viewpoint-east.org

Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.


På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.


En annorlunda boplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Det finns en plats i Kraków där det är lätt att känna en inre frid. På den tiden, då vi fortfarande kunde spankulera omkring helt sorglöst utan tankar på elakartade virus, kom jag till denna plats varje dag. I och med att alla rutiner har kastats om, är mina besök dock mer sällsynta. Men under hösten var platsen något av en livlina, ett andningshål, en oas. Det var här jag hämtade kraft till att leda mig genom mitt nya liv i Kraków.

Du undrar nu vad det kan vara för magisk plats, som har en så stor inverkan att den till och med lugnar en rastlös själ. Om jag vore vid mina sunda vätskor skulle jag givetvis inte yppa var, men jag är tyvärr alldeles för snackesalig, som skåningarna säger, för att låta bli.

Strax efter bron Most Dębniki löper Wisłas boulevard längs med flodbädden mot Podgórze. Där, när man rundat krönet, finns min magiska plats. På det hela taget är den ganska ordinär, sett ur ett Kraków-perspektiv. Här syns Wisła gira mot Podgórze, och Wawel som stolt bröstar upp sig på sin kulle.

Men det som gör platsen annorlunda är att här råder det en sällsam stillhet man inte finner på många ställen i staden. Det är som om tiden tar en paus. Plötsligt går det så mycket lättare att andas. Vardagens bekymmer löser upp sig i mitt bröst, och åker ur min mun som en liten ensam molnpuff.

Många gånger har jag sagt till mig själv att här borde man bo, väl medveten om att stillheten finns för att ingen bor just här. Kanske var det också så familjen Rożnowski tänkte när de byggde sin magnifika villa på just denna plats år 1891. Most Dębniki var vid den tiden helt nybyggd, och området andades fräschör och nytänkande. Familjen Rożnowski hade gjort sig pengar på bland annat tvåltillverkning. De ska även ligga bakom tvålen Biały Jeleń (Vita rådjur), som är känd för de flesta polacker.

Det är dock oklart vem som lät uppföra byggnaden. Vid sekelskiftet tillföll huset Ida och Edward Rożnowski. De ska ha varit syskon, och endast barn när huset byggdes. Kanske var det deras föräldrar som låg bakom idén att uppföra en magnifik bostaden vid udden mot Wawel, men ingen källa jag funnit har klargjort vem som låg bakom bygget. Vad som däremot framkommer är att huset kallades Willa Rożnowski i folkmun. Fotografierna av villan visar också att den var mycket vacker, med ett torn och en sällskaplig huskropp som ackompanjerade den. Lite som en sagoslott.

Vissa uppgifter hävdar att huset byggdes på en ö. Flera fotografier visar just att huset återfinns på en liten ö. Men andra uppgifter bestrider detta. Bilderna där huset ser ut att vara på en ö är fångade när det varit översvämningar, menar de. Huset stod i själva verket på en utskjutande udde, som ofta översvämmades.

Och översvämningar var ett återkommande problem för Willa Rożnowski. Familjen kämpade för att villan skulle överleva, men på 1920-talet blev de tvungna att kasta in handduken. Skadegörelsen efter översvämningarna blev för stora, och Kraków stad köpte villan av familjen. Man lät villan stå kvar, och inrättade istället ett kontor för ledningen på Krakóws vattenverk. Men vid en våldsam översvämning 1925 stod det klart att villan var i så dåligt skick att den borde rivas. Det skulle dröja till 1934 innan man tog det officiella beslutet att riva byggnaden. Något gjorde dock att man förhalade demoleringen till 1938.

Idag finns det alltså ingen villa på platsen, men ändock en lite udde, stor nog för svanarna ta en paus från sina svanbestyr. Och det här är verkligen en plats för paus. Det var väl så familjen Rożnowski också tänkte. Men Wisła ville något annat. Och kanske är det gott så, tänker jag när jag känner att min paus nog förtjänar att få ett slut.


Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.


Sarah Schenirer – en pionjär

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från fotografiet tittar hon med stadig blick mot betraktaren. Hennes ögon markeras genom de tydliga ögonbrynen, och nedanför näsan syns munnen som är sammanpressad och utdraget som ett streck med lätt nedåtböjda ändar. Det vore orätt att kalla henne vacker enligt den norm vi har för vad som gör en människa tilldragande. Men hennes fasta blick skvallrar om att sådana världsliga måttstockar inte bekommer henne särdeles mycket.

Kvinnan på fotografiet heter Sarah Schenirer, eller snarare hette. Ty det är många år sedan hon gick ur tiden. Det är troligen ett av få fotografier som finns på henne. Hon tyckte nämligen inte att det fanns någon mening med att bevara hennes ansikte för eftervärlden, enär det var bättre att komma ihåg hennes vision.

Sarah Schenirer föddes 1883 i Kraków. Hennes föräldrar kom från nobla judiska familjer med flera namnkunniga rabbiner i släktträdet. Redan vid unga år började Sarah ifrågasätta kvinnornas roll i de judiska familjerna. Hon närde en stark önskan om att få studera Torah, så som hennes bröder fick. Vidare ifrågasatte hon att, när männen åkte på sina olika resor för att högtidliga judiska högtider eller festivaler, fick kvinnorna stanna hemma, utan möjlighet att fördjupa sina kunskaper i judendomen. Sarah menade att det här gjorde att kvinnorna blev som öar i judendomen, avklippta från en djupare förståelse för den religion de föddes in i. Äldre kvinnor betraktades av de yngre som sprungna ur ett annat tidevarv, avskurna från den religiösa verkligheten. Sarah fick dock inte studera judendomen, utan gick en traditionell utbildning, och den kunskap hon fick om judendomen var genom de texter på jiddisch som hennes far gav henne. Efter sin korta utbildning blev hon sömmerska.

När första världskriget bröt ut flydde Sarah Schenirer och hennes familj till Wien, där nya vägar till kunskap öppnades för Sarah. Under den här tiden hade en ny ortodox inriktning vuxit fram inom judendomen. Dess företrädare menade att judarna skulle följa judisk lag, men samtidigt medverka och dra fördelar av det moderna samhället. Och det var när hon bevistade en predikan av rabbi Moshe Flesch, en företrädare för denna nya ortodoxa rörelse, som hon fick en idé som skulle förändra hennes, och många andra kvinnors, liv. Hans predikan handlade om kvinnors roll inom judendomen, och om judiska hjältinnor. Aldrig någonsin hade Sarah hört något liknande, och hos henne föddes nu en idé att starta en skola för unga flickor. En skola som skulle lära dem att se kvinnors betydelse i den judiska tron och i de judiska traditionerna.

1917 var hon tillbaka i Kraków och började genast att smida sina planer. Hennes bror föreslog att hon borde försöka få någon slags välsignelse för idén att starta en skola för judiska flickor. Sarah vände sig till den mycket kände rabbinen i Bełz, och han lär ha givit henne sina lyckönskningar, vilket Sarah tolkade som ett godkännande. (Senare lär han dock ha gett uttryck för förtret över hennes verksamhet.) I november samma år öppnade hon således en skola för flickor i sin syateljé. Det var 24 elever som skrev in sig. Skolan kallades för Bait Ya’akov, Jakobs hus, som anspelar på en passage i Bibeln.

Skolan blev snabbt mycket framgångsrik, och dess grundtanke spred sig över Polen. 1924 hade rörelsen 2000 studenter på nitton olika skolor. Några år senare fanns det 300 skolor runt om i Polen. Och ganska snart spred sig även tanken till andra länder. Strax före andra världskriget studerade 38000 flickor inom ramen för Bait Ya’akov.

En orsak till dess framgång kan ligga i att den blev en välbehövlig modernisering av den ortodoxa judendomen, samt en förstärkning för kvinnorna inom inriktningen. På Bait Ya’akovs skolor fick studenterna religiös utbildning, samt kunskaper om judiska traditioner och seder. Det här kombinerades med kunskap om vardagliga företeelser och göromål, något som stärkte kvinnorna både i församlingen och i samhället. På det här sättet kunde de också motverka att kvinnor övergav judendomen och blev assimilerade, något som hade blivit ett tilltagande problem för de judiska församlingarna.

I Kraków står byggnaden som hyste Bait Ya’akov kvar. Idag är här ingen skola, och dagens verksamheten är för undertecknad okänd. Med tomma ögon tittar den ut över Wisła, och dess huskropp tycks påpeka att den gärna önskar sig en skola i sitt inre. Det finns däremot många Bait Ya’akov-skolor runt om i världen.

Sarah Schenirer var mycket populär bland sina följeslagare, och de kallade henne för Sara imeinu, som betyder Sarah, vår mor. Hon fick därmed en enormt stor barnaskara, trots att hon själv förblev barnlös. 1933 drog hon sig tillbaka, troligen redan märkt av den cancer som senare skulle avsluta hennes liv, 51 år gammal. Hon begravdes på den nya begravningsplatsen i Płaszów som under andra världskriget förstördes av nazisterna. Hennes gravsten krossades tillsammans med tusentals andra gravstenar. Men 2005 kom en internationell grupp bestående av studenter och lärare vid olika Bait Ya’akov-skolor. De reste en ny sten över Sarah Schenirer, som idag står i ensamt majestät på den forna begravningsplatsen. En upprättelse som en pionjär i Sarah Schenirer kaliber förtjänar.


Sarah Schenirers gravsten.


Bait Ya’akov-skolan i Kraków syns bakom de två träden. Strax bakom mannen med cykeln, som tittar lite frågande på oss.


Vad är det som gömmer sig på botten…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vita segel glider över vattnet, och girar vackert synkroniserade över vattenytan. Det är segelklubben “Klub Żeglarski Horn Kraków” som har en kurs i att segla optimistjolle. På stranden ligger badgäster, som understundom kastar sig i vattnet med glada tjut. Här vid sjön Bagry råder verkligen sommarstämning, långt bort från vardagens tristess och elaka virus som flockas i media.

Badsjön Bagry ligger ett stenkast från Krakóws centrum, och flankas av bostadshus i finaste 1930-tals funkis. Längs med sjöns ena långsida löper järnvägsspåren som går in mot stadens centrum.

Här ryms också ett rikt djurliv, men en het sommardag som denna göre de sig inte besvär. Trots att paddorna försöker överrösta de solbadande krakowiterna bryter deras gurglande stämmor endast stundtals genom sorlet av människors livlighet. Även fåglarna tycks vara oförmögna att få gehör. Det råder ändock ett sommarstiltje, som det bara kan göra vid en insjö som denna.

Man vill ju inte förstöra den gemytliga stämningen, men sjön rymmer faktiskt en annan historia än den som de många badgästerna och seglarna nu upptas av. Det var under den nazistiska ockupationen av Polen som sjön tillkom. Man behövde grus till järnvägsbyggen, och därav inrättade man tvångsarbete vid platsen för sjön. Arbetet utfördes av fångar på ett intilliggande koncentrationsläger. Det ska alltså inte handla om det ökända koncentrationslägret Płaszów, utan ett annat som låg i Prokocim. Vilka fångarna var framgår inte bland några källor. Lägret likviderades 1944, men grustaget fanns kvar ända till efterkrigstiden.

Det förekommer lite olika uppgifter om hur Bagry slutligen förvandlades till den uppskattade sjö som den är idag. Uppgifter på polska Wikipedia gör gällande att sjön tillkom när tyskarna tvingades retirera från Kraków. De pumpar som skulle pumpa upp vattnet som strömmade ur grustaget stängdes av, och det fylldes så snabbt att ingen hann rädda den grävmaskin och tågvagnar som fanns längst ner. De skulle vara kvar där än idag, menar Wikipedia. Det här skulle förresten förklara sjöns tilltal, Bagry, som enligt sidan ska komma från det tyska ordet för grävskopa (bagger). En annan sida säger bestämt att det är pumpar som finns på botten. Dessa pumpar skulle reglera så att det inte blir översvämning. Med andra ord har Kraków sitt eget Loch Ness-odjur, men här är den möjligen en grävskopa, kanske en pump…

Det tutar till någonstans en bit bort. Det är ett tåg som anländer österifrån. Kanske har det varit i Tarnów, eller så har det varit hela vägen till Przemyśl, och kikat in över gränsen mot Ukraina. Men det bekommer inte badgästerna som oförtrutet fortsätter med sina strandsysslor. Optimistjollarna slår sina segel och de fladdrar sådär sommarlikt i vinden.


Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.


%d bloggers like this: