viewpoint-east.org

Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida.

En cigarett på en söndag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.

Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.

Inte en kråksång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag minns det som att det var en sådan där sladdrig overhead-bild som var mitt första egentliga möte med råkorna. Min föreläsare på slaviska institutionen på Göteborgs universitet förtäljde om målningen Råkorna har kommit från 1871 av den ryske konstnären Aleksej Savrasov. Målningen föreföll mig enormt fantasieggande. I vindpinade björkar sitter stora svarta fåglar, och i bakgrunden ser vi några dystra och färglösa byggnader, som strängt övervakas av ett toppigt kyrktorn.

Målningens titel uttrycker en glädje över att råkorna återkommit. De är det första tecknet på att våren är här, och de manar landskapet att vakna upp efter den långa istid som ryssarna kallar för vinter.

Min fantasi skenade genast iväg mot livet som rörde sig under hustaken, och mot vidden som bredde ut sig bakom kyrkan. Faktum är att målningen inte enkom var mitt första egentliga möte med råkorna. Det var nog också mitt första möte med det riktiga Ryssland, bortom tsarer och Lenin-statyer.

Sedan det mötet med råkorna på slaviska institutionen på Göteborgs universitet, har jag alltid känt en fascination för dessa majestätiska fåglar. Med sin glänsande och svarta fjäderdräkt, och sin bastanta näbb, är de både förföriska och respektingivande på samma gång. Kanske beror denna min fascination också på att jag till största delen av mitt liv befunnit mig på breddgrader dit råkorna inte gärna beger sig. Ty de trivs inte särskilt väl i Sverige. Deras favorittillhåll sträcker sig från Irland och Skottland och ner mot Centraleuropa. Och till bland annat Galizien.

De förekommer givetvis även i Sverige, men inte i stor utsträckning. Och när de kommer är de sällan lika efterlängtade som de var av Aleksej Savrasov. I Helsingborg minns jag även att man gjorde sitt bästa för att göra sig av med dessa magnifika prydnader i trädens kronor. De väsnades och bajsade, menade deras tvåbenta grannar (som sannerligen också väsnas och bajsar en del). Man förstörde därför råkornas bon, och högg till och med ner träden.

Det är dock allmänt känt att råkor faktiskt kan vara bra av många anledningar, till exempel genom sin iver att hålla rent på marken, vilket i sin tur leder till färre råttor. Det finns även en mytbildning att de förstör för jordbruket. Det har dock aldrig med exakthet varit möjligt att bevisa att råkorna varit roten till olika misslyckanden inom jordbruket.

I Polen har man idag ett lite annat förhållningssätt råkan än man till exempel har i Helsingborg. Sedan en tid har man märkt att råkorna minskar i antal. Troligen beror det på att tillgången till föda minskat, samt konkurrens av kajan, som gjort att råkorna blivit färre. Det gläder mig därför när jag läser att råkan idag är skyddad i Polen. Ingen jakt eller skadegörelse av deras bon får ske.

Det är för övrigt inte bara i verkligheten som råkan fått konkurrens av kajan. Här i trakterna har man till och med låtit kajan lägga vantarna, eller möjligen näbbar och klor, på traktens tilltal. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit efter år av kontemplation. Enligt min mening råder det en total missuppfattning kring hela namnet Galizien, och allt har att göra med att man blandat ihop råkan med kajan. Namnet Galizien sägs härstamma från det gamla slaviska ordet “halka”, som betyder… Kaja! Men på Galiziens tjusiga heraldiska vapen skrider däremot en råka vackert fram. Undertecknad kan verkligen se skillnad på en råka och en kaja. (Nåväl, jag kan väl medge att råkan på det galiziska heraldiska vapnet ibland ser ut som en råka som liknar en kaja.) Jag är vidare av den meningen att ordet halka faktiskt kan ha varit ett samlingsnamn för råkor och kajor då de gärna samsas om samma utrymme. Även på heraldiska vapen!

De två lever alltså sida vid sida, men det råder ingen tvekan om råkan är den klokare och mer raffinerade av dessa två släktingar. För det första har råkan en benägenhet för att ta till redskap när de söker mat. De ska tydligen både använda pinnar för att gräva fram föda, och använda pinnarna för att uppnå en hävstångseffekt – något som troligen tog oss tvåbenta varelser århundraden att klura ut. Råkorna har dessutom ingen som helst tilltro till oss människor. Om man stannar bara en bråkdelen av en sekund för att skåda deras vackert glänsande fjäderdräkt, flyger de i väg fortare än du hinner blinka. De är med andra ord fortfarande övertygade om att vi är oförbätterliga i vår iver att skövla natur och mörda råkor. Kajan däremot stolpar kaxigt runt, med sin karaktäristiska knyckiga gång. Om man stannar upp framför dem, knatar de godtroget fram mot oss mördare och förväntar sig lite utfodring.

På min promenad till mitt arbete här i Kraków möter jag vid denna årstid råkorna. Och tillika mötte jag dem varje vinter i Lviv. Ty vintertid tillhör de städerna. Så när de anländer i november brukar jag förnöjt muttra Råkorna har kommit. Precis som Aleksej Savrasov gjorde den där våren 1871. Så för att summera, vart än de kommer bringar de således glädje, de förnämliga och majestätiska råkorna. Oavsett om det är på en vinterpromenad i staden, en utflykt till landsbygden på våren, när de skådas på en suddig overhead-bild eller när de skrider fram på ett heraldiskt vapen.


Bildens källa.

Jag saknar dig, jude!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vilken skillnad gör minnesarbete och vem är det som får, och förväntas känna sorg? Det en fråga jag ställer mig allt oftare. Kanske beror det på att jag ofta befinner mig nära det judiska sorgearbetet i Galizien. För mig betyder inte “judiskt” i detta avseende att det bara är judar som får, eller bör, arbeta med att minnas den rika judiska kulturen och närvaron i regionen. Ty förintelsen är inte enkom ett judiskt sorgearbete, utan likafullt ett europeiskt, som Jan Błoński skrev i den legendariska essän “Biedni Polacy patrzą na getto” (De olyckliga polackerna tittar på gettot).

Men ibland upplever jag att det kan förstås som om jag inkräktar. Att det inte är jag bör känna sorg, ty jag har inga familjeband till förintelsen. Det är inte svårt för mig att förstå en sådan infallsvinkel, enär det kan verka besynnerligt att jag känner en så stark saknad och behov av att synliggöra förlusten av den judiska kulturen i Galizien. Men det är de facto så att jag faktiskt gör det, känner en avsaknad av ett folk som borde vara här, om de inte hade mördats.

Det händer också ibland att jag förstår hur ovanligt det är att någon som egentligen är utomstående, faktiskt beter sig som en närstående. Som när jag och G och vår vän från Lviv, stod vid monumentet över förintelse i Tarnów härförleden. Ord upphör ofta att existera när jag står vid något av dessa sår i det galiziska landskapet, så vi stod tysta, sida vid sida.

Bland alla människor som gick förbi, stannade plötsligt en kvinna upp. Hon tittade lite ur ögonvrån på oss. Efter en bråkdel av en sekund ställde hon sig framför monumentet och gjorde korstecken. Hon börjde sedan sitt huvud i vördnad för de mördade, och innan hon gick vidare nickade hon mot oss, som om hon ville visa sin medkänsla för vår sorg. Hon kunde ju inte veta att vi inte var där för att minnas en anhörig, utan att vi var där för att förhindra att minnet av det judiska folket i Galizien suddas ut.

Nu är det visserligen så att monumentet över förintelse i Tarnów även är tillägnat de polacker som mördades av den tyska mördar-maskinen, men hennes handling tycktes snarare grundad på empati än självupplevd (eller familjär) erfarenhet. Jag kan säga det med viss säkerhet, ty jag utfört nästan exakt handling som hon (minus korstecket, dock).

Jag måste tillstå att jag varit med om liknande situationer på andra platser i Galizien, när jag stått vid något monument över förintelsen, eller vid en begravningsplats. Men jag har aldrig varit med om någon så tydligt markerat sitt deltagande med de mördade. Kvinnan i Tarnów kan nog därför sägas nära ett ganska enastående exempel på närhet till empati. Frågan om vårt eventuella släktskap med någon som mördats på platsen eller deporterats till förintelseläger från Tarnów, var i ögonblicket helt underordnad förekomsten av vårt kollektiva deltagande i ett sorgearbete. Det här är något som jag egentligen tycker att vi alla borde ägna oss lite mer åt. Genom att minnas synliggör vi förintelsen, och således finns minnet av dessa mördade kvar.

Vilka det är som deltar i minnesarbetet är därför inte en springande punkt. Den springande punkten är snarare att det görs överhuvudtaget. På många platser i Galizien har judar mördats, deporterats eller tvingats fly ut ur de demografiska staplarna. Det innebär att varje person som känner ett ansvar att minnas är betydelsefull. Så frågan jag inledde med, vem får sörja, är egentligen inte relevant. Snarare borde min fråga varit, varför sörjer inte fler?

Det finns de som handgripligen sörjer de mördade judarna. Några arbetar med att bevara judiska platser i Galizien, så som Rohatyn Jewish Heritage (vilka jag skrivit om tidigare). Men det finns även de som använder konsten för att minnas. 2004 fick den polska konstnären Rafał Betlejewski idéen att synliggöra Polen berövats det judiska folket och judisk kultur. Projektet består av flera delar. Han fotograferar exempelvis polacker vid de platser som förknippas med de polska judarna. De kan också stå vid en tom stol där en kipa ligger på stolens säte. En annan del av projektet är att han målar grafittin “Tęsknię za tobą, Żydzie” (Jag saknar dig, jude) på husväggar. Han uppmanar dessutom andra att aktivt minnas judarna i Polen. Ett arbete som jag kan sägas delta i eftersom jag tillsynes outtröttligt fortsätter min bana att minnas. Jag deltar i ett minnesarbete, lika fullt som kvinnan i Tarnów gjorde den där dagen vid monumentet över förintelsens offer.

Oavsett vad man tycker om Rafał Betlejewskis tillvägagångssätt, så synliggör han i alla fall med all önskvärd tydlighet det tomrum som fortfarande existerar efter de polska judarna i dagens polska samhälle. Ett tomrum som faktiskt dessutom växer i takt med att fler vill belysa det. Och i det här fallet är inte tomrummet av ondo. Det är när man försöker fylla det med annat som man begår ett brott mot vår samtid, framtid och mot dem som mördats.


En mezuza i Kraków. Observera ärret från den gamla mezuzan som syns strax ovanför den nya. Ett exempel på minnesarbete.

Obegripligt men underbart

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2019
Dagens polska affisch
Polska
Av Ryszard Kaja
År 2018

Så hur avslutar man då bäst 2019 års adventskalender? Jo, med Ryszard Kaja, förstås. Man skulle kunna kalla honom för de polska affischernas okrönta konung. Som son till en av de största affischkonstnärerna, Zbigniew Kaja, lärde sig Ryszard det speciella bildspråket som polska affischer har redan från barnsben… Modern Stefania Kaja, lär också ha inspirerat sonen, eftersom hon var en av de främsta illustratörerna och keramikerna under sin tid.

Ryszard Kaja började sin karriär som scenograf, men övergick senare till att arbeta med affischkonst. Han har jobbat med en serie som tar avstamp från olika polska städer eller regioner. Runt 120 affischer inom denna serie har Ryszard Kaja lyckats skapa, som blivit mycket populär.

Men den 17 april i år tog hans liv hastigt och mycket oväntat slut. Det var nog ingen som trodde att den livfulle och energiske Ryszard Kaja skulle gå bort lika tidigt som sin far. Zbigniew Kaja blev 59 år, emedan sonen Ryszard endast fick bli 57 år.

Så det känns ganska självklart att avsluta 2019 års adventskalender med polska affischer med just Ryszard Kaja.

Men vad är det då för figurer på Ryszard Kajas affisch? Jo, man skulle kunna kalla dem polska julfigurer. Både i Polen och i västra Ukraina förekommer varje jul ett mycket speciellt julspel som framförs med julsånger. I Polen kallas det för Turoń.

Det är vanskligt att enkelt förklara vad Turoń är, ty när det kommer till folkliga traditionerna är det lätt att göra klavertramp. Men Turoń skulle kunna beskrivas som ett slags gammeldags halloween. En kör, utklädda i olika dräkter, går från hus till hus. En är iklädd ett hästliknande huvud med horn. Det är den som är Turoń, och kan ses till vänster på affischen. De stora käkarna på huvudet kan skallra. Kören sjunger olika sånger, och Toruń hoppar runt. Kanske jagar den även kvinnorna i huset. Någonstans under framträdandets gång svimmar Toruń, kören måste väcka denne. När så är gjort och vaknat Toruń är spelet över. Ungefär lika obegripligt, men underbart, som mycket annat här i Polen.

Nu återstår det bara för mig att tacka alla som varit trogna årets adventskalender! Och så ska jag önska er alla en riktigt god jul och ett alldeles förträffligt bra nytt år!

Wesołych świąt i szczęśliwego nowego!

З різдвом христовим і новим роком!

Jul i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2019
Dagens polska affisch
Wesołych świąt
Av okänd
År 1932

Nu är vi inne på sluttampen av årets adventskalender! Det trodde jag inte själv när jag började den första december. Man kan ju dock säga att min adventskalender detta år rönt något mindre uppmärksamhet än förra årets. Kanske är det mitt val av affischer, eller så är det algoritmer som ställer till det. Vad vet jag…

Nåväl, som näst sista affisch väljer jag ett julkort från 1932. Titta på de två trevliga kumpanerna, med påfågelfjädrar i hattarna, som kommer bärande på ett hus. Åh nej, det är inte ett pepparkakshus, utan en krakowitisk julkrubba! (På polska Kraków szopka.)

Redan på medeltiden började man att iscensatta Jesu födelse. Det var riktiga teateruppsättningar, med människor och även djur. Ibland gjorde man även dockteater. Man skulle kunna säga att dessa spel var upprinnelsen till Krakóws julkrubbor. Spelen blev omåttligt populära. Men man piffade ofta upp berättelsen, genom att tillsätta karaktärer som egentligen inte hade någonting med Jesus att göra.

Exempel på sådana karaktärer var kung Johan III Sobieski. Denne Johan, eller Jan som polackerna kallar honom, föddes 1629 på slottet Olesko, som ligger strax utanför Lviv. Johan III Sobieski har kanske främst gått till eftervärlden genom sitt resuluta agerande vid slaget om Wien 1683, där hans polska här räddade Österrike från att hamna under ottomanskt styre.

Även om Johan III Sobieski agerade med stort hjältemod, så hade han ju väldigt lite med Jesu födelse att göra. Kanske var det sådana här tilltag, att förändra berättelsen om Jesus, som gjorde att kyrkan verkade för att spelen skulle förbjudas.

År 1736 förbjöds således spelen i kyrkorna, vilket innebär att spelen istället flyttade ut på gator och torg. Det innebar att man fick bygga små kulisser som man bar med sig. Under 1800-talets senare hälft utvecklades denna verksamhet, och nu kan vi tala om de krakowitiska julkrubbornas tillkomst – de som är så specifika för Kraków att de till och med finns med på UESCOs lista över världsarv. Krubborna är en slags iscensättning av Jesu födelse, dock utan teater. De vackra krabborna sprakar i färg, med fantasieggande figurer runt omkring. Man lät sig inspireras av arkitekturen i Kraków, och då främst stadens vackra kyrkor. Så enligt Krakóws julkrubbor föddes Jesus således inte i Betlehem, utan i Kraków.

Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 blev Krakóws julkrubbor alltmer populära i Kraków, och man började då att sälja dem som souvenirer. Krakóws stad beslöt 1937 att hålla en tävling för att stödja dem som tillverkade julkrubborna. Den första torsdagen i december utnämner man därför de finaste julkrubborna. De kan sedan beskådas på Krakóws historiska museum. Denna tävling har hållits varje år, med undantag för åren kring andra världskriget.

Våra två kumpaner på julkortet, som får agera som dagens polska affisch, bär typiska kläder från Kraków. Hatten på deras huvuden heter czapka krakuska, men om den får jag berätta en annan gång.