viewpoint-east.org

På språng

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2020
Dagens polska affisch
“Abdera” Dwutycodnik artystyczno satyryczny
Henryk Kunzek
1911

Nej, nu har vi varit alltför dystra, och behöver muntrar upp oss lite grann. Vad sägs om en uppsluppen åsna? Det borde pigga upp, eller hur? Dagens polska affisch är egentligen ett omslag till en satirisk tidskrift vid namn Abdera. Tidskriften var verksam mellan 1908-1918. Konstnären som skapat omslaget hette Henryk Kunzek, och var en konstälskande läkare.

Kunzek föddes 1871 i staden Sambor. Idag heter staden Sambir, och ligger i västra Ukraina. Den första gången som Sambir omnämndes i skrift var på 1100-talet, men bara hundra år senare totalförstördes den av de stridslystna tatarerna. Staden byggdes upp, men råkade ut för liknande öde vid flera tillfällen under historiens gång. Kanske berodde det på att Sambir hade, och fortfarande har, ett mycket gynnsamt läge. Staden ligger mellan två floder, och en av dessa, floden Dnistr, har sedan 1200-talet varit en mycket handelsväg till Svarta havet.

Men det här upptog nog inte Kunzeks tankar. Som ung flyttade han till Kraków för att studera medicin på Jagellonska universitetet, och återvände aldrig till sin födelsestad. Efter avklarad examen verkade han under några år som läkare i Lviv. Men Kunzek brann ju även för konsten, och i början av 1900-talet började han studera konst.

1905 flyttade Kunzek till Kraków, och inledde sina studier som på Krakóws akademiska konsthögskola. Snart blev han en efterfrågad konstnär, och han gjorde bland annat dockorna till kabarén Den gröna ballongen på Jama Michalika. Kunzek var nämligen också skulptör.

Under första världskriget gick han över till sin ursprungliga profession som läkare, men efter kriget tog han upp sin konstnärliga bana igen. Han avled 1928.

På omslaget till tidskriften ser vi alltså en åsna som galopperar över Kraków. Till vänster kan vi se Mariakyrkans tornspira sticka upp. Det är troligen en mycket belevad åsna, ty den har en lagerkrans om manken. Vad den ska få oss att tänka på, är dock för undertecknad höljt i dunkel. Men låt oss anta att man 1911 fann den utomordentligt rolig.


En giftig sup

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2020
Dagens polska affisch
Nie pij denaturatu spirytus
Wanda Telakowska
1930

Under året har vi ju antagligen också förbrukat en hel del handsprit, och i kölvattnet av det har det tyvärr också förekommit en ökning av handspritsförgiftning. I Sverige var det till och med en fördubbling av antalet tillbud med den här typen av förgiftningar.

Men det är kanske inte heller något nytt att människor försöker berusa sig med vätskor som inte är avsedda för berusning. T-sprit, eller teknik sprit, är något som tidigare figurerat i dylika sammanhang, troligen med ett vämjeligt resultat. Ty t-sprit har denatureras, vilket innebär att spriten smakar och luktar oerhört illa.

Tyvärr har dålig lukt och smak ibland inte tillräckligt avskräckande effekt, och man har därför även haft kampanjer för att försöka få människor att avhålla sig från att inta sådana drycker. Dagens polska affisch är ett sådant exempel.

Under den förskräckliga dödskallen, vars oroväckande anlete stiger upp ur tre illröda flaskor, står en uppmaning om att inte dricka denaturerad sprit. Och nog blir man inte så värst sugen på det där i flaskorna.

Wanda Telakowska, som är dagens affischkonstnär, föddes 1905 i Sosnowiec, och hennes största eftermäle är nog att hon grundade Institutet för industridesign i Warszawa (Instytut Wzornictwa Przemyslowego), där hon var direktör till 1968. Hennes motto var att man skulle väva in folkloristiska motiv till en nationell konstnärlig identitet i det nya kommunistiska Polen. Det här har möjligen gjort att några anser att hennes konstnärskap var alltför inspirerat av stalinismen, och hon är inte vida omtalad i dagens Polen.

Men dagens affisch är i alla fall träffsäker, och avskräckte nog några från att ta till teknisk sprit när de ville slå klackarna i taket.


En ren hjort

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december 2020
Dagens polska affisch
Schicht mydło jeleń
Władysław Głowczewski
1924

Vi har nog alla i år stått framför gapande butikshyllor och letat bland de få efterlämnade resterna av tvål. Plötsligt var det som om folk kom på att de behövde en, två eller varför inte flera tvålar. Man kan ju undra hur de tvättade händerna före år 2020, ty tvål kan ju knappast kallas för en nymodighet.

Redan i Babylonien visste man att tvål var ett säkert sätt att bli ren om händerna. Det äldsta receptet på tvål kommer därifrån och lär vara från 2200 f.kr. Man har vidare funnit papyrusrullar från Egypten som indikerar att de tillverkade tvål. Romarna ville inte vara sämre, och de tillverkade också tvål, som gjordes av talg och aska. Så här kan man hålla på genom historiens vingslag, eller tvålbubblor.

Tvålen på dagens affisch kommer från företaget Towarzystwa Przetworów Tłuszczowych „Saturnia”, som 1921 började tillverka tvålen Schicht mydło jeleń. Jeleń betyder förresten hjort på polska, men visst ser det ut som en ren där på affischen, så man kan tro att flickan med såpbubblorna blev riktigt ren och händerna.

Fabriken som tillverkade tvålen låg förresten på svenskagatan (Ulica Szwedzka) i Warszawa. På den här adressen låg det flera andra fabriker, och här tillverkades inte bara tvål, utan även smörjmedel och skokräm. De senare två har det dock inte varit någon strykande åtgång på under året som gått.


Med flygande fläng

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2020
Dagens polska affisch
1. Wystawa awiatyczna we Lwowie
Antoni Przyszlak
1910

För tredje året i rad kommer undertecknad att göra ett försök till adventskalender. De två tidigare åren (2018 och 2019) avlöpte smärtfritt utan några avbrott. Om det blir så även i årets adventskalender, får de närmaste 24 dagarna utvisa. Ty det är ju ett ödesdigert år, som inte verkar vilja gå i ledband med någon.

Tanken är dock att årets adventskalender ska göra som de tidigare åren, den ska innehålla en polsk affisch, med tillhörande icke särskilt fullmatad text. Ett visst förbehåll måste ändå göras, ty det förhåller sig så att texten lever sitt eget liv, och blir därför ibland längre än avsikten var från början.

Nytt för i år är dock att adventskalendern kommer att ha två teman. Förutom polska affischer är tanken att affischerna ska uppehålla sig kring teman som varit viktiga för oss i år. Till exempel som att tvätta händerna, hålla distansen, bära mask, att resa, och så vidare. Resandet, eller avsaknaden av denna rörelse, är något som vi nog kommer att tangera en hel del under årets adventskalender.

Därför inleder vi i flygande fläng med en flygtur till Lviv, eller Lwów. Dagens polska affisch kommer från Anatoli Przyszlaks verkstad. Det har tyvärr inte gått att frambringa mycket information om denne mans verksamhet, eller ens vem han var. Det som dock går att finna är att den fanns i Lwów, och att de gjorde en affisch till stadens första flygplans utställning som gick av stapel i september 1910, och höll på till oktober. Utställningen var öppen från kl 08.00 på morgonen till kl 20.00 på kvällen, och återfanns på området kring Lvivs tekniska högskola. (På polska Politechnika Lwowska. Idag heter den Націона́льний університе́т “Льві́вська політе́хніка”.)

På utställningen kunde man se flera olika flygplansmodeller, med tillhörande flyguppvisningar, bland annat med det legendariska flygplanet Blériot XI, som 1909 var första flygplan att ta sig över Engelska kanalen.

På affischen ser vi antagligen Blériot XI när det sveper över Lwów, och en sann vän av lejonstaden kan se både Höga slottet, Rådhustornet, kanske även Tempelsynagogan och Juriykatedralen.

Nåväl, vi lär återkomma till vårt resande-tema, men imorgon är det nog dags för att tvätta händerna.


Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.


En bestämd Rachela

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, låt oss återvända till Stanisław Wyspiańskis Bröllopet, pjäsen som närmast kan beskrivas som ett polskt nationalepos för teaterscenen. Och det passar ju bra, då det i dagarna är 120 år sedan bröllopet ägde rum (20 november 1900). Bland de många karaktärerna, återfinns en ung judisk flicka vid namn Rachela. Hon hade, som de flesta andra karaktärerna, en verklig förebild.

Rachela hette på riktigt Perel Singer. Hennes far hette Hirsz Singer, och figurerar också i pjäsen. Han ägde ett välbesökt gästgiveri i Bronowice, där bröllopet (både den verkliga händelsen och pjäsen) tog sin tilldragelse. På bröllopet var det han som skötte utskänkningen sv alkohol. Under den här tiden var det ofta de av judisk börd som fick tillåtelse att handla med alkohol. Perel Singer, eller Rachela, beskrivs i Bröllopet som en ung kvinna med vigt intellekt och stor kunskap om litteratur och konst.

Men det var några som ifrågasatte hennes livliga intellekt. En av de mest tongivande i ett sådant ifrågasättande var litteratur- och teaterkritikern Tadeusz Boy-Żeleński. Han påstod att Stanisław Wyspiański hade överdrivit Perel Singers interkulturella förmåga, och att hon efter pjäsens premiär och stora framgång, sedermera levde i skuggan av karaktären Rachela. Den verkliga Rachela var en grå mus, utan djup kunskap om litteratur och konst, menade han. Så här i efterhand är det ju svårt att disputera kring sanningshalten i Boy-Żeleńskis uttalande, men mycket talar för att han helt enkelt inte ville acceptera att en ung kvinna kunde ha stor kunskap om något som han värderade högt. Hon var ju bara en ung kvinna, judinna till på köpet, och hade inte avlagt någon akademisk examen, tyckte han troligen.

Trots att Boy-Żeleński nog inte skulle vilja kännas vid det, så var Perel Singer en viktig person i Krakóws kulturliv. Hon lär ha haft tillgång till de innersta av kulturkretsar i staden, och om henne sägs att hon rökte cigaretter (ganska ovanligt för en kvinna vid denna tid), läste dagstidningar, diskuterade högljutt och var inte alls var rädd för att hamna i vilda dispyter.

Perel Singer föddes den 19 september 1881 i Bronowice. Hennes far ägde som nämnts ovan ett gästgiveri, och hennes mor hette Debora. Äktenskapet var olyckligt, och fadern övergav senare familjen. Rachela gick först i skolan i Bronowice innan hon började studera på en handelsskola i Kraków. Redan på 1890-talet, alltså när hon var i tio års åldern, började hon intresserad sig för poeterna inom grupperingen Młoda Polska (Det Unga Polen), som bland annat Stanisław Wyspiański ingick i. Hon blev också nära vän med flera av dem. Det var således inte en slump att hon blev inbjuden till det kända bröllopet 1900.

Under tidigt 1900-tal övertalades hon att utbilda sig inom sjukvården, och 1914 tog hon examen, vilket ledde till att hon arbetade som sjuksköterska på ett militärsjukhus under första världskriget. Efter kriget blev hon anställd av Krakóws stad som lärare på en sjuksköterskesutbildning. Något år därefter startade hon sin egen praktik. Under den här tiden bodde hon på Floriańska i gamla stan i Kraków. På samma gata ligger Jama Michalika, och det är lätt att föreställa sig att hon nog gick dit för att fukta strupen, röka ett par cigaretter och hamna i en het dispyt.

Perel Singer var en polsk patriot, som så många andra inom det Młoda Polska (Det Unga Polen), och hon svor på att alltid vara Polen troget. Det här ledde till att hon konverterade till katolicismen 1919 strax efter Polens självständighet. Hon fick därmed ett annat tilltalsnamn, Józefa. Kanske var det denna handling som gjorde att hon överlevde Förintelsen.

Ty när nazisterna ockuperade Polen 1939, kunde hon dölja sin judiska bakgrund (vilken hon dock aldrig lär ha skämts över). Józefa vägrade att flytta till det judiska gettot som nazisterna tvingade judarna till. Hon bar inte heller Davidsstjärnan, bodde kvar inne i stan, och levde som tidigare. Men hennes vänner oroade sig, och efter en tid gick hon med på att flytta till Bronowice, där man tänkte att det var lättare att dölja hennes bakgrund. Men efter en tid blev även Bronowice farligt för henne, och hon flyttade till Warszawa. Inledningsvis gick bra en tid att gömma sig bland folkmassorna, men en szmalcownik (utpressare) nosade upp henne och utsatte henne för utpressningsförsök. Józefa var en kvinna med huvudet på skaft, och kunde köpa sig fri från utpressaren. Hon lyckades därmed överleva kriget, och kunde återvända till sitt kära Kraków, där hon levde fram till sin död 1955.

Det finns oerhört få fotografier av Józefa, eller Perel, Singer. Det enda som går att hitta på internet är ett kornigt porträtt där hon med beslutsam blick tittar ut till vänster ut bild. Hennes mun är strängt stängd och under den syns hennes bestämda haka. En målmedveten ung kvinna helt enkelt. Inte konstigt att Stanisław Wyspiański ville gestalta henne, och inte heller konstigt att andra män provocerades av henne.


Perel, Józefa, Singer.


Helena Sulima, den första att gestalta Rachela.


En panflöjt utan folkfest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi har nog alla någon gång banat väg genom en tät folkmassa på en stadsfest. Vi har då känt hur den söta doften av spunnet socker och brända mandlar, sammansmält med dofter från de grillade korvarna och langos. Och genom bruset av dofter och människors tillrop har den ofta pressat sig fram till vår uppmärksamhet, panflöjtens säregna väsen. En panflöjt tycks alltid komma tillsammans med något typ påtvingad festverksamhet, som stadsfester ofta innebär. Det är sällan som deras klagande stämma hörs över folktomma ytor.

Men samtiden är som ni alla vet skruvad, och häromdagen hörde jag tydligt en ensam panflöjt gnälla på andra sidan Wisła, strax nedanför Wawel. Det var en närmast surrealistisk upplevelse, ty det var folktomt och fullkomligt becksvart, som det är här i Kraków under hösten och vinterhalvåret. Kanske fanns det några idoga turister som lystrade till panflöjtens enformiga tölande, men deras siluetter ville inte träda fram ur mörkret och tillkännage sin existens, så min slutsats löd att panflöjten spelade för sig själv, och för Wawels ålderdomliga fysionomi. Nu tycker du kanske att det låter dystert, och kanske till och med ödesmättat, men hos mig frambringade de ensamma tonerna i mörkret en känsla av djup tacksamhet.

Ty hur många är det som fått möjligheten att uppleva Kraków så som jag fått under det senaste halvåret? När jag susat fram på min cykel genom staden har jag plötsligt uppmärksammat byggnader och företeelser som jag annars skulle ha undgått att uppfatta. Kraków är nämligen ögonbedövande vackert, och den gör sig bäst utan att dränkas av turister. Även när bilden krossas av en ensam och efterhängsen panflöjt är staden vacker. Inte ens den kan ta ifrån mig njutningen att få skåda Kraków utan lämmeltåg av turister.

Men samtidigt är det förmätet att påstå att de folktomma gatorna är enkom av glädje. Restauranger och caféer är nu inne på den tredje veckan av nedstängning. De får visserligen sälja mat för avhämtning, men detta täcker givetvis inte de hål i deras plånböcker som uppkom under vårens nedstängning. Idag är det dessutom allt färre som erbjuder mat för avhämtning. De har helt enkelt stängt. Men två restauranger på Rynek główny håller fortfarande öppet för bordservering. De utnyttjar ett litet kryphål i lagstiftningen som säger att restaurangernas anställa får äta på restaurangen. Således anställs alla restaurangbesökare, de ges en liten lön på någon zloty, och kan sitta och avnjuta en måltid på restaurangens uteservering. Det här är ett tilltag som dock bara några få restaurangägare vågar sig på. Men de som gör det ger oss förbipasserande ändå en påminnelse om deras enormt utsatta situation, och desperata läge. Trots att jag sökt i media har jag inte hittat någon artikel som berättar om att polisen slagit till mot någon av dessa restauranger, så för tillfället låter polisen dem hållas.

Det lär dock inte vara många som kommer att följa de trilskande restaurangägarna, enär det inte finns särskilt många som är hugade restaurangbesökare. Turisterna är som bortblåsta, och krakowiterna sitter väl hemma, eller går hem till varandra.

Trots att situationen är så oerhört beklagansvärd, kommer jag förhoppningsvis även fortsättningsvis susa genom staden (om det inte vankas total nedstängning vill säga), och få upptäcka den åter och åter igen tusenfalt. Kraków, som står stabilt längs Wisłas flodbäddar, är den samme och fullkomligt pånyttfödd i varje ögonblick. Jag låter staden färdas genom mig, så som Kraków låter mig resa genom den. Vi talar till varandra. Det är nästan som att vi förstår varandra helt och fullt. Mina tankar söker sig plötsligt till Goethe, och jag känner med varje stavelse:

Ingenting kan jämföras med det nya liv som upptäckten av ett annat land ger en eftertänksam person. Jag är fortfarande densamme men tror mig ändå ha förändrats i grunden.

Kraków är i mig, lika fullt som jag är i Kraków. Utan corona hade den resan nog aldrig skett.


Rynek główny i söndags. Nästan folktomt.


%d bloggers like this: