viewpoint-east.org

En polsk mazurka med svensk hjälp

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Polens självständighetsdag har firats idag, och en och annan har nog sjungit nationalsången “Dąbrowskis mazurka“. En lite märklig sång då man sjunger om marscher, men snarare tycks skutta fram i dans. Nå, nu är det inte egentligen en marsch, utan en mazurka, så skuttandet må vara förlåtet.

Sången skrevs i slutet av 1700-talet, när en polsk legion stred tillsammans med Napoleon. De polska soldaterna sjöng sången för att ingjuta mod inför striderna. Med tiden blev sången populär, och sjöngs senare av allt fler.

Polen var vid den tiden uppdelat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen, och sången försökte övertyga polackerna att vara stolta över sitt språk, kultur och historia trots att de var splittrade och förtryckta. Valet av melodi var inte en lustig tillfällighet, utan skulle väcka tycke hos polackerna, ty det finns nog nästan ingenting mer polskt än just en mazurka.

I näst sista versen nämns till och med den Sveriges ockupation av Polen. Jajamensan, Sveriges och svenskarnas skövling av Polen under 1600-talet var kanske en av orsakerna till att landet delades mellan de tre jättarna Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Man hade helt enkelt ingenting att sätta emot när de ville hacka upp landet.

Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Man lyckades ju i alla fall knåpa ihop en mycket fin nationalsång just eftersom man blivit delad och ockuperad, eller vad säger ni? (Hoppas min ironi går fram.)

Här kan ni höra nationalsången.

Dąbrowskis mazurka
Än är Polen ej förlorat
Medan vi ännu lever
Det främmande makt oss rövat
Ska vi ta tillbaka med sabeln

Marsch, marsch, Dąbrowski
Från Italien till Polen
Under din ledning
Ska vi ansluta oss till fosterlandet
Vi ska korsa Wisła, vi ska korsa Warta
Vi ska bli polacker
Bonaparte gav exempel
Hur segra vi ska

Marsch, marsch…
Som Czarniecki till Poznań
Efter den svenska ockupationen,
För fosterlandets räddning
Ska vi återvända över havet

Marsch, marsch…
Fadern, i tårar
Säger till sin Basia
Hör, det låter som att de våra
Slår trummorna (till strid)

Och på polska:
Jeszcze Polska nie zginęła,
Kiedy my żyjemy.
Co nam obca przemoc wzięła,
Szablą odbierzemy.

Marsz, marsz, Dąbrowski,
Z ziemi włoskiej do Polski,
Za twoim przewodem
Złączym się z narodem.

Przejdziem Wisłę, przejdziem Wartę,
Będziem Polakami,
Dał nam przykład Bonaparte,
Jak zwyciężać mamy.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Jak Czarniecki do Poznania
Po szwedzkim zaborze,
Dla ojczyzny ratowania
Wrócim się przez morze.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Już tam ojciec do swej Basi
Mówi zapłakany:
“Słuchaj jeno, pono nasi
Biją w tarabany.”

Marsz, marsz, Dąbrowski…


Den polska flaggan jämsides med flaggan för Krakóws stad.

Berusad av toner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rusningstrafiken dånar genom Kraków i dubbla eller trippla filer. När man sitter mitt i den, ter den sig som två väldiga och evigt ringlande lysmaskar som färdas mot ett för mig okänt mål. Själv färdas jag genom staden inuti i buken på det väldiga metallmonster som i folkmun kallas spårvagn. Vi är inte på väg till samma plats, jag, mina medresenärer och de ringlande lysmaskarna som omger oss. Men vi färdas i alla fall nådigt åt samma håll.

Jag är på väg till Krakóws flygplansmuseum. Nej, flygskammen har inte drabbat Polen till den milda grad att alla flygplan blivit förpassade till ett museum. Museet ligger på den anrika platsen där en av världens äldsta flygplatser placerades. 1912 togs den i bruk och kallades rätt och slätt (?) Lotnisko Kraków-Rakowice-Czyżyny. I begynnelsen var flygplatsen en viktig del i Österrike-Ungerns försvar under första världskriget, men redan 1917 fick den en betydande civil roll – genom att bli Europas första flygplats som transporterade brev. Flygplatsen var i bruk ända till 1963. Året därpå öppnade man ett museum på platsen, och museet bär idag det polska namnet Muzeum Lotnictwa Polskiego w Krakowie. Enligt CNN lär det vara ett av de bästa museerna i världen för avlagda flygplan.

