viewpoint-east.org

Betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Du har ju bott väldigt många år utomlands”, sa härförleden en person, som jag högaktar mycket, till mig. Det är ju helt riktigt, och inget som jag bestred utan bara snällt höll med. Upprinnelsen till att personen i fråga fällde ett sådant yttrande var vårt samtalsämne. Det cirklade nämligen runt någon trivial svensk företeelse. Dock hade min okunskap om det som avhandlades nog inte avhjälpts av att jag hade bott en längre tid i Sverige. Ty som så ofta, var jag fullkomligt ovetande om de nyck som förekommer i det som andra tycks beteckna som “den svenska verkligheten”. Jag har nog alltid levt lite i min egen metasfär.

Nå, det korta meningsutbytet fick mig ändå att fundera över på vilket sätt jag eventuellt skulle kunna ha förändrats sedan jag flyttade från mitt fädernesland. Jag lyckades inte hitta några egentliga punkter där jag skulle kunna beteckna mig som mer eljest än jag alltid varit. Kanske beror det på att jag trots allt är en ganska tveksam utlandssvensk. Jag befinner mig ju i Sverige flera månader varje år, samt arbetar med Sverige och svenska språket dagligen, så jag har nog bevarat väldigt mycket av Sverige i mig. Men det var ändå en förändring som jag tyckte mig kunna urskilja från det allmänna bruset av känslor och upplevelser.

Och det var kroppsspråket. Ja, det språk som vi uttalar med våra lekamen, är kanske ett av de uttryck där vi kulturbärare avslöjar mest om vilka vi är. Jag märker till exempel att jag ofta blir förvånad över hur mina landsmän rör sig i rummet. Det är inte ovanligt att jag upplever det som att svenskarna smyger runt. Jag blir dessutom ofta överraskad av det enorma utrymme som vi svenskar kräver omkring oss. Ett utrymme som ska vara tömt på andra, och där man kan glida fram i ensamt majestät. Efter flera år i Lviv har jag absolut inget som helst emot att andra, helt okända människor, vistas mycket nära mig. Jag tycker till om med att det är ganska trevligt. Det här har lett till att jag under sommaren vid flertalet tillfällen ofrivilligt inkräktat på andra människors (läs = svenskars) territorium.

Något annat som jag faktiskt märkt att jag inte längre helt förstår, är hur mina landsmän tittar på varandra. Man ser inte rakt på varandra, utan lite snett från sidan. Som om man inte alls var nyfiken, vilket man givetvis är, det är ju därför man över huvud taget tittar på andra. Det här roar mig något enormt, och min nya favoritsysselsättning är att le alldeles förskräckligt mycket åt sådana som blegar lite i smyg. Oftast möts jag av total förvirring, det är ju faktiskt inte meningen att det ska avslöjas att man tittar på varandra, fast att man lika fullt och fast gör så.

Det här låter ju väldigt oförargligt, och något som inte alls borde göra någon upprörd. Men för en tid sedan fick jag föraning om hur det kan uppfattas av en utomstående. Jag fick till och med ett namn på det där sättet att titta på varandra. Det var en ung polska som hade uppmärksammat detta, och hon var inte alls lika förtjust som många skulle kunna tro. Hon kallade det för “passiv aggressivitet”, vilket innebar att hon faktiskt helt hade missförstått vårt sätt att se på varandra, och hon hade dessutom blandat ihop det med vårt behov av seperat och oinskränkt utrymme. Ty trots att jag ofta retar mig på mina länsmän, så tror jag inte att det där sättet att blega på varandra enkom är spefullt. Men det är lätt att missförstå, det måste man tillstå. Jag själv förstår precis hur allt ligger till, men efter några år utomlands känner jag också förståelse för hur lätt det kan vara att missförstå.

Men det finns även andra saker som jag märker har hänt med mig. En sådan uppenbarelse fick jag på en parkeringsplats i Landskrona. Mellan bilarna kryssade fyra chokladbruna män. De banade fröjdsamt väg mot Systembolaget. Och det var något i deras kroppsspråk som fick mig att omedelbart känna mig väldigt hemma. Och männen, ja, de kom givetvis från Polen, och med största sannolikhet arbetade de på ett närliggande jordbruk. Det var där de dragit på sig den där beundransvärda solbrännan. De tillhörde det otackade släkte som dagligen livräddar det svenska samhället från svältdöden. (De skulle för övrigt lika gärna kunna vara bördiga från västra Ukraina. Så långt färdas nämligen inte kroppsspråket, och ganska ofta struntar det dessutom högaktningsfullt i nationsgränser.) Jag har inget vokabulär för att beskriva hur de rörde sig, men deras kroppsspråk kunde jag läsa, och i det kände jag mig fullkomligt trygg och säker. Det är inte troligt att jag skulle känt så utan att ha bott förfärligt många år i den europeiska avkrok som dessa män kom ifrån.

Summa kardemumma, ja, det är så att jag har bott många år utomlands, och visst är det så att vissa bitar av det svenska samhället har jag fått ett nytt förhållningssätt till, även om det faktiskt inte är mig helt främmande. På samma gång har den galiziska verkligheten också blivit ett med mig. Man skulle därför kunna säga att mitt sinne blivit fördubblat, och min själ har därför minst dubbelt medborgarskap (trots att det senare inte alls är tillåtet i Ukraina).

Nå, det finns egentligen ingen vettig knorr på det här inlägget. Inte heller någon sensmoral. Som så ofta från min hörna av tillvaron är det bara mina betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten.


En åker kanske plöjd av någon av våra livräddare.

Share
%d bloggers like this: