Vi beslutar att lyfta en gravsten till innan vi bromsat för dagen. Sedan fyller vi det hål i marken som stenarna lämnat.

De ligger nu där på trottoaren, med de inhuggna namnen riktade mot himmelen. Namnen ser dagens ljus för första gången på i alla fall 75 år. Även om vårt arbete stundtals kändes hopplöst, har vi med vår handling gett fingret åt och Gestapo, nazismen och kanske även mot det antisemitiska monster som åter igen börjat visa upp sin groteska fysionomi.

Med de orden lägger jag ner pennan för idag. Men tro inte att sagan är all här. Vi lär återkomma. Till denna gata och många andra gator med liknande minnen gömda under sig. Gator som bär sår. Ty de där gravstenarna ska inte ligga där med ansiktet nervänt mot jordens inre. De måste alla upp. Det är det enda hedervärda alternativet.

#Roadsofmemory

(Ingen bildtext idag. De får tala för sig själva.)


Hela gatan är alltså fylld med judiska gravstenar.

Share

%d bloggers like this: