viewpoint-east.org

Med kompass i riktning mot Skawina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Isaac Bashevis Singers romaner om Polen före andra världskriget kryllar det av liv. Ett judiskt liv som inte längre finns. Städer som Kraków försöker lyfta fram det judiska folkets närvaro, till glädje för vissa, till förtret för andra. Men utanför stadskärnorna är den judiska historien ofta inte lika synlig. Den finns där, men man måste ha lite större tålamod för att kunna finna platserna där judar en gång levde, arbetade och bad. Och det är glädjande nog ofta så att minnet av deras närvaro inte är helt utsuddat.

Ett nöje som undertecknad har är att söka judisk historia i Galizien. Man skulle kunna kalla det för en något annorlunda geocaching, som många finner ett nöje i att sysselsätta sig med. För den oinvigde kan man beskriva geocaching som en slags skattjakt med hjälp av GPS och internet. Tyvärr är det ett ganska komplicerat system, och det tycks förhålla sig så att man bör vara utrustad med tålamod och teknisk kunskap för att kunna delta. Dessutom måste man uppskatta de små skatterna som ska uppsökas, vilket inte alls är säkert att man gör om man har en lite annorlunda syn på vad som är en skatt.

Men det finns andra sätt att utforska sina omgivningar, som inte kräver samma typ av omfångsrika kunskap om internet och GPS. Man kan göra som undertecknad, packa cykelkorgen med en karta, och en liten intellektuell eller inre kompass. En kompass som blott sitter i sinnet och är sammansatt av genomläsning av hyllmeter av böcker om judisk historia i Galizien, samt timmar av samtal med sådana som läst många fler hyllmeter än jag hitintills hunnit med.

Den här kompassen gör att man ganska enkelt kan hitta det man söker. Man liksom glider fram på en osynlig våg, och plötsligt materialiseras det som eftersöktes.

Så var det också på en färd på cykel ut ur Kraków som jag företog mig härför leden. Målet var synagogan i Skawina. Eller rättare sagt, målet var Skawina. Det var först senare som jag kom ihåg att det också fanns en synagoga kvar i staden.

Skawina fick magdeburgrätt år 1364 av Kazimierz den store. Några år där efter fick staden en kyrka, och man hade även skyddsvallar mot angrepp från fiender. 1509 blev staden totalförstörd i en brand, men byggdes upp under Polens guldålder, också kallad Polens renässans, som varade från 1400-talets slut till slutet av 1500-talet. När Karl X Gustavs polska krig nådde Skawina, gick svenskarna hårt åt staden. 50% av invånarna flydde eller mördades av den svenska armén. Några årtionden senare delades Polen mellan Tsarryssland, Preussen och Österrike, Skawina hamnade under den senares förvaltning. Så var det enda till Polen blev självständigt efter första världskriget.

Judarna kom ganska sent till Skawina. Först 1860 fick judar tillåtelse att bo i staden, men det finns dokumenterat att det bodde judar i Skawina redan 1801. Dessa var dock få, och det var först när de gavs tillåtelse att bo i staden som församlingen växte. 1921 bodde det 282 judar i Skawina, vilket innebar ungefär 11% av stadens befolkning. 1939 bodde ungefär 500 judar i staden. Med andra ord, en fördubbling på 18 år! Den judiska befolkningen ökade dock ytterligare i och med att nazisterna tågade in i Polen 1939. Nazisterna tvingade nämligen judar från de intilliggande byarna och städerna att flytta till Skawina. I augusti 1942 deporterades alla judar från Skawina. De flesta mördades i förintelseläger. Några fåtal överlevde och kunde senare berätta om vilka fasansfulla öden människorna från Skawina gick till mötes.

Skawina ser fortfarande ut ungefär som många andra små städer i Galizien. Med slingrande vägar som söker sig trevande in mot ett torg, rynek. Här finns ett vackert rådhus och det tilldragande torg. Husen kurar ihop sig tätt intill varandra. Håller varandra om ryggen, så som goda vänner gör. Det är inte särskilt svårt att finna synagogan, enär jag är utrustad med den där intellektuella kompassen. En förbipasserande, och tillika vänlig man berättar för mig det jag redan visste, att byggnaden jag fotograferar en gång var en synagoga, men att den idag huserar en konstnärsbutik och en språkskola.

Synagogan byggdes år 1894, men förstördes av nazisterna. Efter kriget byggdes den upp igen, men det enda som finns bevarats är dess exteriör, med de karakteristiska halvcirkelformade fönstren. Även om det är svårt kan jag för en stund föreställande mig det judiska liv som en gång fanns här. Utan Isaac Bashevis Singers romaner hade jag nog aldrig riktigt haft den förmågan.

När jag cyklar ut från Skawina beslutar jag ögonblicklig för att återvända igen vid ett annat tillfälle. Om inte annat för att smyga mig fram till herrgården Korabniki som den kände konstnären och dramatikern Stanisław Wyspiański ofta besökte. Men då får jag nog fråga mig fram, för någon intellektuell kompass för polska herrgårdar jag har ännu inte förvärvat.


Synagogan.


Rådhustornet i Skawina.

Share

Draken har rest sig

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är det något på gång. Kraków vibrerar yrvaket. Staden har nog aldrig känts så galet levande som den gör ikväll. Det började redan igår kväll. En slags märklig förväntan låg i luften. Under dagen har Kraków rest sig upp, och likt draken Kra (som sägs bo under Wawel) står den nu ikväll på sina båda bakben, och ur sitt väldiga gap sprutar det inte drakeld, utan avgaser.

Det är kanske först nu, när staden dånar, vrålar, åmar sig i långa bilköer, som man inser att man faktiskt fått uppleva något väldigt unikt. Vi har fått vara med om ett vilande Kraków.

De senaste veckorna har präglats av ett overkligt sömntillstånd. Eller en mer riktig beskrivning är kanske medvetslöshet efter en grov misshandel. Gatorna och trottoarerna har varit märkbart framkomliga. De har egentligen inte sett tomma ut. De har snarare sett övergivna ut. Lämnade åt sitt ensamma öde. Med sina långa lekamen har de brett ut sig, och vikt ut sig, utan att någon har blivit lockad att beträda deras tilldragande fysionomier.

Inledningsvis kände nog många en fascination inför den öde staden. Sedan övergick det hela i en depression, med inslag av fatalism. Därefter inträdde en frustration, med lätt anstrykning av irritation. Det här hände ungefär samtidigt som köerna till soppköken för fattiga började ringla sig allt längre i Kazimierz. Men plötsligt blåstes alla dessa känslor bort, och det som inträffade kan nog bäst beskrivas som foglighet. Möjligen ackompanjerad av resignation. Man hade beslutat sig för att vänja sig vid det nya sättet att förvalta livet.

Men idag hände något. Ett paradigmskifte, skulle man kunna säga. Det är svårt att finna ett lämpligt begrepp för vad som nu utspelar sig utanför mitt fönster. Acceleration, kanske.

Ty inte bara bilarna körs med den iver som kännetecknar polsk dödslängtande körteknik. Även cyklisterna kastar sig huvudstupa rakt ut i farten. Till och med barnen på sina trehjulingar ser ut att köra oerhört fort. När undertecknad besökte marknaden Salwator tidigare idag, tycktes det som om folk inhandlade mat fortare än någonsin skådat. Pengar och varor kastades hit och dit. Otåligt, men också förväntansfullt. Det är uppenbart att folk inte vill stå i standby-läge längre. Det är möjligt att italienare, spanjorer, ukrainare, slovaker, fransmän kan sitta och fila naglarna i några månader, men det funderar inte här. Och som jag överhörde en man säga till sin kamrat idag, innan han slängde benet över cykeln, “Mucha nie siada” (“Flugan sitter inte”).

Och Kraków sitter i sanning inte längre. Draken har rest sig. Frågan är bara vilka konsekvenser det kommer att få.


Den här hamnade lite på efterkälken.

Share

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.

Share

Om staden vid bergets fot

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“I dessa coronatider”, ja, så inleds många svenska artiklar. I Polen skriver man rätt och slätt “i pestens tid”. Båda uttrycken blir plågsamt tröttsamma i längden. Men det är lätt att förstå tjusningen med att inleda artiklar på detta sätt, ty de flesta redaktioner har nog upplevt en enorm tillströmning av läsare under den senaste tiden. Viruset hotar inte bara människa, det är dessutom en kassako för de flesta tidningar.

Men det återstår så mycket annat att ponera kring. Ett gott utfall av viruset är att man i Polen inte får röra sig i alltför vida cirklar från hemmets vrå. För undertecknad har det inneburit en möjlighet att utforska närområdet.

Podgórze är en stadsdel i södra Kraków. På andra sidan Wisła klättrar den blygsamt upp mot en liten kulle, som pryds av ett TV-torn. Podgórze betyder ungefär nedanför berget. För den mer poetiskt lagda passar det kanske bättre med “vid bergets fot”, men kullen är ganska liten och kan endast näppeligen kallas för ett berg.

Platsen har säkert varit bebodd sedan urminnes tider, ungefär som allt annat häromkring. Det påvisar en annan kulle i stadsdelen tydligt. Kopiec Krakusa har så gamla anor att ingen vet riktigt hur gammal den är. Den omtalas som en hednisk kulle, och skulle kunna vara en keltisk kultplats från 200-100 f.kr. En annan teori är att Kopiec Krakusa anlades som en hyllning till kung Kra, som enligt myten var den som grundade Kraków. En tredje teori är att Kopiec Krakusa anlades i astronomiskt syfte. Ingen tycks dock förespråka teorin att kullen byggdes som utkiksplats. Man kan nämligen tydligt skåda Tatrabergen när sikten är god.

Kopiec Krakusa är dock inte begynnelsen för berättelsen om Podgórze. Vid tiden för Polens första delning, 1772, fanns det en liten bosättning på platsen skulle bli Podgórze. Habsburgska riket byggde upp stadsdelen, och Podgórze fick stadsrättigheter 1784. Staden hade en egen administration, och habsburgska riket ömmade särskilt för denna nya stad, då den inte hade lika stark polsk självbild som Kraków. Men i och med den tredje delningen av Polen 1795, blev Podgórze en del av storebror Kraków.

Tjugo år senare bröts dock Podgórze loss från Kraków. Den senare blev en fri stad, emedan Podgórze blev en viktig stad för Habsburgska riket. Den växte, mycket beroende på att staden var en viktig transit för bland annat salt. Strax söder om Podgórze låg stora saltgruvor.

Under 1800-talet förekom det uppror i Kraków mot det Habsburgska riket. Många upprorsmakare gömde sig i Podgórze, och det gjordes flera raider mot dessa. Men trots det var detta en tid då staden blomstrade och växte. 1900 hade Podgórze 18 000 invånare och låg därmed på trettonde plats bland de galiziska städerna i det Habsburgska riket.

På gatorna i Podgórze talades det tyska, polska och jiddisch. Judarna i staden utgjorde 28% år 1910, och de hade gott inflytande i Podgórzes administration. I början av förra seklet var tolv av trettiosex ledamöter i kommunfullmäktige av judisk börd. I Kraków levde judarna mycket mer avskilt från polackerna. Man bodde företrädesvis i sin stadsdel, Kazimierz. Det fanns givetvis många judar som bodde i andra delar av Kraków, men skillnaden till Podgórze är ändå påfallande. Ty i Podgórze fanns det ingen del som var särskilt judisk. Man bodde över praktiskt taget hela staden.

Vid första världskrigets utbrott stod det dock klart att Podgórze inte kunde ha kvar sin status som egen stad, och man inledde segdragna förhandlingar som 1915 ledde till att Podgórze återigen inlemmades i Kraków.

Kanske är det också ödets ironi att det var i Podgórze som den andra polska republiken föddes 1918. Det var nämligen här som polska soldater i militärkasernerna gjorde uppror mot det Habsburgska riket, desarmerade de österrikiska soldaterna, innan de tågade med den polska fanan i högsta hugg in mot Krakóws hjärta, Rynek Główny.

Mellankrigstiden lär ha varit en förhållandevis lugn tid för Podgórze, vilket dock inte enbart vara av godo. Kraków behandlade stadsdelen lite styvmoderligt. Möjligen kan dess Habsburgska uppenbarelse retat makthavarna i Kraków.

När andra världskriget bröt ut var därför Podgórze ganska eftersatt, och det kan möjligen vara därför som nazisterna valde att förlägga gettot till Podgórze. Rakt igenom stadsdelen skar detta monstruösa projekt. En annan orsak kan ha varit att det låg flertalet fabriksområden i stadsdelen, och det var således närmare att forsla slavarbetarna dit. Den tredje orsaken kan ha varit att det låg nära stenbrottet Płaszów, där man också byggde upp ett koncentrationsläger.

När man står på torget Podgórski rynek framför Josefkyrkan, blickar man rakt ner mot det som var gettot. De flesta husen är låga, och många är påtagligt vackra. Så som huset på Józefińska. Under andra världskriget låg här en judisk skola. Porten pryds av två figurer, en kvinna och man. Kvinnan räcker över något till mannen. Det ser ut som en påse med mynt. Men mellan de båda finns ett manshuvud med en olycksbådande slokmustasch. Är det månne Franz Josef, Habsburgska rikets sista kejsare? Märklig utsmyckning för en skola, kanske du tänker. Och det är det nog, ty före andra världskriget låg här en bank. Så gör det även idag.

På gatan Krakusa finner vi huset där Róża Rockowas barnhem för judiska barn låg. En vacker byggnad som just nu renoveras. Mittemot ser man fasaden till fabriken Optima. Fram till andra världskriget var det en chokladfabrik, men när gettot inrättades i Podgórze blev det istället små verkstäder, så som snickerier och skräddare.

På parallellgatan Węgierska låg synagogan Zucker. Den var vida känd och omtyckt före kriget, och många judar strömmade dit. Under andra världskriget gjorde nazisterna om det till lagerlokal, och den stod tydligen och förföll efter kriget. Nu är den dock renoverad, och dess ståtliga fasad skvallrar nog om dess forna storhet. Tyvärr hyser den inte någon synagoga idag, utan här huserar ett konstgalleri.

Så här skulle vi kunna fortsätta, ty Podgórze är en mycket spännande stadsdel, där varje gatuhörn har något att förtälja för den vetgirige. Dess nära band med habsburgska riket har också satt tydligt avtryck i arkitekturen, och Podgórze har därmed en helt egen själ, mycket olik den krakowitiska. Men vår promenad får fortsätta vid annat tillfälle, de stränga corona-restriktionerna tillåter nämligen inte att man går i för vida cirklar.


Den judiska skolan.


Optima.


Synagogan Zucker.


Josefkyrkans torn.

Share

En förvrängd verklighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Åker med bussen till Ikea och för att hämta ut en beställning, två trädgårdsstolar. Bussen är nästan tom, enär på några vilsna pensionärer. Utanför bussfönstret susar den ödsliga staden förbi. Parkerna är avstängda. Rödvita snören spärrar av stigarna in mot de vårliga synerna. Boulevarderna vid Wisła är också avstängda. På de vägar som till för någon dag sedan var avsedd för fotgängare och cyklister, kör polisbilar. Varje förseelse mot restriktionen att befinna sig vid Wisłas flodbädd innebär dryga böter. Även skogen är förbjudet område. Man ska därtill avhålla sig från fysisk aktivitet. En tur med löparskorna kan göra dig märkbart fattigare.

På trottoarerna går dock fortfarande krakowiterna, men med två meters avstånd mellan varandra som de nya restriktionerna föreskriver. Det gäller även om man är ett strävsamt gammalt par. Många bär ansiktsmasker och blå eller svarta engångshandskar. Ingen kan se när någon annan ler. Det enda man ser är ögonen. Och ur dem lyser skräcken.

Paradoxalt nog går vägarbetarna och byggnadsarbetarna helt utan något skydd. De står dessutom märkbart nära varandra. Skuldra vid skuldra.

Det är plötsligt mycket slående, att när vi skalade bort all kultur och social interaktion, visade sig vår tillvaro blott gömma en verkligheten som förefaller vara en skrämmande fiktion. En fiktion som tömmer på kraft.

De nya restriktionerna i Polen skulle kunna sägas vara så nära ett undantagstillstånd man kan komma. Men utan att ha någon närmare kunskap om Polens konstitution håller undertecknad det osagt. Rörelsefriheten har begränsats för alla, men kanske mest för dem under 18 år. De får nämligen inte gå ut utan målsmans sällskap.

Men vad ska man ute och göra? Här är det nämligen omöjligt att inte bli rädd. Kanske klarar du av att fjärma dig från flödet av nyheter om död och lidande om du sitter i din kammare. Men på stan blir du genast varse den panik som råder i samhället. Långsamt kryper ångesten in under skinnet, och slutligen gör man som alla andra. Man går stora omvägar runt andra, och låter även bli med se varandra i ögonen, ty man skäms en smula över att man antar att andra bär på Smittan.

En fråga som infinner sig är hur ett samhälle förväntas genomleva vårt nuvarande paniktillstånd. Ingen verkar nämligen lyfta blicken för att fråga vad som kommer efter detta. Tänk om man inte kommer att lyckas med att stampa ut Smittan ur samhällskroppen? Vilka åtgärder ska man då vidta? Hur ska folket, som redan är utmattat av skräck, kunna krama ut de sista dropparna av kraft ur sina redan törstande liv? Och vilka är det som förväntas bära resterna av den ruin som kommer att återstå av samhället efter den här förödelsen? De unga vuxna, vars framtid nu smulas sönder, kommer kanske inte mäkta med. Och tänk om det uppstår en värre kris? Tänk om Smittan muterar? Eller tänk om det kommer en värre farsot? Varifrån ska vi då ta kraft?

På gatorna syns inga unga vuxna. De tar således sitt ansvar. De tar kanske även ett större ansvar än den grupp som ska skyddas – de äldre och svaga. Ty de senare står vid varje busstation. Vid varje övergångsställe. De sitter på parkbänkarna. Ja, just dessa bänkar som vi är förbjudna att sitta på. Detta är dock inte sagt som en åthutning åt de äldre, blott ett stilla konstaterande.

I Ukraina tänker man tvärtom. Där är det de äldre som inte får gå ut. Deras arbetsgivare kan till och med åka på dryga böter om de över 60 år skulle drista sig till att arbeta. En horribel tanke, eftersom det nästan är komplett omöjligt att leva på en ukrainsk pension.

I Polen är det de unga vuxna och deras yngre kamrater som blir inspärrade i sina rum. I Ukraina är det de äldre som får sitta i husarrest. Ett märkligt sammanträffande är att det är just dessa grupper som är benägna att rösta mot de sittande regeringarna i de bägge länderna.

Men det är lätt att bli lite konspiratoriskt lagd när man sitter så här på en folktom buss och ser ut över ett öde stadslandskap. Städer utan människor skapar nämligen förstämning. Städer utan människor förlorar ju sin skönhet, sin styrka och sitt väsen.

Och nästa vecka lär nya restriktioner komma. Det är lätt att förespå, ty de dagens restriktionerna överträdes idogt. Parker beträds. Par håller i handen. Medmänniskor står alltför nära. Och en och annan motionär springer sin förbjuda löprunda.

Bussen stannar, och med snabba steg ilar jag med mina trädgårdsstolar ut ur denna förvrängda verklighet.

Share

En smula rörelsefrihet, om jag får be

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Utanför vårt fönster hoppar en stjärtmes från gren till gren. Lite bekymrad ser den ut. Jag antar att det är våren som skrämmer lite. Mycket bestyr och många göromål ligger ju framför honom och hans utvalda.

Men faktum är, att trots att jag gläds åt att äntligen ha ett fönster ut mot en plats med rikt fågelliv, har jag lite svårt att koncentrera mig på deras liv. Ett litet virus, som satt skräck i hela världen, sätter sig mellan mig och min upplevelse av fåglarnas bestyr. Jag kan helt enkelt inte njuta så som jag önskar.

Mitt kvarter har helt ändrat karaktär. Alla restauranger och caféer är stängda, eller så erbjuder de endast hämtmat. Många andra affärer håller stängt, och lekplatserna är försedda med hänglås. Likaså träningsredskapen i parken. Varje dag kör polisbilar runt med megafoner som basunerar ut att Polen är drabbad av en epidemi. Inget är sig alltså likt.

Men vi har fortfarande kvar lite rörelsefrihet. Och det är jag djupt tacksam för. Två och två får vi promenera eller till och med cykla. Det här är nya regler som infördes i tisdags. Idag var första helgen sedan dessa nya regler, och jag oroades över att få se stora grupper nonchalera påbudet. Nu blev mina farhågor dock inte besannade. Jag såg endast några få som vågade sig på att samlas fler än två. Men rykten har nått mig att man på andra platser i landet inte var lika förnuftiga. Det här är väl något som hela befolkningen kommer att få lida för, ety jag tror att det nog kommer ett strängare påbud inom kort.

Då kommer jag inte längre kunna få möta våren i dessa underbara omgivningar. Jag kommer inte få ta en cykeltur till Tyniec, som jag gjorde idag. Inte heller kommer jag att få dricka en medhavd öl vid badsjön Zalew Kryspinów, så som jag också dristade mig till idag.

Det blir att få vänja sig vid mina ynka trettiotvå kvadratmeter och en balkong på en liten blygsam dito.

Men även om det blir så kommer jag att kunna njuta av de fåglar som pryder träden utanför mina fönster. Jag tror nämligen att det dröjer ett tag innan politikerna beordrar att vi ska krypa ner i underjorden, så som det var för människorna i Karin Boyes Kallocain.

Fast det ska jag ändå låta bli att svära på. Så mycket har hänt de här veckorna som jag slätt inte trodde var möjligt. Det här var inte ett scenario jag någonsin ställt upp för mitt inre. Kanske är jag naiv, men jag måste faktiskt tillstå att jag tycker att våra epidemiologer har varit ganska dåliga på att få ut sitt budskap så att man förstår vad de säger. Eller så var det bara så att jag inte ville lyssna på det örat. Jag förstår i alla fall nu lite bättre nu vad de försöker säga. Tror jag.

Svårare är det ändå att förstå hur Polen ska kunna avsluta de här åtgärderna man vidtagit. Vad är målet? Att få bort viruset ur hela samhällskroppen? Eller vill man försöka minska belastningen på sjukvården? Eller är tanken att man ska hålla allt på paus till det finns ett vaccin? Jag har tyvärr inte lyckats få någon reda i det.

I skrivande stund pågår en kontrovers i Polen angående det förestående presidentvalet i maj. Många inom oppositionen vill få det uppskjutet på grund av smittorisken. Regeringspartiet Lag och rättvisa verkar vilja få valet till stånd. Men är det verkligen ansvarligt? Kommer inte smittan då spridas allt mer? President Andrzej Duda tillkännagav nyss att valet kunde skjutas upp. Men hur länge? Frågan kvarstår nämligen, hur länge ska Polen vara på paus? I månader, eller år?

Och är det verkligen en paus vi har? Här i Kraków känns det snarare som ett hjärtstillestånd, och jag blir för varje dag varse att det Kraków jag flyttade till nog aldrig kommer igen. Det är många som får sina liv krossade i Covid-19 spår. Affärsrörelser som inte överlever en sådan här katastrof. Många ukrainare har också lämnat landet. Dessa har varit en viktig ekonomisk motor för Polen. Deras anställningar var ofta osäkra, och dessutom stängde ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj ner gränserna häromdagen. Ett beslut som i praktiken innebär att ukrainska medborgare inte har rätt att åka in i sitt eget land. På obestämd tid.

Ju mer jag tänker på det här, ju mindre förstår jag ändå. Kanske är det faktiskt så att det är oändligt mycket lättare att förstå epidemiologer än politiker och dessas beslut. Vi borde kanske övergå till en epidemiologisk ideologi. På så sätt skulle vi vara väldigt försäkrade mot situationer som vi nu har. Men… det är plausibelt att det ändå skulle bli fel, och fullkomligt obegripligt. Ungefär som nu, alltså.

Men utanför mitt fönster hoppar stjärtmesen från gren till gren. Lyckligt ovetande om vår kaotiska tillvaro. Epidemiologer, politiker och olika grafer avskräcker inte denna lilla tuffing. Och snart kommer han få sällskap av fler än bofinken. Kanske bör jag tänka lite mer på deras pyssel, för det här med pandemier lär jag nog aldrig få någon rätsida på.


Vart är vi på väg?


Tyniec.


Årets första vitsippor.

Share

En ljuspunkt i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi stånkar fram på våra stålhästar. Över Wisłas broar, genom Kazimierz och mot gamla stan i Kraków. För första gången är det inte ens svårt att ta sig fram. Inga horder av turister. Inga fulla britter som väsnas på gatorna. Inga israeliska ungdomsgrupper som vandrar genom staden. Det är nästan så att man saknar dem något. Nå, bortsett från de brittiska fyllevanorna.

Kraków är inte sig själv. Lite vilsen tycks den mig, när ingen nu är här och beundrar dess skönhet. Men samtidigt känns det som om staden putsar ut, och nästan sätter sig lite till ro. I Planty hörs fågelsången tydligare än någonsin. De få bilar som kör förbi har den goda smaken att hålla låg hastighet.

Vi svänger in på Groszka mot hjärtat i gamla stan, Rynek Główny. Framför oss seglar en och annan cyklist fram. Inga hästekipage. Inga sjövilda turister som hänsynslöst sicksackar mellan trottoarer och rakt över cykelbanor. Det är faktiskt första gången jag tar mig fram här utan att uppleva att jag bryter mot någon slags oskriven regel som säger att det är härdiskt, eller nästan kriminellt, att vilja ta sig från A till B.

Vi stannar upp vid flera fasader. Aldrig har jag fått uppleva dem så. Århundradena strömmar genom mitt huvud. Jag får nästan en förnimmelse av hur det faktiskt kan ha varit här en gång.

När vi svänger in på Rynek Główny blir vi åter hänförda. All skönhet och prakt strömmar mot oss. Helt ostört. En liten labradorvalp jagar förtjust några vimsiga duvor. Det är rogivande, och jag erfar en känsla av att vara privilegierad att få uppleva Krakóws skönhet så här avskalad på turismens industri.

Och kanske är det nu som känslan av panik lägger sig något. Paniken att mina nära och kära ska bli sjuka. Att jag själv ska bli sjuk. Och paniken att jag inte ska orka vara ett ljus i mörkret för de unga människor jag har förmånen att undervisa. Jag önskar att fler politiker kunde hålla tillbaka lusten att slå på dystopiernas trumma. De ska ju ge oss vår framtid. Inte smula sönder den i kortsiktiga och illa genomtänkta beslut.

Men trots att mitt ljusa sinne grumlas något av att jag tänker på reseförbudet som råder i stora delar av Europa, så känner jag ändock en inre frid. Och innerlig glädje, att få vara med om en tid där Kraków inte översköljs av turister. Vi krakowiter har äntligen förmånen att få bli så där betagna av och nyförälskade i vår egen stad. Och det senare hör ju helt enkelt våren till. Det hör jag helt tydligt hur koltrastarna förkunnar när de slår an sina toner.

Share

%d bloggers like this: