viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 oktober 2024

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis innan jag kommer fram till övergångsstället slår det om till rött. Ilsket bromsar jag in cykeln och sätter ner foten med ett irriterat “bamp” på marken. Egentligen gör det mig inget att jag måste vänta en stund, jag har ju inte bråttom någonstans, men jag imiterar min omgivning. En cyklist gör en dödsföraktande manöver och cyklar över gatan strax före alla bilisterna kommer i högsta hastighet, som skjutna ur en kanon eller kanske snarare med eld i baken. Givetvis är det ett cykelbud, som i tusentals cyklar runt i staden, med sina stressade uppsyner och som fullkomligt saknar trafikvett.

Jag skakar på huvudet åt cykelbudet, så där irriterande som vi svenskar ofta gör när vi tycker vi vet bättre än alla andra av jordens befolkning.

Rödljuset ger mig möjlighet att ägna mig åt min favoritsysselsättning, nämnligen att studera folk. På andra sidan gatan har det nu samlats en hoper jäktade människor. Jag vet inte om de verkligen är jäktade, eller om de bara imiterar omgivningen så som jag gör. De flesta tar upp sina mobiler, antagligen för att det spär på bilden av den upptagna och viktiga personen.

Men tre personer utmärker sig. Det är tre herrar, modell äldre. Alla långa, men två av dessa dessvärre endast på bredden. Förutom att de inte tittar på sina mobiltelefoner har de något annat gemensamt. De har alla slokmustasch. Denna ansiktsprydnad är nog på utdöende här i Polen, men ännu går de att skåda i folkvimlet. Orsaken till att vissa män i den äldre generationen har slokmustasch förklaras rimligtvis med Lech Wałęsa. Eller så går det ännu längre tillbaka i tiden, till självaste Kejsare Franz Joseph. Bland yngre män förekommer inte dylik mustasch-typ. De tycks föredra en lite fjunigare typ av mustasch. Kanske börjar den sloka i framtiden, tänker jag.

Hoppsan, nu slår det om till grönt.


Dagens anteckning – 24 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon rättar till sin vindtygsjacka och drar fingrarna genom sitt blonderade hår. Hon ser egentligen ut som vem som helst vid cykelstället där vi står, som händelsevis råkar vara utanför Jysk, i underkanten på Krakóws karta. Hon tar av sig den oslitna och troligen aldrig särskilt använda ryggsäcken och sträcker sig efter en tygkasse som hänger på styret till hennes cykel.

När jag ser kassen slår mitt hjärta ett extra slag, för nu vet jag varför jag såg henne, varför det kändes som om jag sett henne förut, och varför jag upplevde det som att vi var sammanbundna med ett osynligt band.

På hennes står det “Ära åt Ukraina”. Ja, ni vet den där omdiskuterade, och av många kritiserade, frasen som ukrainarna använder för att ingjuta mod i varandra. Kritikerna av frasen menar att den användes när ukrainska nationalister mördade civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Men nu har denna fras använts så många gånger i helt andra sammanhang, och i en situation där Ukraina kämpar för sin överlevnad, så den sammankopplingen känns idag alltmer hopplöst föråldrad.

Kvinnan viker ihop sin tygkasse, och gömmer den och därmed frasen i sin ryggsäck, som givetvis bär en välkänd symbol av ett multinationellt företag. Borta är spåret av det som skilde ut henne från omgivningen. Hon rullar ut sin cykel från cykelstället och jag känner att jag borde säga något. Hon ser så ensam, lite skör och trött ut. Så jag säger den där frasen, som här i Polen är behäftad med mycket smärta och sorg, men som för ukrainarna inger stolthet, och som är ett varigt sår i de ukrainsk-polska relationerna. Hon vänder sig mot mig, våra ögon möts och hon för handen mot sitt hjärta och säger: Tack! Åh, tack så mycket! Snälla tack.

Hon cyklar iväg och jag tänker att egentligen blev allt så fel, för det borde vara jag som säger tack till henne och alla andra ukrainare. Vi har ukrainarna att tacka för så mycket!


Dagens anteckning – 23 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Solen skiner i Kraków, och jag känner den där behagliga känslan av resfeber, alldenstund det att jag om två veckor befinner på ett tåg till Wien. Men så öppnar jag SvD och läser en liten kort notis om att Ukrainas befolkning har minskat med 10 miljoner under de senaste tio åren.

Min tidigare själviska glädje över min förestående resa känns enkom insolent.

Nej, skrolla inte vidare. Stanna kvar ett ögonblick.

10 miljoner ukrainare har flytt, för att Ryssland tillåts terrorisera Ukraina. 10 miljoner. De valde inte att resa. De tvingades, på olika sätt, från sina hem. Och världen står och tittar på.

Några klick bort hittar jag en artikel om att Putin har bjudit in några världsledare till Kazan i ett desperat försök att tvätta sina solkiga mördarhänder. Och han lyckas ju, för med på med på mötet finns bl.a. generalsekreteraren för FN.

Ett liknande möte skulle vara otänkbart för ett år sedan, säger Stefan Ingvarsson analytiker vid Centrum för Östeuropastudier i artikeln.

Vi vill gärna leda bort tankarna från det som är obehagligt. Det är kanske mänskligt, men i grunden och botten själviskt. Vi måste försöka hålla kvar tanken vid dem som lider. Ty om vi förtränger lidandets existens, avsäger vi oss också på något vis vår framtid att existera i fred och frihet.

När jag skriver detta kanske FN:s generalsekreterare skålar i champagne med Putin och hans kumpaner. Tanken väcker förstås anstöt och vrede. Men bruka dessa känslor på klokt vis. Donera en slant till Ukraina. Om du har det skralt ekonomiskt, dela en postning om kriget, eller prata med någon som du tror att vandrat för långt bort i förträngningarnas dalgång.