viewpoint-east.org

Ett skepp kommer lastat…

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

18 december 2019
Dagens polska affisch
Kosma. Czekolada. Konfekty. Kakao.
Av okänd
År runt 1930

Från den tjeckiska gränsen, till Östersjön löper Polens pulsåder, floden Wisła. Den flyter på sitt sävliga vis genom min hemstad Kraków, vidare norrut genom Sandomierz och huvudstaden Warszawa. Men den slår sig inte till ro där, utan fortsätter nordvästerut mot Płock och Toruń. Strax före den kommer till staden Bydgoszcz viker den av norrut för att förenas med Östersjön strax öster om Gdańsk.

Gdańsk är en stad vars historia inte kan beskriva i en handvändning. Staden har varit del av Polen, Preussen, och haft tyskt styre. Den har vidare haft en tid av självstyre, samt att staden även varit ett säte för det polska kungahuset.

Men man kan också skrota idén med att beskriva stadens alla olika härskare, och istället berätta om stadens choklad-historia.

Redan på 1700-talet kom chokladen till Polen, och den landsteg givetvis i Gdańsk. Inledningsvis var choklad ett läkemedel för de rikaste i staden, och snart sökte den sig även söderut, längs med Wisła, förstås.

1773 kom konstnären Daniel Chodowiecki på besök till sin födelsestad Gdańsk. Han var också väldigt intresserade av choklad, men inte som medicin. Han lanserade istället chokladen som en efterrätt. Det här blev omåttligt populärt, och snart publicerades kokböcker med efterrätter som innehöll choklad.

Den första chokladtillverkaren grundades år 1817 i Gdańsk. Snart fick den efterföljare, och Gdańsk blev något av chokladens huvudstad vid Östersjöns strand. På 1880-talet slog Danziger Schokoladen, Marzipan- und Zuckerwarenfabrik upp portarna av den judiske köpmannen Jacob Moritz Löwenstein. Det här företaget ledde till flera avknoppningar, och på sitt sätt kan man säga att detta företag faktiskt fortfarande finns kvar, men under namnet Bałtyk.

Överhuvudtaget tycks chokladtillverkningen i Gdańsk vara något av en judisk affär vid denna tid. Flera prominenta chokladfabriker ägdes eller grundades av judar. Men här finns även kopplingar till Sverige. En av de större choklad- och konfektyrtillverkarna i Europa var Sarotti, som under en tid leddes av göteborgaren Anton Kanold. På 1920-talet var han delägare till detta tyska företag, som hade chokladtillverkning i många städer runt om i Europa, däribland Gdańsk. Men på 1930-talet sålde han sin andel av företaget, och flyttade hem till Sverige. Där startade han ett företag i Liljeholmen som tillverkade kola. Det gick dock alldeles för segt, och han kastade in handduken och övergick istället till att vara återförsäljare av godis, vilket visade sig vara mer lönsamt.

Men låt oss återgå till Gdańsks chokladaffärer. 1925 köpte Dr. Hans Kossmann Sarottis verksamhet i Gdańsk. Det var alltså troligen svenske Anton Kanold som sålde Sarottis verksamhet i Gdańsk till Kossmann. Efter att Kossmann tagit över chokladtillverkningen ändrade han namnet på företaget till Kosma, en lek med Dr. Hans efternamn. Dagens polska affisch är reklam för den choklad som han tillverkade.

På affischen ser vi en lintott som nonchalant står upp i en minimal segelbåt, och blickar akteröver… Nåja, den är fin, trots att den är ganska obegriplig.

Det gick bra till en början, men sedan kom den ekonomiska krisen 1929, och snart blev omsättningen mindre. Under 1930-talet fick Kosma konkurrens av bland annat av Anglas. Anglas och Kosma låg på samma gata i Gdańsk, och de konkurrerade sida vid sida, skulle man kunna säga.

Anglas fick dock också stora problem, under Nazityskland ockupation. Detta eftersom företaget drevs av judar. Jag har inte riktigt lyckats få reda i hur företaget drabbades, men det tycks som om tillverkningen av choklad fortsatte under andra världskriget, fast med andra direktörer och chefer. Anglas och Kosma nationaliserades när kommunistiska partiet tog över efter andra världskriget, och de blev slutligen en del av Bałtyk.

Cirkeln kan således sägas vara sluten. Ty Jacob Moritz Löwenstein, som var en av de första chokladtillverkarna i Gdańsk, var ju också en av dem som la grunden till den stora chokladproduktion i Gdańsk som, sedemera skulle inlemmas i det kommunistiska slagskeppet Bałtyk. De som varit i Polen har nog någon gång ätit chokladkakan Bałtyk czekolady från denna chokladfabrik. Och nästa gång du gör så, kan du kanske mellan tungorna skänka en tanke till det myller av företag som införlivades i Bałtyk. De är nämligen en del av Gdańsks rika historia.

Share

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

Share

Konst på undantag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2019
Dagens polska affisch
Grudzień 81 (december 81)
Av Piotr Młodożeniec
År 1981

Idag är det den sextonde december, men jag tycker ändå att vi ska ta några steg tillbaka några dagar. Närmare bestämt till den trettonde december år 1981. Det finns nog ingen polack som inte får ett sorgset uttryck i ansiktet när man nämner detta datum. Ty det var då som det kommunistiska Polen drabbades av undantagstillstånd.

Bakgrunden var att fackföreningen Solidaritet, och dess ledare Lech Wałęsa, hade kastat grus i det kommunistiska maskineriet. De bildades 1980, och ganska snart utbröt strejker och motstånd över stora delar av Polen. Det hade varit oroligt ganska länge i Polen – faktum är att polackerna aldrig riktigt accepterade det kommunistiska partiet – men i och med att Solidaritet bildades hotades regimen av ett allt mer organiserat motstånd.

Svaret från regimen var undantagstillstånd i hela Polen. Den nytillträdde förstesekreteraren för kommunistiska partiet hette Wojciech Jaruzelski, och det finns nog några av mina läsare som minns denne man, när hans militäriska uppenbarelse förkunnade undantagstillståndet på TV.

Hela samhället ställdes under militär kontroll. Det innebar att till exempel alla fabriker, all produktion och alla kommunikationsmedel ställdes under deras kontroll. 6000 aktivister internerades, inklusive Lech Wałęsa.

Ganska snart återgick samhället till en skenbar ordning, men resultatet blev att det blev brist på nästan allt. Internationella hjälpaktioner sattes in, men polackerna fick ändå utstå ransonering. Undantagstillståndet varade ända till juni 1984.

När påven Johannes Paulus II besöktes landet 1983, mitt under undantagstillståndet, uppmanade han det kommunistiska partiet att legalisera Solidaritet, och att förhandla med dem. Det skulle dock dröja ända till 1989 att så skulle skedde.

Sverige stöttade på många vis motståndare till det kommunistiska partiet under denna tid. Det som kanske tydligast indikerade detta stöd var Nobelpriset i litteratur till Czesław Miłosz år 1980, och Nobels fredspris till Lech Wałęsa 1983.

Dagens polska affisch skapades just under undantagstillståndets första dagar. Upphovsmannen till affischen heter Piotr Młodożeniec och han brukar tillskrivas äran att vara den första affischkonstnären i Polen som använde sig av datorn som hjälpmedel till sina konstverk. Hans konstverk och affischer påminner ofta om graffiti, men han lär föredra att måla på papper.

Att Piotr Młodożeniec förknippas med Solidaritet är ingen tillfällighet. Under 1980-talet skapades han flera broschyrer, affischer och grafiska trycksaker till den då illegala fackföreningen. Trycksakerna tycktes på hemliga tryckerier, och spreds sedan ut till folket.

Huruvida dagens affisch nådde många polacker låter jag vara osagt, men idag påminner den oss om att det faktiskt inte är så fasligt länge sedan polackerna förtrycktes av en hänsynslös diktatur.

Share

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

Share

Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!

Share

Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.

Share

Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.

Share

%d bloggers like this: