viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

När jag kommer ut från biografen har ett tungt regn lagt sig över staden. Människorna springer med böjda huvuden i riktning mot någon skyddande hamn. Några har dragit sina paraply över deras ansikten. Bilarna skyndar fram, som om också de rädes regnet.

Det är kanske sommaren sista dag, och det är också där mitt sinne befinner sig efter besöket på biografen; nämligen i en film som bär en titel som anspelar just på den dagen, “Ostatni dzień lata”. Film spelades in 1958 och regisserades av Tadeusz Konwicki. Den sägs vara ett slags polskt svar på filmgenren “Franska nya vågen”. Med andra ord är det fokus på de existentiella frågorna, och i filmens kärna härskar det outtalade, det som aldrig sägs eller visas.

“Sommarens sista dag” utspelar sig på en sandstrand som ackompanjeras av väldiga och förrädiska sanddyner. Vi befinner oss vid den polska Östersjökusten. I den inledande scenen syns en ensam kvinna komma upp ur havet. Hennes slängiga kroppsspråk låter oss ana att hon ruvar på någon slags oro. Några jetflygplan närmar sig kusten och kvinnan hukar instinktivt och i hennes ansikte blottas ett minne av en skräck. Vågornas brus förfaller med ens föra med sig en överhängande fara.

Plötsligt upptäcker hon att en ung man betraktar henne. Hon försöker skrämma iväg honom, men han följer henne, söker kontakt. Kvinnan gör klart för honom att hon vill vara ensam, och som svar kastar sig den unge mannen ut i havet. Efter en stunds inre kval simmar hon ut i havet för att rädda honom.

Det som utvecklar sig efter denna scen är en slags sinnlighet som också bottnar i en nyvunnen samhörighet. De bär båda på ett trauma från andra världskriget, och deras trauman flätas nu samman. Vad de erfor under kriget uttrycks aldrig, utan det överlåts till betraktaren att skapa sig en bild av de framgent som de två delger varandra.

“Sommarens sista dag” skildrar efterkrigstidens Polen, ett land som hart när hade förlorat en femtedel av sin befolkning, där Polens judar utgjorde mer än hälften. Men Polen stod också inför en återuppbyggnad med en närmast heroiskt iver och flit. Det var ett samhälle som präglades lika mycket av sorg som tapperhet. Filmen lyckas skickligt återge känslan av det desorienterade trevande som måste ha präglat den tiden.

Men det Polen som skildras är långt borta idag, och minnet av det raserade samhälle som andra världskriget lämnade efter sig är vanskligt att skönja. Och det är nästan så man kan tro att kriget snart inte heller finns i Polens kollektiva minne.

Trots att andra världskrigets fasor faktiskt bara skedde för ett ögonblick sedan.

—

Fotot är fångat före filmen och innan regnet hade anlänt.


Söndagsmorgon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

6 december 2020
Dagens polska affisch
Niedzielny poranek
Eryk Lipiński
1955

Söndagsmorgon. Kanske snöar det där du är. Eller så tittar en sol försiktigt fram på den vinterhimmel som vilar över din hjässa. Oavsett så är det morgon och söndag. Förr i tiden var det en vilodag, men nuförtiden är den dagen nästan som vilken annan dag. Invävd i kommers och köpmännens tingeltangel. Men försök att strunta i det just idag, och luta dig tillbaka och se en utomordentligt trevlig liten kortfilm från ett Warszawa klädd i 1950-tals skrud.

(Här kan ni se filmen.)

Andrzej Munks film Söndagsmorgon (Niedzielny poranek) är en semidokumentär film om återuppbyggnaden av Warszawa. Det vilar en positivism och nyfikenhet över denna film, och bilderna ramar vackert in rekonstruktionen av den sargade staden. Här syns framtiden i bild, trots att världskrigets skugga ändå vilar över staden.

Och Andrzej Munk mindes nog kriget med förskräcklig tydlighet. Han föddes 1921 i Kraków i en assimilerad judisk familj. När kriget bröt ut fick de bryta upp, och leva under falsk identitet, och Andrzej Munk bytte namn till Andrzej Wnuk. Men trots att hans tillvaro ständigt var hotad, valde han att delta i motståndet mot nazisterna, och deltog bland annat i Warszawaupproret, i oktober 1944.

Efter krigsslutet inledde han studier både på tekniska högskolan i Warszawa och vid juridiska fakulteten. Han avlade examen, men sökte sig ändå vidare till filmhögskolan i Łódź. Resten är, skulle man kunna säga, historia. Ty Andrzej Munk är den man som man ofta brukar ange som skapare av “den nya polska filmskolan”. Inriktningen, som var aktiv mellan 1956-1963, la grunden till det nya filmspråk som skulle vara tongivande i Polen under flera decennier, och deras influenser var den italienska neorealismen. Något som man nog också kan ana i filmen om en helt vanlig söndagsmorgon i Warszawa på 1950-talet.

Andrzej Munk gick bort 1961, tärd av tuberkulos som han ådrog sig under andra världskriget.

Dagens affischkonstnär, Eryk Lipiński, var också en man med mod och egensinne. Om honom har vi dock redan fått läsa, i adventskalendern 2019.