viewpoint-east.org

Med galar på Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I ett litet rum, på utställningen “Aleksander Kotsis – odcienie realizmu” (Aleksander Kotsis – nyanser av realism), som just nu pågår på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus, hänger en teckning, som med sina blygsamma linjer nog lätt går besökaren förbi. Men det finns anledning att dröja sig kvar vid denna teckning en liten stund.

Teckningen, som Aleksander Kotsis mejslade fram med sin blyertspenna år 1867, bär titeln “Podróż wodna na Bielany galarem“, och i en översättning till svenska skulle den kunna heta “På en tur med galar till Bielany“. En galar är enligt Wikipedia en polsk plattbottnad roddbåt som sedan 1700-talet brukats som farkost på floder. Även om den inte är lika vanlig idag, förekommer det att denna mycket intressanta ark syns på Wisła. På teckningen har vår galar alltså satt sikte på Bielany. Byn är kanske mest känd bland krakowiterna för kyrkan, med tillhörande kloster, som ligger på bergets topp, och vars torn kan skymtas redan i stadsdelen Salwator. Kyrkan heter Kościół Wniebowzięcia Najświętszej Maryi Panny på polska, som med vissa akrobatiska översättningskonster skulle man kunna kalla det för Kyrkan för antagandet av den heliga fru Maria. Kyrkan och klostret byggdes på 1600-talet och då anla munkarna i klostret också en trädgård med vinstockar. Munkarna finns kvar än idag, men det är inte dessa som skördar druvorna och producerar det utsökta vinet från dessa trakter. År 1655 kom den svenska syndafloden, Potop szwedzki på polska. Svenskarna skövlade nästan allt i sin väg i Galizien, så även klostret, som dock senare byggdes upp igen.

Bland teckningens tunna linjer ser vi hur ett brokigt sällskap tar form. På Kotsis galar finner vi ett myller av människor, och händelser. I centrum ser vi en liten pojke som sträcker ut sin arm mot sitt syskon som sitter i moderns knä. Det går dock inte att avläsa om han smeker sitt syskon på kinden, bjuder han på en karamell, eller ger den mindre en örfil. Hunden vänder i alla fall bort huvudet, kanske hör hunden en fågel i strandbrynet. Bakom pojken och hans mor, ser vi hur några musiker iklädda uniform, spelar på tuba, trumpet och klarinett. Den ena tuban är riktad rakt mot moderns vänstra öra. Till höger om modern, och bakom pojkens fader, ser vi ett par som verkar tvista om ett parasoll. Nedanför dem ser vi ett barn som trycker sin högra handflata mot sin kind. Kanske har han tandvärk. Om vi lyfter blicken från paret som har en dispyt, ser vi en gytter av tunna linjer, men bland dem tornar en stolt hattbeklädd herre med en cigarett, eller kanske ännu hellre en cigarr, i munnen. En tomtefar med liknade hatt tittar ömsint på den rökande mannen.

I teckningens vänstra hörn ser vi tornen till ovannämnda kyrka spira på sin kulle. Vi ser även två kvinnor i samspråk. En sträng herre står parant med händerna i sidorna, och granskar de båda kvinnorna misstänksamt. Talar de om något som gör honom beklämd, eller försöker han bara göra sig stilig för de två kvinnorna? Om det vill Aleksander Kotsis inte förtälja. Hans teckning ger osedvanligt mycket spelrum för den fria fantasin. Kanske berodde det på att temat för målningarna inte intresserade Kotsis. Han var intresserad av konsten för konstens sak. Inte för dess motiv, säger de lärde. Men det stämmer förstås inte helt. Kotsis ömmande för barnen, och på ovannämnda utställning kan man se hur skickligt han skildrade barns särskilda utsatthet bland de fattiga i Galizien.

Aleksander Kotsis föddes själv i en fattig bondefamilj i en liten by utanför Kraków, år 1836. Byn hette Ludwinów, och ingår idag bland de mer centrala stadsdelarna i Kraków. När han var 14 år kom han in på konsthögskolan i Kraków, och blev nära vän med den store konstnären Jan Matejko. Tio år senare studerade han även i Wien. När han återvände till Kraków beslöt han sig för att bosätta sig i Podgórze, som då inte tillhörde Kraków, utan var en egen stad som löd under Habsburgska riket. Hans adress blev Kalwaryjska 18. Det kan tänkas att det var därifrån han gick den där dagen när han åkte galar till Bielany och målade vår teckning.

Nåväl, Aleksander Kotsis företog flera arbetsresor för att utveckla sin konst, och han var en omtyckt porträttkonstnär. Men sjukdomen lurade i kulisserna. Ingen vet riktigt vad han led av, men enligt flera källor hade han återkommande minnesförlust och förvirring, som kopplades till psykisk sjukdom. Aleksander Kotsis dog 41 år gammal.

Efter Kotsis död föll hans målningar i glömska, och utställningen på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus är den första i sitt slag. Det är en genomarbetad och omsorgsfullt hängd utställning, som inte bara ger inblick i Aleksander Kotsis alltför korta liv, utan även ger perspektiv på hans tid, hur människorna bortom de rika salongerna levde, och hur de tog sig ut när de åkte galar på Wisła mot Bielany.

Ett urval av målningar från utställningen, dock inte den återgivna, som efter nogsamt övervägande valdes bort.


