Låt oss återvända till skulptören Ida Thoresen, som jag skrev om den 29 oktober, och hennes hyllningsskulptur till “Enköpingsdoktorn” Ernst Otto Theodor Westerlund (1839-1924), ty det visade sig nämligen att en gnutta av hans livsverk går att finna i mitt hem. Dr Westerlunds blomma, eller rosengeranium, har sedan ett ovisst antal år stått i mina fönster. Ja, det är nu inte samma planta som följt mig, men på något sätt har jag alltid lyckats nosa upp ett nytt exemplar för att ställa i mitt fönster.
Ernst Otto Theodor föddes i Öregrund, strax utanför Uppsala, som son till kyrkoherden i trakten, och han var nummer fyra i den femhövdade barnaskaran. Nio år gamla skickades Ernst till Uppsala för att studera vid Katedralskolan, men när han var 15 år gammal gick hans far bort och Ernst och den äldre brodern fick överta ansvaret för att försörja familjen. Det hindrade dock inte Ernst från att studera vidare; fem år senare avlade han studentexamen och ytterligare fyra år därefter hade han fullbordade kandidatexamen i medicin för att sedan fortsätta med licentiatexamen. Hans specialområde var gynekologi, men det var inom ett helt annat fält han skulle röna stor uppmärksamhet.
År 1867 tog Ernst Westerlund över tjänsten som stadsläkare i Enköping. Han var då inte ens fyllda 30 år, vilket tydligen var ungt i sammanhanget. Det är oklart när han började intressera sig för psykiska sjukdomar, men det var i rollen som nervläkare han skulle bli vida känd. Patienter från Nordens alla länder och praktiskt taget hela Europa kom för att besöka den beryktade nervläkaren i Enköping. Han blev så känd och efterfrågad att han blev tvungen att sluta som stadsläkare.
Vad var det som gjorde honom eftertraktad? Jo, Dr Westerlund skulle bland annat utveckla en särskild typ av matris för sina patienter. De fick i uppdrag att följa hans schema till punkt och pricka. Inledningsvis skulle de antagligen gödas eller utsättas för en avmagrungskur. De fick också ofta i uppdrag om att vistas ute i det fria och att till exempel gå på turer i fjällen. Han talade dessutom alltid i vi-form, vilket gav patienterna en känsla av att han var delaktig i själva sjukdomsförloppet. “Vi går upp tidigt på morgonen och sedan äter vi franskbröd, dricker en kopp te, innan vi tar en promenad”. Ja, så kunde det låta.
Han hade också synpunkter på hemmiljön där det skulle vara luftigt och det är här som dr Westerlunds blomma kommer in. Han menade nämligen att blomman kunde rena luften samt att dess doft kunde lugna de nervsvaga patienterna. Idag vet man att blommor, vare sig de är dr Westerlunds blomma eller någon annan, dessvärre inte nämnvärt påverkar luftkvaliteten inomhus. Men däremot tror man att doften hos dr Westerlunds blomma faktiskt kan ha en lugnande effekt. Dess doft kan liknas lite vid citronmeliss, som även den anses ha en välgörande effekt på en stressad själ.
Så även om dr Westerlund inte riktigt lyckades slå huvudet på spiken beträffande den blomma som är uppkallad efter honom, så låg det ändå ett litet doftkorn av sanning i vad han påbjöd.
—
Dr Westerlunds blomma är den större växten i mitten. Ni ser också Ida Thoresens skulptur av Ernst Westerlund.
