viewpoint-east.org

Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!


Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.


Tankar från ett grönkålsrike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Grönkål, tänker jag när jag ser en grannbalkong i huset snett emot mitt. Javisst är det grönkål mannen med glasögon och lördagsruffig frilla står och vattnar i sina balkonglådor. Det är när jag ser grannens grönkål som jag huvudstupa blir förälskad i Kraków. Återigen, borde jag tillägga, för den här kärlekshistorien tycks gå på repeat. Ungefär som min kärlek till Lviv.

Men de två kärlekarna är mycket olika till sin karaktär, och eftersom jag inte vill trötta mina tålmodiga läsare med vimsigt snömos om dessa två kärlekars likheter och olikheter, kommer jag att i huvudsak fokusera på grönkål.

När jag bodde i Lviv hade jag ett återkommande problem, något som upptog mycket av mina olika huvudbry; jag kunde nämligen inte hitta grönkål. Om jag oväntat hittade grönkål, på någon av stadens alla basarer, drabbades ofta försäljaren av fantomsmärtor. “Ska du verkligen köpa all min grönkål”, frågade denne med darr på stämman. Mitt jakande svar resulterade ofta i ett fasligt ståhej. “Hon köper all min grönkål”, förkunnades det ut i basaren. Men hennes separationsångest ledde sällan till några höjda ögonbryn. Faktum är att de andra försäljarna nog inte riktigt förstod vad som avhandlades, ty så sällsynt är grönkål i Lviv att väldigt få ens vet vad det är! Nu kommer jag säkert få en massa protester från lvivianer som menar att man kan hitta grönkål i snart sagt varje skrymsle, men eftersom jag verkligen älskar grönkål, så kan jag intyga att denna gröna juvel inte är lätt att hitta i Lejonstaden.

Annat är det i drakstaden! (Jag syftar alltså på Kraków, inte Sundsvall!) Drakstaden kan nämligen erbjuda väldigt mycket grönkål för grönkålsnördar. Det tycks som om det inte enbart är min hipster-granne som odlar grönkål i sina balkonglådor. Idag på Biedronka (en affärskedja som finns i nästan varje kvarter) erfor jag samma eufori som jag erfor när jag skådade min grannes balkonglådor. En av de första varorna jag såg när jag äntrade lokalen var… tada… G R Ö N K Å L! Jag behöver alltså inte snylta på grannens grönkål för att få mitt begär tillgodosett!

Det är för övrigt mycket lätt för mig att drabbas av akut kärlek när jag går runt i polska matbutiker. Det är som om polackerna har förkärlek för samma matvaror som jag. (Minus korvarna då.) Nu tänker jag inte göra en tradig lista över mat som jag gillar. Nej, jag tänker inte plåga er med det. Men jag behöver inte gå hungrig. Här finns allt jag vill ha, och till och med grönkål! Jag har alltså hamnat i mitt paradis. Ett grönkålsrike!

Nå, om jag nu skulle försöka vara allvarlig för en stund, så kan jag tillägga att det inte är mycket som jag känner mig besviken på så här långt i min nya hemstad. Jag har faktiskt redan fått beröm för min fina polska. Okej, okej. Jag inser att de bara försöker vara snälla och vill uppmuntra mig, men som språklärare vet jag hur viktigt det är få positiv respons på sina halsstarriga försök att uttala något på ett ovant språk. (Tänk på det nästa gång du träffar någon som talar svenska med brytning! Utgå inte ifrån att de vill tala engelska. Faktum är det kan vara exakt det som de vill undvika!) Polska är ju inget nytt språk för mig. Jag har en ganska god läsförståelse. Men min tunga och hjärna är inte helt överens om hur språket verkligen ska låta när det kommer ur min mun. Det som kommer ut är inte alls det jag tänkte att jag skulle säga. Därför blir jag så oerhört glad när någon berömmer mig för mina ytterst bristfälliga kunskaper i polska.

Innan jag kom hem till Kraków (ty det är ju nu sedan några dagar mitt hem), så hade jag en föreställning om att polackerna var fasligt mycket mer kärva än lvivianerna. Jag kan ju inte tala för hela landet, men de flesta krakowiter tycks tycka lika mycket om ett leende som lvivianerna gör. Med ett leende kommer man långt, och det är inte ovanligt att både den ena och den andra dörren öppnas för en om man bara ler. Under mina år i Lviv upptäckte jag att min svenska uppsyn – ni vet det där lite försmådda ansiktsuttrycket – inte fungerade särskilt väl. Folk blev irriterade, eller helt enkelt ointresserade av vad jag ville. När det här hade hänt tillräckligt många gånger, beslutade jag mig för att ändra strategi, och istället le alldeles förskräckligt mycket. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att min vardag med ett leende blev extremt mycket enklare än de tidigare vardagarna utan ett leende. Och dessutom blev det trevligare. Mitt leende tycks alltså även göra min vardag trevlig i Kraków.

Men än trevligare blir det ju om man finner grönkål så där in på knuten. Vare sig det är i affären eller i hipster-grannens balkonglådor. På den punkten blir det 1-0 till Kraków.


Infångad grönkål.