Lokal att hyra?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En golfbil kommer körande längs med gatan Józefa i stadsdelen Kazimierz. “Här ser ni Höga synagogan”, säger chauffören och tillika guiden till de två passagerna. Hans hand peka åt vänster, men de två turisternas ögon har redan sugit fast i fasaden till den praktfulla gymnasieskolan, uppkallad efter Adam Mickiewicz, till höger. Guiden, och chauffören, startar den förinspelade presentationen om synagogan, men de två passagerna tittar stint, och troligen något förvirrat, på gymnasieskolan. Ty det som sägs på inspelningen rimmar nog illa med det de skådar. Skolan är enorm, och dess tillkomst har ett mycket senare datum än synagogan. Men nu är den förinspelade presentationen slut, och chauffören trycker gasen i botten och golfbilen susar iväg, med två välunderättade, men ändock felinformerade, passagerarna.

Och inte är det särdeles underligt att man lyckas bortse från Höga synagogan. Den är visserligen hög, men dagens fysionomi vill inte gärna skvallra om fornstora dagar. Dess grå fasad flagnar, och fönstren stirrar tomt ut mot gymnasieskolan på andra sidan torget.

Men så har det givetvis inte alltid varit.

I mitten på 1500-talet ansökte en köpman vid namn Israel om att få bygga en ny synagoga i Kazimierz. Kung vid denna tid var Sigismund II August, bor till Katarina Jagellonica, och således också svåger till hennes man, den svenske kungen Johan III. Man vet tyvärr inte mer om köpmannen Israel, som bad om att få bygga en tredje synagoga i Kraków, än hans namn, och hans önskan. Sigismund II August var en kung tolerant mot minoriteter i det Polsk-Litauiska samväldet, och ansökan bifölls.

Det finns dock motstridiga uppgifter om när arbetet påbörjades med att bygga synagogan. Vissa uppgifter säger att man inledde byggnationen 1563, men andra källor gör gällande att arbetet påbörjades redan 1556. Man vet inte heller vilka som byggde synagogan, men vissa uppgifter säger att det kan ha varit sefardiska emigranter som tvingats fly från södra Europa. Det man tycks veta med säkerhet är att synagogan byggdes ovanpå butiker. Synagogan är alltså belägen en trappa upp, vilket således gavs den namnet Höga synagogan.

Man tvistar ännu vilket som var skälet till att förlägga synagogan en trappa upp, och man har landat i två slutsatser. För det första rådde det platsbrist i Kazimierz. Stadsdelen tillkom efter det att Jagellonska universitet expanderade i den judiska delen av Krakóws äldre stadskärna, och judarnas fastigheter köptes upp av universitet. Judarna flyttade därmed till Kazimierz, och snart anlände även sefardiska judar från södra Europa, och det blev allt mer ont om plats i Kazimierz. De sefardiska judarna ankom ungefär när synagogan byggdes, och det är kanske därför som man dragit slutsatsen att det just var dessa nyanlända judar som byggde Höga synagogan. Den andra orsaken till att synagogan ligger en trappa upp, kan vara att den vid den tiden då låg nära muren som avskilde den judiska stadsdelen från den kristna delen, och att man därför förlade den en trappa upp av säkerhetsskäl.

Men hotet mot synagogan skulle visa sig komma från mycket nordligare breddgrader än de kristna grannarna utanför muren. 1655 inledde den svenske kungen Karl X Gustav ett krig mot det Polsk-Litauiska samväldet. Ett krig som skulle vara till 1660, och kallas för “den svenska syndafloden” (Potop szwedzki) i polsk folkmun. Den svenska härens framfart över samväldet var brutalt, och så även i Kraków. Den Höga synagogan råkade illa ut, och ödelades 1657. Synagogan byggdes upp igen, men ansattes även av flera bränder under 1600-talet. Två hundra år senare byggdes synagogan ut ytterligare, med en större läkare för kvinnor.

Den första september 1939 anföll Nazityskland Polen, och Kraków hamnade under deras våld. Nazisterna tvångsförflyttade alla judar från Kazimierz, till gettot i Podgórze, på andra sidan floden Wisła, innan de mördade dem i koncentrationslägren eller förintelselägren. Nazisternas skruvade plan för Kazimierz var dock inte att förstöra stadsdelen. Den skulle stå kvar som ett museum över ett folk de utrotat. Det hindrade dock inte att man förstörde stora delar av det judiska arvet. Den mycket vackra inredningen i Höga synagogan blev inte förskonat. Det är svårt att idag föreställa sig prakten som lär ha funnits i synagogan. Ett av få föremål som överlevde skövlingen är en Chanukkia-ljusstake från 1600-talet. Den finns idag i Gamla synagogan i Kazimierz.

Efter kriget fick Höga synagogan tjäna som skrotgård, och även papperslager, innan man på 1960-talet fick medel från kulturministeriet att reparera väggarna som höll på att rasa in. Därefter uppstod en långvarig konflikt om ägandeskap, innan synagogan slutligen kunde öppna för allmänheten 2005. Sedan dess har den hyst en bokhandel i bottenplan, samt en utställning om två judiska familjer från Kraków i själva synagogan en trappa upp.

Men så kom corona, gränserna stängde, och turisterna, särskilt de israeliska, lyste med sin frånvaro. Bokhandeln stängde, och likaså utställningen. Höga synagogan står nu åter tom, och trots eftersökningar har undertecknad inte funnit något svar på frågan vilka planer som finns för Höga synagogan.

Den står nu där, hög och tom, men ändock aktningsvärd, och tydligen lätt att förbise. De två passagerna i golfbilen är sedan länge långt borta. En ny golfbil stannar, och den här gången får Höga synagogan den uppmärksamhet den förtjänar.


Höga synagogan.


Inne i Höga synagogan finns bara några få föremål kvar som visar på dess tidigare prakt. Så som detta skåp, som kallas Aron Hakodesh. Här förvaras Torah-rullarna. Aron Hakodesh står i alla synagogor alltid riktat åt öster, mot Jerusalem.


Väggmålningar som tagits fram.


%d bloggers like this: