viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 november 2024

Category: bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Jews, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På Poznańs pittoreska stora torg, mitt i deras gamla stan, råder det som sagt julstämning. Poznań är nämligen alltid först i landet med att öppna sin julmarknad. Man skulle kunna tro att det vore Toruń som ägde den ledartröjan, enär de stoltserar med Polens godaste pepparkakor, men så är alltså inte fallet.

Det är inte särskilt många besökare på julmarknaden, men det kan ju bero på att det är fredag förmiddag och de flesta är upptagna med sina lönesysslor. Det är bara några grupper med tillresta skolbarn som surrar runt, med sin omisskännliga hyperaktivitet, bland ställen med kylskåpsmagneter. Att samla kylskåpsmagneter som föreställer platser man besökt är något av en idrottsgren här i Polen, och likaså i Ukraina. Jag har aldrig mött en lika utbredd fascination för dessa, ofta hopplöst kitschiga, tingestar i Sverige. (Dessvärre har jag också själv drabbats av denna smitta, och måste alltid köpa med mig en kylskåpsmagnet när jag är på resa.)

Men jag lämnar snabbt småfolkets nöjespark, för att bege mig till min lustgård. Det förhåller sig nämligen tursamt nog så att det här på torget härbärgerar ett musik- och instrumentmuseum. Och den första jag får möta, när jag kommer in i museet, är den förtjusande serpent, som ormar sig precis som den borde i en lustgård. Den två meter långa serpenten hade sin storhetstid under 1500-talet, och dess ljuvliga trombonliknande munstycke ger ett särdeles tilltalande ljud. Jag skulle kunna skriva långa essäer om detta instrument, men den essän avslutas abrupt när jag vänder mig om och får jag syn på en puzonet, en äldre släkting till trombonen med anor från 1300-talet. Inte långt från dessa skönheter syns några tidiga klarinetter stiligt poserande. Jag får träffa flera olika cembalo, alla av förnäm börd. Detsamma gäller alla dessa charmerande klavikord med vackert målade insidor. Och glasharmonikan med sin underliga, spolformade kropp. Här finns uppresta flyglar med oemotståndlig utsmyckning, men det vette fåglarna hur strängarna är placerade i den där som har formen av en harpa.

Och vi ska inte glömma alla viola di gamba och viola d’amore som jag får möta. Men det går helt enkelt inte att presentera alla och envar.

I avdelningen för folkmusik finns massor av olika säckpipor. Ja, inte är det bara i Skottland man har spelat på detta uppblåsta instrument. Här finns vanliga violiner och träskofioler (de som bara är som en planka). Men instrumenten från Indien tar nog ändå priset för bästa kostym, så som exempelvis den påfågelsliknande gottuvadyam, eller sarangin med sin lite fyrkantiga uppsyn.

Dessa instrument är inte bara intagande att titta på, deras röster väcker också känslosvall hos mig, när får jag höra dem med hjälp av den surfplatta som museet lånar ut. Så ni förstår nog att detta på många sätt ett paradis på jorden för någon som förälskat sig i musik.


Dagens anteckning – 23 november 2024

Category: bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Jews, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.

Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.

Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.

Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.

Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.

Man kan läsa mer om pianokonserten här
https://culture.pl/pl/dzielo/krzysztof-penderecki-koncert-fortepianowy-zmartwychwstanie


Dagens anteckning – 22 november 2024

Category: bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Jews, photography
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Ofta syns de sida vid sida, det nya och det gamla Polen. Den gamla tomma och sönderslagna fabriken vid sidan av det nya, redan bebodda, bostadsområdet med sina färggranna utsmyckningar. Till och med inne i tågkupén möts gammalt och nytt, med nunnan som och surfar på mobilen. Hon är också den första som upptäcker att tåget är försenat, då hon följer dess framfart på en app som följer tågen i realtid.

Utanför vårt tågfönster syns höstsåddens spira grönt under ett tunt snötäcke. Rovorna ligger i prydliga högar och väntar på något okänt öde.

Men mörkret lägger sig nu över landskapet, och hindrar fler observationer ut genom fönstret. Molnen slukar, lite förstött och slentrianmässigt upp träden, som står där med sina mistlar, på centraleuropeiskt manér. I vattenputsarna syns ljusskärvor som speglar himmels sista kvarvarande ljus. Som om himlen klämde ut de sista ljusdropparna ut sin himmelska färgtub.

När mörkret slutligen tagit över syns bara den fyrkantiga rutan med ljuset från tågfönstret.


Dagens anteckning – 21 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det blåser en kall vind genom Poznań. Den sveper längs med gatorna, griper tag i varje vinterjacka, rufsar till kalufser, kyler ner fingrarna, formar dem till istappar, och var och en känner nog att de hellre är inne en sådan här dag. Och in tar jag mig. Till Residensslottet, där mina steg ekar mot marmorgolven.

Detta residents byggdes i början av förra seklet till Vilhelm II av Tyskland i nyromatisk stil, skulle kunna framstå som vulgärt och skrämmande, men det är väl vad som finns i huset som skapar dess anda.

Idag har huset atmosfär stimulerats på ett alldeles särskilt sätt. Institutionen för skandinaviska språk vid Poznańs universitet har idag firat 50 år i nämda slott. Och om man någonsin bevistat en konferens med forskare, lärare och studenter som arbetar med skandinaviska språk i utlandet, så vet man att en sådan sammankomst inte kan bli annat än vederkvickande, entusiasmerande, värmande, roande, hjärtlig och enormt familjär.

Det är en ynnest att få sällskapa ett så förträffligt trevligt släkte.


Dagens anteckning – 20 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Solen leker apelsin och färgar de gråblå molnens undersida orange. Det förefaller stundtals som om himlen brinner. Landskapet böljar först mjukt, innan det lägger sig öppet som en utsträckt hand. Men snart syns inte längre ens de nakna lövlösa träden. Deras fysionomi kan inte längre urskiljas från molnens svarta, kanske något mjukare gestalt. Innan även molnen uppslukas av nattens mörker.

Jag färdas från södra till mellersta Polen. Orter som Gliwice, Lubliniec, Olesno Śląskie, Kluczbork, Kępno skymtar blygsamt fram genom tågfönstret. Nu närmar vi oss Storpolen, det förstår jag, när staden utanför fönstret poängterar att den vill kallas för Środa Wielkopolska – Onsdag Storpolen.

När jag förväntansfull kliver av tåget i Poznań, möter mig årets första julmarknad. Bland marknadsstånden säljs redan kanderade äpplen, julgranskulor, tomtar och annat som är livsviktigt för julfirande. Ännu så länge sover dock karusellen sött i sin snurra.

Men julgranen lyser redan självsäkert upp sin omgivning.


Dagens anteckning – 19 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag möter dem på tåget mellan Wien och Kraków. Den unga mamman och hennes lille son. Han är inte mycket längre än en tvärhand hög, och det är inte troligt att han är mycket äldre än tre år. Trots hans ringa ålder pratar de pratar konstant med varandra. Deras sjungande språk fyller snart hela vagnen, och alla ler vänligt mot den lille pojkens olika påhitt. Fantasin tycks inte ha några gränser. Pusselbitarna ska man smaka på. Gosedjuren ska visa upp för konduktören, som tålmodigt kontrollerar den mjuka tygvarelsen innan hon tar sig en titt på biljetten. Vi har alla oändligt med tålamod, ty vi vet att deras resa knappast är enkel. Mamman och barnet är nämligen från Ukraina, det hör vi, eftersom de båda talar detta varma, klingande och sjungande språk.

Han är alltså inte äldre än tre år. Kanske någon månad åt endera hållet, men ung nog för att inte känna till något annat tillstånd än krig. Ja, de har varit, eller kanske till och med bor, utanför Ukrainas gränser, men kriget finns nog hela tiden där i tankarna. Det syns tydligt på den unga mamman, vars ansiktsuttryck ibland liksom vänds inåt mot en plats av smärta. Ett ansiktsuttryck jag sett hos så många ukrainare, vare sig de bor nära eller långt ifrån fronten. Alla har de en erfarenhet av kriget. En erfarenhet som sätter spår i deras yttre. Det behöver inte vara ett öppet sår för att skapa smärta. Allt det behöver vara är en flackande blick. En oro som syns utanpå.

När tåget anländer till Kraków vinkar jag hejdå till mamman och barnet, med orden “До побачення” (“Do pobatjenja”). Deras resa är inte över, då de ska fortsätta tre timmar till mot polska Przemyśl innan de tar tåget över gränsen till Ukraina. Jag tänker på den lille pojken idag och på alla andra barn i Ukraina som inte känner till en annan verklighet än krig. Vare sig de bor i eller utanför Ukraina. Och jag tänker att vi har svikit dem på så många sätt. Jag önskar att våra politiska ledare hade modet att medge detta.

Idag är det 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, men denna fas av kriget inleddes egentligen för 3925 dagar sedan och är en del av den flera hundra år långa aggression som Ryssland utsatt Ukraina för.


Dagens anteckning – 18 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

November, denna mörka månad, där ljuset knappt gör sig omaket att försöka bemöta vår självömkande ljustörst, där de nedfallna löven ligger i geggiga, formlösa klumpar och påminner oss om förgänglighet och upplösning, är en månad som knappast är lätt att älska. Till och med dess namn är till förtret. November betyder nämligen “den nionde” på latin, och kommer sig av att den första romerska kalendern inte innehöll januari och februari, vilket således gjorde november till den nionde månaden. Omkring 713 f.Kr. la man till januari och februari, men lät den olyckssalige nionde månaden fortsatt kallas för november, trots att den inte var den nionde. (Och om du smakar på orden september, oktober och december kan du nog känna den distinkta karaktären av ett räkneord.) Så inte nog med att november är en mörk och dyster för oss på norra halvklotet, den är dessutom missvisande.

Tänk om vår november ändå kunde få kallas listopad (листопад/лістапад) så som den lystrar till på polska, ukrainska och belarusiska. Listo-pada “löven faller”. Så bildligt, så på kornet.

Fast de i norra Sverige skulle väl fnysa lite förargat, enär löven nog lämnat de flesta grenar i månaden “löven faller”. Kanske skulle norra Sverige hellre vilja kalla oktober för löven faller, så som kroaterna gör. Listopad, kallas oktober i Kroatien, av vilken anledning är för mig höljt i lika mycket dunkel som denna, den elfte månaden, bär.


Foto av löv innan de förvandlas till geggiga, formlösa klumpar.