Nå, nu är jag inte på väg till Muzeum Lotnictwa för att jag plötsligt har utvecklat ett intresse för flygplan. Nej, jag har nämligen bestämt rendezvous med Krakóws filharmoniska orkester. Eller rättare sagt, de ger en konsert där, enär deras hemvist är under ombyggnad. Det här har alltså föranlett att jag tvingats ut för att konfrontera de där ringlande lysmaskarna som klänger längs med vägarna.

Den stora hallen i Muzeum Lotnictwa må vara stor och fin, men någon idealisk plats för konstmusik är den inte. För det första finns här ingen scen, vilket leder till att vi bara ser musikernas vaggande hjässor. Till råga på allt sticker ljudet iväg och gömmer sig någonstans kring åhörarnas mellangärden, eller rakt upp i taket till flygplanen som hänger och dinglar lite hotfullt ovanför våra huvuden.

Men det här lyckas ändå inte förmå att förta den stora musikupplevelse vi åhörare får avnjuta. Krakóws filharmoniska orkester leds för kvällen av den polske dirigenten Marek Wroniszewski, vars lekfulla, men ändå mycket koncentrerade handlag med orkestern, övertalar oss åhörare att ha överseende med lokalens brister.

Kvällen inleds med en menuett av Boccherini. Den går mig ganska obemärkt förbi, ty det är ofta så med konserter – det tar tid att skjuta bort alla påträngande tankar. Hur gärna jag än vill, lyckas jag aldrig lämna dessa tankar i garderoben.

Därefter kommer ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, och det är väl kanske redan här som jag inser hur denna kväll kommer att avrundas… Vi fortsätter raskt med ovanstående tonsättares andra konsert för valthorn (kv 417). Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite svårt att förlika mig med detta tillkrånglade instrument. En väldig massa rör leder ut i en gigantisk tratt, som ändå inte lyckas att förmå mer än en lite alldaglig fjärt… Nå, det där kan tyckas vara en lite orättvis beskrivning av valthornet, men jag motsätter mig det, ty jag tycker att den verkliga orättvisan sker mot valthornet – då den trots sin skönhet låter så stumt. Men solisten Adam Kozłowski lyckas besegra valthornets inre begränsningar, och trollbinder mig. Han får valthornet att låta riktigt varmt och krämigt. Således var det en fullkomligt formidabelt utförd konsert!

Det vankas paus, men inte för pukslagaren. Framför hans pukor har en kö bestående av småfolk (läs=barn) formerat sig. De vill slå på hans pukor och utkräver dessutom hans autograf. Pukslagaren ser mycket nöjd och belåten ut. Spektaklet fortgår under hela pausen.

När orkestern åter tar ton är det för att framföra Ludwig van Beethovens ouvertyr Coriolan. Det är ett stycke som kräver full koncentration, med långa pauser som leder in i gemensamma nedslag. Och detta återges med en förödande precision. Jag förstår nu vad som håller på att ske. Jag håller på att bli förälskad i Krakóws filharmoniska orkester. Och min kärlek slår ut full blom i andra satsen av Joseph Haydns 94:e symfoni (H. 1/94). Violinen tassar så stilla och tyst, tills resten av orkestern faller in med ett… ja, ett brak, skulle jag säga. Det är kanske första violinen som jag inledningsvis förälskar mig i. Så otroligt samspelta, som om de vore en endaste violin. Men även träblåset förför. Likaså bleckblåset.

Men främst är det ändå beror min nyförälskelse på att Krakóws filharmoniska orkester har en oerhört vacker klang. Alla stämmorna spelar tillsammans. Det låter kanske enkelt, men tror mig när jag säger att orkestrar kan spreta alldeles förskräckligt. Krakóws filharmoniska orkester vågar dessutom spela svagt. De tvingar oss att spetsa våra öron. Och just genom att spela svagt visar de sin enorma skicklighet. Här kan inga misstag gömma sig.

Jag vinglar, berusad av Krakóws filharmoniska orkesterns toner, ner mot vägen, för att bege mig hemåt längs med de oändligt långa lysmaskarna av bilköer som omger staden.


I pausen, strax före småfolket formerat sin kö.

Om att hitta hem – till Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag vet inte säkert hur många gånger jag öppnat ett dokument, fast övertygad om att jag ska skriva något om mitt liv i min nya hemstad – Kraków. Ty det är fler gånger än jag kan räkna till. Men varje gång har jag lämnat dokumentet med outrättat ärende. Det har helt enkelt stått bortom min förmåga att uttrycka med ord.

Kanske har det att göra med att det nog tar längre tid än några veckor för att se vad en förändring innebär. Jag undrar om det inte tog mig flera år innan jag förstod vad flytten till Lviv innebar för mig. Och kanske är det också så, att det är svårt beskriva eftersom en sådan förändring ofta är indelad i flera faser.

Den första fasen, som jag troligen är inne i fortfarande, innebär att man försöker få allt praktiskt att fungera. Det här är en fas som enkelt kan löpa över flera år, och i vissa fall till och med aldrig blir fullständigt uträttad. Sedan löper olika faser i varandra, som innebär att man försöker hitta sin plats i det nya samhället. De präglas ibland av euforiska tillstånd, men kan lika gärna präglas av missmod, som ofta över går i eufori och så vidare i en inte helt överskådligt oändlighet.

Trots att jag redan gått genom ett liknande scenario i Lviv, så är jag fullkomlig nybörjare här i Kraków. Det framstår för mig som att man aldrig kan lära sig ett sätt att finna sin plats. Alla platser kräver något unikt i utbyte från dig. I Lviv var vissa förhållningssätt framgångsrika, men efter bara några veckor kan jag meddela att de inte går att upprepa här i Kraków. Man kan därför inte bära på någon expertis inom området “utlandssvensk”.

Och jag vet inte ens om jag tycker att det är någon direkt fördel att jag bott en herrans massa år i Lviv, innan jag landade här. Den enda lilla fördel jag kan se, är att jag i alla fall vet att Kraków kommer, precis som Lviv gjorde, att förändra min syn på världen, och staden kommer alltid vara inristat i mitt hjärta.

Men nu går vi handlingarna i förväg. Jag befinner mig som sagt i någon av de inledande faserna, och söker fortfarande efter var jag hör hemma i min nya hemstad. Fast nu måste jag argumentera lite med mig själv, ty jag menar ändå att det inte bara handlar om att hitta en (!) plats i det nya livet i den nya staden, utan att hitta flera. En viktig del av att hitta sin plats på den nya platsen är för mig att både hitta ett jag på jobbet, och ett utanför jobbet. Det tog mig faktiskt flera år innan jag hittade en plats i Lviv där jag kunde vara ett jag som inte var mitt jobb. Jag fann den då i musiken. Om jag kommer att finna samma ro hos musiken i Kraków vet jag ännu inte, men mycket talar ändå för att det kommer att förhålla sig just så.

Något som ändå gör att det tycks svårare att hitta någon plats här i Kraków är massturismen. De flesta jag träffar här, tror att jag är en turist som snart ska flaxa vidare mot nästa upplevelse. De yngre jag träffar talar alltid engelska med mig, trots att jag envisas med min stapplande polska. Nåväl, inte alla yngre talar engelska med mig. De som jag har äran att få undervisa i svenska talar i princip bara svenska med mig (undantaget de som bara läst svenska i några veckor). En svenska som förövrigt är långt mer förfinad och exakt än vilken de flesta svenska modersmålstalare bär. (Det tycks som om det är bland studenter som studerar svenska i utlandet som svenska språket har sina verkliga beskyddare och experter. Vi svenskar – som exempel envisas med att sätta stor bokstav på substantiv eller har för vana att hacka sönder sammansatta ord – är faktiskt väldigt mycket sämre på svenska än dessa studenter).

Jag har det kanske ändå lite förspänt. Jag kan kanske ana de värsta fallgroparna. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att allt ska vara som i Sverige. Sverige är nämligen inget facit, utan en av alla upplagor av ordning som finns i världen. Och det är nog däri som nyckeln till framgång ligger (i detta fallet: hitta hem). Det handlar om att släppa taget lite grann. Inte tro att jag som svensk förstår hur allt ligger till, och hur allt bäst ordnas. Det handlar om att låta mig ledas fram till den platsen där jag är jag i Kraków.

Och ibland handlar det om de små detaljerna. Som den vy ni ser på bilden nedan. Det är fönstret i rummet som jag delar med tre kollegor. Genom vårt fönster ser jag ut mot lantbruksuniversitet, och på fönsterbrädan har jag satt ett fotografi från Sergels torg i Stockholm. Varje gång jag ser ut genom det där fönstret, och sneglar på en bit av Stockholm, känner jag en stor tacksamhet och glädje över att få vara här, och att just jag har fått förmånen att undervisa dessa begåvade ungdomar. Och jag vet, av erfarenhet från Lviv, att det är den tacksamheten, och glädjen, som kommer att göra att jag hittar hem – till Kraków.

En dag att minnas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är idag den första november, och således också Alla helgons dag. En dag som tidigare passerat förbi mig utan att göra något väsen av sig. Alla helgons dag har för mig förefallit vara en synnerligen tråkig dag, fylld med bara död och andra dysterheter som kommer med att man förlorar någon man håller av. Dagen har helt enkelt varit en dag jag inte gärna högtidlighållit. Döden vill man ju inte gärna tänka på.

Men nu bor jag i Polen, och här är Alla helgons dag en stor högtid. Polackerna vallfärdas en dag som denna till kyrkogårdar och minnesmonument. Jag vill ju inte vara sämre, och beslöt mig därför för att göra det samma. Mitt val av kyrkogård föll på den anrika kyrkogården Rakowickikyrkogården (Cmentarz Rakowicki) som grundlades under 1800-talets första hälft.

Eftersom jag var lite osäker på vägen tog jag rygg på en grupp präster. Något sa mig att de visste var de skulle. Men vi var sannerligen inte ensamma på vår vandring. Runt omkring oss körde bilar med chaufförer som förtvivlat letade efter lediga parkeringsplatser. Spårvagnarna åt båda hållen var proppfulla, och det skapades dessutom en enorm kroki (trafikstockning), vilket gjorde att ingen på hjul kom vare sig hit eller dit.

Väl framme vid kyrkogården var det ett myller av folk. Jag har nog aldrig varit på en kyrkogård med så mycket liv och rörelse. Några visste precis vilka de skulle besöka, och gick med bestämda kliv i riktning mot den grav de ville besöka. Andra vimsade runt bland gravstenarna, och hade väldiga bestyr med att hitta till den plats där någon de ville minnas låg. Ur några högtalare vid ett kapell mässade en monoton röst något, för mig, helt främmande. Från någon annan högtalare hördes en soundcheck. Det vankades tydligen någon slags konsert. Mellan gravarna stod man och pratade, någon stämde upp i en bön, eller sång. Det rådde en febril aktivitet överallt på kyrkogården, som lystes upp av ett hav av lyktor och blommor.

Och när jag stod där i detta myller av människor, drabbades jag av djup sinnesrörelse. Det slog mig nämligen att Alla helgons dag inte alls handlar om döden. Den handlar om de levandes minne. Det är inte döden som högtidlighållit, utan livet. Se där hur det är för sådana som, likt mig, vandrar i de okunnigas dalgång.

Efter en stunds letande hittade jag i alla fall poeten, och tillika nobelpristagaren, Wisława Szymborskas grav. Väl framme vid hennes blygsamma grav kände jag mig dock lite skamsen över att jag inte hade med mig vare sig lykta eller blommor. Och inte heller hade jag med mig några cigaretter, till den inbitna rökaren Szymborska. Men jag fick snabbt sinnesro, då jag upptäckte att någon annan faktiskt hade varit förutseende och lagt cigaretter på hennes gravsten.

Vid konstnären Jan Matejkos grav, som egentligen inte är en grav utan ett helt mausoleum, grubblade jag åter över att det var synd att jag inte tagit med mig någon lykta. Den första november är ju till råga på allt hans dödsdag. Han gick ur tiden denna dag år 1893.

Jag strosade vidare, men det var inte lätt i den täta dimman. Plötsligt krockade man med någon. Å andra sidan gjorde det ingen skada, ty idag alla är idag lite extra empatiska.

Så ser jag en äldre man, som trots den kyliga eftermiddagen inte har något på huvudet. Han gnuggar sina frusna händer mot varandra, och med krokig rygg snubblar han huvudstupa fram mellan gravarna. Han söker någon, eller kanske några. Hans blick fladdrar över gravstenarna i ett försök att finna deras namn. Namnen på dem han söker. Jag får ett intryck av att han är fullständigt ensam. Ja, inte bara här på kyrkogården, utan även i livet. Men just idag är han inte ensam om att minnas, och inte andra dagar heller för den delen. Ty i Polen är åminnelse en kollektiv rörelse, som sträcker sig långt bortom Alla helgons dag.


Monumentet till minnet av andra världskrigets offer.


Monumentet över kommunismens offer.


Wisława Szymborskas grav. Lägg märke till cigarrerna till höger i bild.


Ett enkelt ljus vid en nästan bortglömd grav.


Någon för mig okänd, men ändock mycket vacker grav.


Ljushav vid Jan Matejkos grav.

Om det där med luft…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man talar inte om politik i dag i Polen, sa professor Dorota Tubielewicz Mattson i senaste upplagan av Polenpodden. Och på många sätt har hon rätt. Nu är det ju inte omöjligt att få en polack att prata om politik, men det är inte lika lätt som i exempelvis Ukraina. Man skruvar lite på sig, och ger ändå med sig (efter förhållandevis små) påtryckningar. Sedan följer en ganska het debatt, som oftast inte gör mig det minsta klokare. Nej, polsk politik, kommer jag aldrig att riktigt förstå.

Betydligt lättare är det att få folk att prata om luft. Luft tycks vara något som intresserar varje polack, och det tycks till och med ett väldigt kärt samtalsämne. Det första jag hörde när jag kom till Kraków var att staden är bedårande, men att luften är under all kritik. Och det framlades av en riktig krakowit!

Det är till och med så att det gamla beprövade knepet att bryta isen med lite vädersnack, inte lika effektivt kan elda på (eller upp) ett samtal. Så fort luften kommer på tal blir det eld och lågor.

Kraków är ju en stad som faktiskt har väldigt dålig luft. Det här är inte något jag märker av, men olika mätstationer talar sitt tydliga språk. Luften i Kraków är usel. På min väg till jobbet finns i alla fall en mätstation. Nästan dagligen visar den att luften inte är… vad ska man säga… tjänlig. Stationen är placerad vid en av Krakóws mest trafikerade korsningar, så man är ju inte förvånad att luften är kass. Ändå knatar jag och en massa krakowiter och turister runt i det här.

Att tala om luften i Kraków är inget nytt påfund. Man har haft det här samtalsämnet i decennier nu. Jag skulle till och med vilja säga att detta samtalsämne har blivit en del av krakowiternas självuppfattning. Man är sin luft. Om man skulle sammanfatta krakowiternas syn på sin stad, så kan man säga att staden består av Rynek główny (det stora torget mitt i stan), Wawel (det stora slottet i stan), Jagellonska universitetet och… luft. Ja, det är i alla fall det som krakowiterna tycks vilja framhålla för mig. Kanske är det för att jag är svensk, och de utgår från att jag är bortskämd med bra luft. Eller så är det ett resultat av många års debatt.

Debatten, och oron, över den dåliga luften har resulterat i att staden sedan en månad tillbaka har nya regler för koleldning. Bryter du mot de nya reglerna kan du få böta upp till 5000 złoty (ungefär 12600 SEK). Många hoppas på att det här kommer att leda till att man får en bättre luft i Kraków, men vägen dit är lång. Från mitt fönster i Podgórze ser jag varje morgon hur den tunga kolröken bolmar ut ur flera skorstenar.

Jag har ändå ofta svårt att smälta att luften är så oacceptabelt dålig i Kraków. Kanske har det är göra med att jag bott i Lviv i många år. I Lviv har det nästan aldrig förekommit någon diskussion eller debatt om dålig luft. När jag lyfte ämnet med vänner och bekanta har man nästan uteslutande beklagat sig över böndernas ovana att använda sig av svedjebruk (vilket förekommer under några veckor varje höst och vår). När jag påtalade att biltrafiken ökade lavinartat under de år jag bodde i Lviv, samt det faktum att många även har installerat kaminer för att elda med ved och kol (för att slippa höga gasräkningar), har man viftat bort samtalsämnet. Det hände även att man sa att luften i Lviv ändå var bättre än den i Kraków. Lvivianerna vill alltså helst inte beblanda sig med luft. I synnerhet inte sin egen.

För några månader sedan sattes det ändå upp två mätstationer i Lviv. En finns i en park. Den andra utanför staden. Trots deras ganska skyddade läge visar stationerna ofta på ohälsosam luft. Det händer till och med att Lviv har sämre luft än jumbon Kraków. Men oftast är det ändå Kraków som får ta hem segern och den föga ärovördiga pokalen för sämst luft.

Kraków utmärker sig dessutom. Staden hamnar på plats nio på listan över de städer med sämst luft i Polen. De städer som har ännu sämre luft är alla småstäder, vilket innebär att Kraków egentligen är den enda stora staden i landet som har verkliga problem med luftkvaliteten.

Trots att det här är något som jag egentligen inte riktigt vill tänka på, så får jag ofta en liten påminnelse om hur det förhåller sig. Och ibland inser jag även att jag förstår krakowiternas förhållande till luft lika illa som jag förstår polsk politik. Som häromdagen, när jag på min promenad till universitetet, mötte en man som bar en ansiktsmask som skydd mot den dåliga luften. Våra blickar möttes flyktigt, innan hans svängde om och låste upp dörren till sin bil. Väl inne i det metalliska monstret tog han av sig sin mask, innan han tryckte på gasen och släppte ut en liten avgasfanfar rakt i riktning mot mig.


Wawel i dimma.

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

En polsk missuppfattning

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite ut som kommen ur en 1970-tals film, med grått permanentat hår, och lite för många lager smink. Lägg därtill ett frimodigt sätt, och en glatt pladdrande mun. Ja, då har du vår närmaste försäljare av zapiekanka.

Nå, vad är nu en zapiekanka, undrar du. Jag skulle närmast vilja beskriva den som en polsk missuppfattning av italiensk pizza. Men trots att den är en möjlig missuppfattning, så har den sina förtjänster.

Zapiekana består av ett vitt bröd, med tomat, svamp, och kanske skinka. Ovanpå detta lägger man ett ordentligt tjockt lager av ost. Sedan in i en het grill eller ugn. När den är tillräckligt varm för att bränna tungan, så att alla smaklökar fullkomligt kan utraderas, ringlar man däruppå ketchup eller majonnäs. Det frasar gott mellan tänderna, och trots att tungan blivit rejält bränd, tror jag mig kunna skönja någon form av smak. I vilket fall som helst, jag utbrister alltid “Mums!” när jag sätter tänderna i en zapiekanka.

Det låter kanske torftigt, men trots det är zapiekanka oförskämt god snabbmat. I mitt tycke har falafel eller vegoburgare oerhört svårt att konkurrera. Jag föreställer mig att det beror på dess enkelhet. Inga krusiduller. Bröd, tomat, svamp och ost.

Ordet zapiekanka skulle kanske kunna översättas med “sammanbakad”, men eftersom det ordet inte används i svenskan om mat, skippar vi helt enkelt att fördjupa oss i det polska språkets fulländade obegriplighet.

Nåväl, hur uppstod detta lyckade polska missförstånd? Zapiekanka lär ha uppkommit under 1970-talet. Kommunistregimen tillät plötsligt privat företagandet inom matindustrin. Draget ledde till att det snabbt uppstod mängder av familjeägda matutskällningar, där zapiekankan blev ett av de mest populära inslagen.

Zapiekankan var under hela 1980-talet omåttligt populär snabbmat, tills det att kommunismen föll och andra mer resursstarka snabbmatsföretag äntrade den polska marknaden.

Idag har dock zapiekanka seglat upp som en riktig kulträtt. Här i Kraków kan man gå till Plac Nowy i Kazimierz. I en byggnad med tolvhörn (dodekagon, på geometri-språk) går det att finna alla möjliga upptänkliga former av pålägg på zapiekankorna. Varje hipster på besök i stan kan därför hitta sin egen favorit. Tyvärr känner väldigt få av dessa zapiekanka-smaskande besökare till att huset före andra världskriget och förintelsen hyste slaktare som sålde kocher.

Själv föredrar jag ändå min närmaste försäljare av zapiekanka. Här råder inga nya påhitt om pålägg, inga krusiduller. Det som bjuds är en tvättäkta polsk missuppfattning. I en 1970-tals tappning, till råga på allt.