viewpoint-east.org

Den Jagellonska eken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är möjligt att det var någon gång vid den här tiden för 258 år sedan, som ett litet ekollon föll till marken och hade sådan tur att den lyckades gräva ner sig på en gynnsam plats så att den kunde slå rot och låta sina små bladknyten senare sträcka upp sig mot solen. Låt oss säga att det var var år 1762. Det var året då Sverige slöt fred med Preussen, och avslutade det krig som senare fick det lustiga tilltalet Potatiskriget. Namnet kom sig av att de svenska soldaterna tog med sig kunskapen om potatisodling hem. Men i övriga Europa kallades det nog så som polackerna tilltalar kriget, Wojna siedmioletnia, alltså sjuårskriget. Samma år blev i alla fall Katarina II kejsarinna av Ryssland, och Luleå drabbades av en stadsbrand. Även Drottningholmsteatern brann ner. Men samtidigt kunde samtiden glädja sig åt att Christoph Willibald Glucks underbara opera Orfeus och Eurydike hade premiär. Samma år publicerade dessutom Jean Jacques Rousseau sina banbrytande verk Émile eller om uppfostran samt Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder i Amsterdam, eftersom Rousseaus skrifter var förbjudna i hans hemland Frankrike.

Så här kan man nog fortsätta, men det bekommer nog inte den ek som idag står på botaniska trädgården i Kraków. Den står där och upptas antagligen av helt andra tankar. Om den tänker på det vis som vår begränsade uppfattningsförmåga förstår.

På den plats där ekollonet slog rot var det ännu inte en botanisk trädgård. Det skedde först några år senare, närmare bestämt år 1783. Det gör även Krakóws botaniska trädgård, som tillhör Jagellonska universitet, till Polens äldsta. Men egentligen har platsen varit en trädgård längre än så, då Jagellonska universitetet redan på 1500-talet anlade en medicinsk trädgård på platsen. Skillnaden var bara att man inte bedrev någon botanik forskning. Det är ju förvisso föga förvånande, eftersom det först var på 1700-talet som man började med vetenskaplig odling i dylika trädgårdar med ett klassificeringssystem. Ja, mycket riktigt, Carl von Linné hade, med sin Systema naturae från 1735, ett finger med i spelet för att gynna framväxten av botaniska trädgårdar.

Botaniska trädgården i Kraków har många delar att stoltsera med, som redan på 1700-talet hade trädgården upp mot 3000 olika växtarter. Bland annat har man en unik samling orkidéer som samlades in i Sydamerika under mitten av 1800-talet. Idag är det den äldsta och största samlingen av orkidéer i Polen. Växthusen byggdes redan på 1800-talet, och en alpinträdgård tillkom i början av 1900-talet. Man har dessutom utfört meteorologiska observationer sedan 1825, men själva mätstationen är mycket äldre då den installerades redan 1792.

Idag hyser botaniska trädgården i Kraków ungefär 5000 arter, och bland dessa finns vår ek, som är så känd att den tillägnats en egen sida på Wikipedia. Dąb Jagielloński, den Jagellonska eken. I förhållande till den är man liten på många vis, där dess väldiga grenverk sträcker sig ut över himlen. Genom ekens stam, utmed varje gren och i varje blads nervsystem, löper århundraden av människors liv, död, och stök. Eken besitter en slags klokskap som vi människor inte lärt oss. Något som man blir varse när man förundrat låter blicken treva uppför dess respektingivande stam.


Den Jagellonska eken, tillsammans med ett kvinnligt gingkoträd. (Gingkoträd är uppdelade i hon- och hanträd. Honträdet bär frukt.


Det nyrenoverade palmhuset.

En ny ingång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det engelska ordet “expatriate” har i sin förkortade form, expat, även rört sig in i svenska språket, och är nog nästan helt vedertaget. Ordet härstammar egentligen från latin, där “ex” står för “ut ur” eller “från”, och “patria” i sin tur står för “hemland”, eller “fosterland”. Om man är expat arbetar och bor man således i ett annat land än hemlandet.

Någon annan betydelse av begreppet finns inte. Men bara vissa kan kallas för expat. Många andra, som bor och arbetar i annat land än hemlandet, kallas migranter, emigranter eller flyktingar. Ty det förefaller förhålla sig så att man enbart kan bli kallad för expat om man kommer från ett välbärgat land, och flyttar till ett mindre välbärgat dito. Det är därav inte troligt att det går att kalla en romsk tiggare utanför ICA för “expat”, även om denne bor i Sverige och faktiskt utför ett arbete (som dock vissa anser vara förkastligt).

Det som förenar alla expats kan sägas vara att de flyttat utomlands trots att de inte har blivit tvingade av några ekonomiska, ekologiska eller politiska skäl. Ibland uppger vissa av dem att det är av politiska skäl de flyttat från sina hemländer, men de är inte tvingades, eller drivits på flykt. De kan kanske liknas lite vid August Strindberg, som också flyttade från Sverige för en tid, enär han var förbannad på sitt hemland. Fast de flesta av dessa Strindberg-liknande expats skriver dock inga litterära storverk, för att förmedla sin självpåtagna exkludering. De gnäller möjligen på sociala medier, dock utan att dessa skriverier innehar några som helst litterära kvaliteter.

Det finns hemsnickrade studier hur en expat upplever sin tillvaro, eller sitt tillstånd, i det nya landet. Enligt dessa “studier” går alla expats genom olika stadier. Först genomgår man en fas som närmast kan liknas vid en förälskelse. Man slukar allt som det nya landet ger. Men det nya hemlandet sätter sig ofta på tvären, och trilskas, och är nämligen inte alls lika förälskad, och fortgår sitt liv precis som det gjort tidigare. Av någon outgrundlig anledning blir expaten beklämd, och denne börjar se på landet med skeptisism. Ibland går det så långt att vår expat börjar hata det nya hemlandet och flyttar därifrån. Om man ändå lyckas övertyga sig att stanna, landar man i nästa fas. Vi kan kalla den “den realistiska fasen”, ty vår expat har då resignerat, och helt enkelt accepterar sakernas tillstånd som de är. Man skulle ju kunna mena att det är förhållandevis bisarrt att alla expat inte bestämmer sig för att skippa första och andra fasen, och gå direkt till fas tre. Men det kanske ligger i många expats natur, ty många av dem tror att de är Guds gåva till mänskligheten, och därför inte klarar av att bara ta sakernas tillstånd som de är.

Min egen erfarenhet är att det ändå är bäst att försöka flyta med, trots att det ibland skvalpar betänkligt. Jag har inte heller genomgåtts dessa faser så som beskrivits ovan. I Ukraina gjorde jag en kanske helt asymmetrisk resa, som inte passar i några expat-mönster. Först var jag skeptisk, sedan blev vi som ett gammalt strävsamt par. Vana vid varandra, och med respekt för våra olikheter. Här i Polen är jag dock ny, och något strävsamt par har vi inte ännu blivit. Troligen befinner jag mig fortfarande i ett stadie där jag avvaktande, lite misstroget, men ändock nyfiket, studerar Polen, ett land som på det hela taget förvisso är något svårare att komma om i än Ukraina. Men det kan ju också vara resultatet av jag ännu inte riktigt vet om jag är del av det som pågår här. Vilket leder till ett slags självvalt utanförskap. I ett sådant utanförskap är det lätt att dra slutsatsen att människors sammanbitna uppsyn (vilket polackerna för övrigt är experter på) illustrerar ett ointresse för sina medmänniskor.

Men häromdagen kom den slutsatsen på skam. Efter ett nesligt fall från stillastående cykel, låg jag plötsligt på trottoaren och gned mitt knä. Om jag hade varit i Sverige hade det nog tagit en stund innan någon kom till min undsättning. (Främst beroende på att det är så långt mellan folk, att vi inte är så vana att kasta oss över främmande som sitter på trottoarer och gnider sina knän.) Till min stora förvåning stannade den första bilen som kom förbi. “Har Pani trillat?” frågade bilisten, och såg seriöst oroad ut. Jag fick snabbt intyga att det nog inte var så farligt ändå. Trots att jag låg på trottoaren. Han såg inte särdeles övertygad ut, och brummade motvilligt därifrån.

Nästa anhalt var ett apotek, där planen var att införskaffa sårtvätt. Kvinnan på apoteket talade i telefon när jag slog upp dörren. Eftersom hon talade i telefon beslutade jag mig för att försöka söka mig fram till någon sårtvätt på egen hand. Innan jag visste ordet av var kvinnan färdig med sitt samtal, och började bistå mig med massor av olika preparat för sårtvätt och medel som kunde lindra blåmärken. Hon verkade veta sin sak, och köpte helt enkelt det hon föreslog. När jag skulle linka ut med mina inköp, lyfte hon luren och fortsatte där hon var. Hon hade alltså släppt det hon hade för händer och hjälpt mig. Omtumlad av hennes handling linkade jag ut igen.

Det är vid sådana tillfällen av engagemang och samröre, som man inser att begreppet expat är riktar sig åt fel håll. Fokus borde ligga på “in”, snarare än “ut ur”. Vilket också kan förklara varför jag själv aldrig nedlåtit mig till att kalla mig expat. Min livsresa och mitt boende har alltid handlat om ingångar, snarare än utvägar. Och det torde också stå klart att jag i och med denna upplevelse nu också befinner mig i en ny fas. Vi har helt enkelt rört oss något närmare varandra, jag och Polen.

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

En annorlunda boplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Det finns en plats i Kraków där det är lätt att känna en inre frid. På den tiden, då vi fortfarande kunde spankulera omkring helt sorglöst utan tankar på elakartade virus, kom jag till denna plats varje dag. I och med att alla rutiner har kastats om, är mina besök dock mer sällsynta. Men under hösten var platsen något av en livlina, ett andningshål, en oas. Det var här jag hämtade kraft till att leda mig genom mitt nya liv i Kraków.

Du undrar nu vad det kan vara för magisk plats, som har en så stor inverkan att den till och med lugnar en rastlös själ. Om jag vore vid mina sunda vätskor skulle jag givetvis inte yppa var, men jag är tyvärr alldeles för snackesalig, som skåningarna säger, för att låta bli.

Strax efter bron Most Dębniki löper Wisłas boulevard längs med flodbädden mot Podgórze. Där, när man rundat krönet, finns min magiska plats. På det hela taget är den ganska ordinär, sett ur ett Kraków-perspektiv. Här syns Wisła gira mot Podgórze, och Wawel som stolt bröstar upp sig på sin kulle.

Men det som gör platsen annorlunda är att här råder det en sällsam stillhet man inte finner på många ställen i staden. Det är som om tiden tar en paus. Plötsligt går det så mycket lättare att andas. Vardagens bekymmer löser upp sig i mitt bröst, och åker ur min mun som en liten ensam molnpuff.

Många gånger har jag sagt till mig själv att här borde man bo, väl medveten om att stillheten finns för att ingen bor just här. Kanske var det också så familjen Rożnowski tänkte när de byggde sin magnifika villa på just denna plats år 1891. Most Dębniki var vid den tiden helt nybyggd, och området andades fräschör och nytänkande. Familjen Rożnowski hade gjort sig pengar på bland annat tvåltillverkning. De ska även ligga bakom tvålen Biały Jeleń (Vita rådjur), som är känd för de flesta polacker.

Det är dock oklart vem som lät uppföra byggnaden. Vid sekelskiftet tillföll huset Ida och Edward Rożnowski. De ska ha varit syskon, och endast barn när huset byggdes. Kanske var det deras föräldrar som låg bakom idén att uppföra en magnifik bostaden vid udden mot Wawel, men ingen källa jag funnit har klargjort vem som låg bakom bygget. Vad som däremot framkommer är att huset kallades Willa Rożnowski i folkmun. Fotografierna av villan visar också att den var mycket vacker, med ett torn och en sällskaplig huskropp som ackompanjerade den. Lite som en sagoslott.

Vissa uppgifter hävdar att huset byggdes på en ö. Flera fotografier visar just att huset återfinns på en liten ö. Men andra uppgifter bestrider detta. Bilderna där huset ser ut att vara på en ö är fångade när det varit översvämningar, menar de. Huset stod i själva verket på en utskjutande udde, som ofta översvämmades.

Och översvämningar var ett återkommande problem för Willa Rożnowski. Familjen kämpade för att villan skulle överleva, men på 1920-talet blev de tvungna att kasta in handduken. Skadegörelsen efter översvämningarna blev för stora, och Kraków stad köpte villan av familjen. Man lät villan stå kvar, och inrättade istället ett kontor för ledningen på Krakóws vattenverk. Men vid en våldsam översvämning 1925 stod det klart att villan var i så dåligt skick att den borde rivas. Det skulle dröja till 1934 innan man tog det officiella beslutet att riva byggnaden. Något gjorde dock att man förhalade demoleringen till 1938.

Idag finns det alltså ingen villa på platsen, men ändock en lite udde, stor nog för svanarna ta en paus från sina svanbestyr. Och det här är verkligen en plats för paus. Det var väl så familjen Rożnowski också tänkte. Men Wisła ville något annat. Och kanske är det gott så, tänker jag när jag känner att min paus nog förtjänar att få ett slut.

Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.