viewpoint-east.org

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!

Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.

Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.

Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)

Om en listig affisch, och så lite om Olga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2019
Dagens polska affisch
Hunting in Poland
Av Wiktor Górka
År 1961

1961 kände de polska myndigheterna att det var dags att söka upp lite turister. Jag antar att man hade många olika verktyg för att nå ut till dem som var benägna att resa till det då kommunistiska landet, men ett av deras verktyg var i alla fall att ge i uppdrag till de polska affischkonstnärerna att skapa lockande affischer.

Valet föll bland annat på Wiktor Górkas dubbelbottnade affisch Hunting in Poland. Jag kan inte låta bli att småle lite när jag försöker föreställa mig hur snacket gick när de landade i beslutet att välja den här affischen. Vilka turister tänkte de attrahera med Górkas sarkastiska affisch? På den tiden växte ju inte veganer eller djurrättsaktivister på träden, så att säga. Eller hade dåtidens jägare en alldeles speciell sorts självironi?

Ty jägare lär Polen ha lockat under denna tid. Undertecknad har vid flertalet tillfällen träffat äldre svenska herrar, som med salig blick berättat om sina jaktupplevelser i det kommunistiska Polen.

Själv har jag lite svårt att förstå hur man vill skjuta på något så vackert som hjortar, rådjur, eller andra djur som har sin fulla rätt att få leva så länge de vill. Inte ens vildsvin tycker jag förtjänar att behöva dö jaktdöden. Därför ser jag på denna affisch helt humorbefriat. För mig är det en rättvis revansch, som tyvärr händer allt för sällan.

Nåväl, jag föreställer mig ibland att Nobelpristagaren Olga Tokarczuk fick ett uppslag till sin lysande roman Styr din plog över de dödas ben (Ariel förlag) från nämnda affisch. Man skulle nämligen kunna säga att den handlar just om de vilda djurens revansch. Men eftersom det är Olga Tokarczuk vi talar om, finns här en skruv på berättelsen.

Om du nu inte har läst rommanen ännu rekommenderar jag den varmt. En roman som på en och samma gång både är tankeväckande och en ren avkoppling. Det är ju bara Olga som kan lyckas med en sådan bedrift.

Men om det förhåller sig så att du tröttnat på att läsa, så kan jag också rekommendera Sveriges radios uppläsning av romanen. Kanske får du dig också ett skratt, och jag skulle inte hålla för helt otroligt att du någonstans under din läsning/lyssning börjar tänka på Wiktor Górkas listiga affisch.

En centraleuropeisk väv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2019
Dagens polska affisch
Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
Av Leszek Hołdanowicz
År 1963

Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.