viewpoint-east.org

När jag kommer ut från biografen har ett tungt regn lagt sig över staden. Människorna springer med böjda huvuden i riktning mot någon skyddande hamn. Några har dragit sina paraply över deras ansikten. Bilarna skyndar fram, som om också de rädes regnet.

Det är kanske sommaren sista dag, och det är också där mitt sinne befinner sig efter besöket på biografen; nämligen i en film som bär en titel som anspelar just på den dagen, “Ostatni dzień lata”. Film spelades in 1958 och regisserades av Tadeusz Konwicki. Den sägs vara ett slags polskt svar på filmgenren “Franska nya vågen”. Med andra ord är det fokus på de existentiella frågorna, och i filmens kärna härskar det outtalade, det som aldrig sägs eller visas.

“Sommarens sista dag” utspelar sig på en sandstrand som ackompanjeras av väldiga och förrädiska sanddyner. Vi befinner oss vid den polska Östersjökusten. I den inledande scenen syns en ensam kvinna komma upp ur havet. Hennes slängiga kroppsspråk låter oss ana att hon ruvar på någon slags oro. Några jetflygplan närmar sig kusten och kvinnan hukar instinktivt och i hennes ansikte blottas ett minne av en skräck. Vågornas brus förfaller med ens föra med sig en överhängande fara.

Plötsligt upptäcker hon att en ung man betraktar henne. Hon försöker skrämma iväg honom, men han följer henne, söker kontakt. Kvinnan gör klart för honom att hon vill vara ensam, och som svar kastar sig den unge mannen ut i havet. Efter en stunds inre kval simmar hon ut i havet för att rädda honom.

Det som utvecklar sig efter denna scen är en slags sinnlighet som också bottnar i en nyvunnen samhörighet. De bär båda på ett trauma från andra världskriget, och deras trauman flätas nu samman. Vad de erfor under kriget uttrycks aldrig, utan det överlåts till betraktaren att skapa sig en bild av de framgent som de två delger varandra.

“Sommarens sista dag” skildrar efterkrigstidens Polen, ett land som hart när hade förlorat en femtedel av sin befolkning, där Polens judar utgjorde mer än hälften. Men Polen stod också inför en återuppbyggnad med en närmast heroiskt iver och flit. Det var ett samhälle som präglades lika mycket av sorg som tapperhet. Filmen lyckas skickligt återge känslan av det desorienterade trevande som måste ha präglat den tiden.

Men det Polen som skildras är långt borta idag, och minnet av det raserade samhälle som andra världskriget lämnade efter sig är vanskligt att skönja. Och det är nästan så man kan tro att kriget snart inte heller finns i Polens kollektiva minne.

Trots att andra världskrigets fasor faktiskt bara skedde för ett ögonblick sedan.

—

Fotot är fångat före filmen och innan regnet hade anlänt.