Tag: belarus

  • Dagens anteckning – 1 december 2025

    Dagens anteckning – 1 december 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

    Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

    Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

    När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

    Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

    Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

    —

    Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

    Bildens källa

    Källan om verket.

  • Dagens anteckning – 25 mars 2025

    Dagens anteckning – 25 mars 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Vid Wawels fot möter jag en skara med vit-röd-vita flaggor. Deras marsch ackompanjeras av polisbilarnas blåljus. Det ett litet skara av människor. En handfull bara. Deras rop stutsar mellan Wawels murar och de omkringliggande huskropparna. “Жыве Беларусь!” (“Länge leve Belarus”) skanderar de, innan de i nästa andetag ropar “Вольнай Беларусі! Вольна Эўропа!” (“Ett fritt Belarus! Ett fritt Europa!”). De viftar ivrigt med sina vit-röd-vita flaggor, som är symbolen för det fria och oppositionella Belarus.

    Jag nickar instämmande, och hummar med i deras ramsor. Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då jag inte skänkte Belarus en tanke. Deras frihet kändes rentav omöjlig, en ouppnåelig utopi, och dessutom något långt bortom min fattningsförmåga. Men så kom Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina, och allt förändrades. Jag förstod plötsligt att frågan om Belarus frihet var lika central som Ukrainas kamp för överlevnad. De två frågorna går således hand i hand, och kan omöjligt lösgöras från varandra. Om inte Ukraina lyckas överleva kommer Belarus aldrig bli fritt. Och om Belarus aldrig blir fritt, kommer Ukraina aldrig gå säkert. Det är säkert hopplöst förenklat, men det är så jag ser på situationen.

    Idag, den 25 mars, firas frihetsdagen bland Belarus oppositionella i utlandet. Inne i Belarus skulle det innebära betydande fara att högtidlighålla dagen. Дзень Волі (Dzen voli), som dagen kallas på belarusiska, firas till minnet av självständighetsförklaring 1918 som antogs av det då nybildade parlamentet, eller Radan, i Belarus (på belarusiska Рада Беларускае Народнае Рэспублікі). Frågan om Belarus självständighet var mycket kontroversiell. Tyskland menade till exempel att det var en sovjetisk angelägenhet, då större delen av Belarus territorium kontrollerades av Sovjetunionen. Men det hindrade ändå inte parlamentet från att, efter en flera timmars lång debatt, anta resolutionen om självständighet. Men nämn den glädje som varar för evigt, ty snart beslöt sig Sovjetunionen att krossa Belarus suveränitet. Parlamentet tvingades på flykt och har sedan dess verkat i exil. Faktum är att den belarusiska exilregeringen är den äldsta existerande regeringen i exil.

    Under Sovjetunionens sista år började belaruserna återigen fira frihetsdagen, och de förekom även i Belarus ända fram till för några år sedan, då regimen i Minsk beslöt sig för att kväsa alla förhoppningar om frihet. Idag är det omöjligt att fira dagen i Belarus och dessutom förenat med stor fara. Belarus säkehetspolis klassar den belaruriska exilregeringen som en extremistorganisation, och Lukatjenkas regim erkänner inte dagen.

    Skaran med flaggan för det fria Belarus har nu nått Grodzkagatan på sin marsch mot Rynek główny. Deras slagord hörs alltjämt, och på avstånd ser jag hur ett par med cykel beslutar sig för att göra gemensam sak med belaruserna och ansluter sig till tåget.

    Det borde vi alla göra.

    “Жыве Беларусь!”
    “Länge leve Belarus!”

  • Mellan arkiv och fiktion framträder verkligheten

    Mellan arkiv och fiktion framträder verkligheten

    Läsningstid: 3 minuter

    Sasja Filipenko
    Kremulator
    Ersatz förlag
    Översättning av Mikael Nydahl
    Utkom i oktober 2023

    —

    Varje stavelse i Sasja Filipenkos Kremulator stinker av en slags förtida förruttnelse. Men det är inte den olycksalige huvudkaraktären Nestrenkos oundvikliga död, som stinker. Det är Sovjetunionen, som kanske främst kännetecknas av våld mot sina medborgare, som stinker. Vi färdas från ryska revolutionen via inbördeskriget till det fullbordade Sovjetunionen i ett slags feberrus, väl medvetna om att slutet för Nesterenko inte kommer att båda gott.

    Prosan i Kremulator väver en egensinnig väv, där vi kastas mellan förhör, protokoll och Nesterenkos skärvor av minnesbilder från sin tid i inbördeskriget, på flykt från Sovjetunionen och som emigrant i Paris. I hans landsflykt följer hans resonerande kring huruvida han torde återvända från Paris till Sovjetunionen, och hans uppriktiga oro för vad som kan stunda honom om han återvänder.

    Vi ställs också inför den nya sovjetiska människan, som i sin oförmåga att känna empati och förståelse för livets ofta oväntade, och ibland även oönskade, skeenden, framstår som bottenlöst andefattiga och hopplöst okultiverade, ja, nära nog tölpaktiga.

    Men navet i berättelsen är trots allt kärleken till skådespelerskan Vera som han träffade före inbördeskriget. Hon som ständigt sökte hans blick från sin upphöjda plats på scenen. Hon som agerade bara för honom, som om resterande del av publiken inte existerade. Och det är också kärleken till Vera som kommer att leda honom mot hans oundvikliga död.

    Pjotr Nesterenko kan förefalla vara en helt osannolik person, en rödgardist som gick över till de vita, och som flydde för att sedan återvända och arbeta på ett krematorium och nattetid bränna kvarlevorna av dem som mördats i Stalins Stora utrensning. Men faktum är att Sasja Filipenko inte fabulerat ihop en orimlig saga, då han har utgått från det faktiska fallet Pjotr Nesterenko. I sitt författarskap låter Sasja Filipenko nämligen berättelserna ofta utgå från faktiska dokument och persongallerier från det sovjetiska arkivet, som sedan knyts samman med fiktion, och på detta sätt framträder diktaturens brutalitet oförblommerat.

    Sasja Filipenko föddes 1984 i Belarus huvudstad Minsk (då Sovjetunionen) i en rysk-ukrainsk-belarusisk familj. Inledningsvis studerade han musik, men övergick till att studera litteratur. Som nyutexaminerad fick han uppdrag för den ryska TV-kanalen Pervyj kanal, innan han övergick till att arbeta för den oppositionella kanalen Dozjd. Under det belarusiska presidentvalet 2020 tog han tydlig ställning för den oppositionella presidentkandidaten Svjatlana Tsichanoŭskaja, samt aktivisten, musikern och dirigenten Maryja Kalesnikava. För sitt engagemang för ett demokratiskt och fritt Belarus kan han riskera upp till 20 års fängelse och han lever således i exil i Tyskland.

    När jag läser Kremulator förs mina tankar ideligen till dagens Belarus, det land som har flest politiska fångar i världen, sett till sin befolkningsmängd. I skrivande stund pågår en våldsam jakt på oppositionella. Man kan få fängelse bara för att man andats något negativt om regimen. Men det är inte bara de i landet som riskerar att straffas för att de vill ha ett demokratiskt och fritt Belarus. Även de som flytt undan förtrycket hotas, då regimen menar att deras anhöriga och vänner kommer att kastas i fängelse om de inte återvänder. Flera av dem som fängslats får inte ha kontakt med omvärlden, och exempelvis Maryja Kalesnikava har inte fått prata med sina släktingar på över ett år. I Sovjetunionen utdelades liknande straff, att man inte fick ha kontakt med sina anhöriga, ett straff som ofta ledde till döden. Steget från dagens Belarus till den sovjetiska mördarmaskinen är inte särskilt långt.

    Kremulator är översatt av den mycket kunnige och meriterade översättaren Mikael Nydahl, som även har översatt den likaledes viktiga romanen Röda Korset av Sasja Filipenko. Båda dessa romaner är utgivna av Ersatz förlag, som genom sin digra utgivning med översättningar av litteratur från Belarus, Ukraina och Ryssland gör en enastående insats för att stärka medvetenheten och kunskapen hos svenskar om dessa länder.

  • En lärares lott

    En lärares lott

    Läsningstid: 4 minuter

    De flesta av er är nog kanske ganska förtrogna med honom. Ni har sett hans målningar med flygande par eller ensamt svävande kvinnor eller män. Ni har har nog även sett hans målningar från pogromer i Belarus. Ja, ni vet antagligen vem jag syftar på, eller hur? Ty inte många i vår samtid med lagom stort intresse för Öst- eller Centraleuropa har missat att det fanns en konstnär som hette Marc Chagall.

    Men hoppa nu inte i galen tunna och inbilla er att ni tror er veta vad jag tänkt att skriva om idag, ty jag har inte tänkt att skriva om Marc Chagall. Min nyfikenhet har istället landat hos hans lärare!

    Jag kan tillstå att mitt intresse för Marc Chagalls lärare bottnar i att jag under senare år i allt större utsträckning börjat uppskatta Chagalls målningar. I synnerhet de som tar sitt avstamp från hans minnen från olika shtetl. (Om någon vet hur man böjer shtetl i pluralis för ni gärna bistå mig.) Trots att målningarna ofta tangerar otäcka situationer, så som pogromer, är de oerhört fascinerande målningar. De lyckas med konststycket att glänta på dörren till en värld som genom förintelsen berövats oss.

    På samma vis är målningarna skapade av Chagalls lärare, Jehuda Pen, oerhört fascinerande. Liksom sin elev skildrade han ofta det judiska livet i den region han huserade i.

    Jehuda Pen föddes 1854 i den judiska byn Zarasai, i dagens Litauen. Redan i unga år blev han av oklara omständigheter föräldralös. Detta skulle dock kunna sägas vara hans smala lycka, ty han blev tidigt tvungen att försörja sig och hamnade som lärling hos en dekorationsmålare i Dvinsk (idag Daugavpils).

    1879 tog han sig till S:t Petersburg för att söka in på konstnärliga akademin, men eftersom han inte behärskade ryska ratades han vid uttagningarna. Under en tid levde han illegalt i Tsarryssland, innan han vid ett andra försök blev intagen till akademin för studier i konst.

    Efter studierna flyttade han till Lettland och slog sig ner i Riga, där han blev vän med Ilja Repin. Pen stannade dock bara några år i Riga. 1891 flyttade han till Vitebsk, som ligger i dagens Belarus. Ett år senare öppnade han den första judiska konstskolan i Belarus, och en av hans elever var Marc Chagall. En annan elev, som senare skulle bli en framstående konstnär inom avantgardismen, var El Lisitskij. Skolan var verksam till 1919, då Pen blev lärare vid Vitebsk konsthögskola. Källor säger att det var Chagall som hjälpte sin gamla lärare till anställningen. På Vitebsk konsthögskola avancerad han till studierektor, men tvingades bort efter att en ny rektor tillträdde 1923. Därefter återgick Pen till att undervisa elever i sitt hem.

    Av Jehuda Pens digra produktion återstår endast 200 verk, vilket anses vara en ytterst liten bråkdel av hans gärning. Målningarnas kan vid en första anblick se ut som väsensskilda hans elev Marc Chagalls målningar, men skenet bedrar. Pen skildrade ofta judiskt liv, med fokus på vardagliga situationer. Här finns dock sällan antydan om våld, som man kan se hos eleven. Men det som förenar de båda är att i Pens målningar ser vi samma vördnad inför dem han avbildade. En stor skillnad mellan deras två konstnärskap är att Pen återger exakt den person eller de personer har vill avbilda. Chagall däremot tycks vilja avbilda ett tillstånd snarare än person. Ibland flyter Chagalls karaktärer ut, och minnet av dem tycks suddigt och diffust. När Pen avbildar en urmakare avbildar han just den han mötte. Urmakaren blir därför inte en symbol, utan en faktisk och fysisk person.

    Att det råder en skillnad Chagall och Pen emellan är inte svårt att förstå. Chagall målade flera av sina kända målningar om livet i shtettlarna efter det att han lämnat sina hemtrakter. Pen målade dem när han var där, mitt i bland människorna och deras liv. Han visste inte heller vad som skulle hända bara några år senare. Ty förintelsen slapp han uppleva.

    Omständigheterna kring Jehuda Pens död är oklara. Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1937 mördades han i sitt hem. Några källor gör gällande att han bragts om livet av någon som ville komma åt hans arv. Andra källor hävdar att det var NKVD (den ökanda sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten) som mördade honom då de försökte förhindra att Marc Chagall lämnade landet. Men det senare är troligen en sådan där östeuropeisk skröna som växer fram från mun till mun och blir större och mer invecklad för varje gång den berättas.

    Jehuda Pen följdes till sin sista vila av en stor skara. Men tiden har tyvärr inte handskats väl med honom. Hans stora gärning, att grunda den första judiska konstskolan i Belarus, är idag få som minns. Och alltför få låter sina tankar gå till läraren Jehuda Pen när de tänker på Marc Chagall. Ett öde han nog delar med många lärare.


    Urmakaren (1914)


    Ett hus med get (1920-talet)


    Den unge Marc Chagall (c:a 1915)

  • My Quest of the City Council: Playing the rule-changing game

    My Quest of the City Council: Playing the rule-changing game

    Läsningstid: 7 minuter

    [Part II of Olga Karach’s adventures in the local election in Belarus]

    ‘Off with her head!’ the Red Queen shouted at the top of her voice. 
Nobody moved. ‘Who cares for you?’ said Alice, 
(she had grown to her full size by this time.)
‘You’re nothing but a pack of cards!’ 
At this the whole pack rose up into the air, 
and came flying down upon her.

    Two cards from two different packs… Sorry, two members from two different commissions called me on Tuesday and informed me that they cancelled my registration for the coming elections to the City Council. The pretext they found was the distributing of green balloons to children. The balloons were given out outside my election precincts, and naturally they did not carry my name or any other names. Apparently, the commissions were running out of time (the elections are due in five days), so they were ready to declare a violation any action of mine. If not balloons, I could have been banned from the elections for a green scarf.


    Vitebsk from 1912. From wiki commons.

    The three persons who signed the petitions urging to punish me are not from my precincts. I also strongly doubt that they wrote the petitions themselves, not just signed the ready-made text. One of them is the Chief Manager of Municipality Branch #9 in Vitebsk.The second is a woman named Tatiana Tadeushevna Andreieva living at 68-4 Pravdy Street. As for the third person, we know only the last name (Starikovich) and partially the residence address (76 Moskovski Prospekt). However, in the court we will surely learn the full information about the signers and will publish it.

    So now authorities consider me not eligible for the elections. But how much ‘elective’ the elections have become, how much of fair elections is left in this staged cricket game? The pro-governmental candidate, Mr. Bashmetov, has shamelessly been making use of his administrative position. Being the Rector of a government-controlled university, he used its premises for meetings and its faculty for organizing the meetings. The students were forced to go to the meetings, sometimes instead of classes. For high-school graduates Mr. Bashmetov was promising almost free admission to the university, if only he becomes one of the ‘deputies’. To crown it all, with the term exams coming many female students were ‘strongly advised’ to take part in concerts and cheer actions for Mr. Bashmetov’s promotion.

    The government-staffed commissions reviewed his slanderous complaints against me practically immediately. At the same time only one out of my six complaints of April 14-20 was reviewed. The resolution signed by Mr. Miadelets, the Chair, read ‘a number of solutions have been found which now satisfy all the parties involved’. Besides the fact that no real solution was found, the resolution definitely implied that I am not a party involved. Needless to mention, the other five complaints of mine have never been reviewed.

    ‘That’s not a regular rule’, Alice remarked, ‘you invented it just now.’
    ‘It’s the oldest rule in the book!’ cried the Red Queen.
    ‘Then it ought to be Number One,’ said Alice.
    The Red Queen turned pale, and shut her note-book hastily.

    Why the officials are changing even their own rules so hastily? What are they scared of? I have no doubts the reason was the number of my representatives. Suddenly the packs (sorry again, the Commissions) got it right that our team will do everything necessary to properly monitor the counting of votes. Their hopes to reach their own goal set from the top were suddenly jeopardized. Fair elections would definitely mean failures of pro-government candidates.

    I am addressing to all citizens who were going to support me: show your attitude to this staged game which officials call ‘elections’. You can do it in two ways:
    1. You can just ignore the game. Do not come to the election precinct. Why waste time, if the result is fixed and forged anyway? To give officials an opportunity to give their decisions a label of ‘working people’s will’? To let them reduce social security, to raise taxes and utilities, to do nothing about real needs, and call it ‘fulfilling the working people’s orders’?
    2. You can come to the election precinct and cross out all the names, then write ‘For Karach’, and put your ballot into the ballot-box. This way you will show the Red Queen and her packs that you are not a pawn in their games, where rules are being changed at will (maybe even as a result of a schizophrenic reaction). You will show that you are a human, and you demand the right to choice. Both ways are good, though they differ in openness, of course.
    (more…)