viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Beroende lite på hur man ser på saken så kan man säga att här, på platsen som bilden visar, börjar landborgen som passerar genom Helsingborg. Men det är väl förvisso också möjligt att säga att den börjar i Ramlösa och slutar här strax norr om Hittarp. Denna bergsrygg tillkom för sådär 200 miljoner år sedan och då inte på denna plats, utan ungefär där Nordafrika ligger nu.

Kontinentalplattorna bökade omkring ganska mycket på den här tiden och det stökade också till klimatet för Helsingborgs landborg, som då var en sumpig djungel bestående av ormbunkar och som beboddes av ödlor. När ormbunkarna förmultnade uppstod bland annat stenkol, vilket ur ett svenskt perspektiv faktiskt bara existerar i Skåne. Andra intressanta bergarter är sandsten, som med sin mjukt rostbruna färg skvallrar om att den är järnrik.

Som alla och envar redan förstår var landborgen också täckt av inlandsisen och det var givetvis den som såg till skapa raviner och exempelvis dalgångar såsom i dalgången vid Råå i södra Helsingborg. Och på landborgen byggde människorna sedemera borgar och hyddor för folket, innan de tog form och blev till Helsingborg.

Man kan likaså grunna på namnet “landborg”. Det är icke förty lätt att dra slutsatsen att suffixet “borg” kommer av att det som sagt fanns (och fortfarande finns) borgar längs denna bergsrygg. Men i själva verket syftar “borg” i detta fall på den ursprungliga betydelsen av ordet, som faktiskt betyder “brant klippa”. Ordet har förövrigt kvar denna ursprungliga betydelse på isländska. Nu kanske det är någon som rynkar på näsan och påpekar att prefixet i ordet “borgmästare” borde ställa slik teori om ursprunget för “borg” på huvudet, men då ska man komma ihåg att borgmästare är ett ord hämtat från tyskan, där “burg” betyder “stad”, såsom Hamburg, Flensburg, Magdeburg och så vidare.

För mig ingår platsen där jag står i en kategori som katalogiseras under mina barndomsdömmar. Det var hit jag tog mig för att fly undan vardagen, där kunde min blick följa fartygen som styrde norrut mot okända vatten, jag fantiserade om stenarnas tillkomst, helt ovetande om inlandsisens framfart eller hur kontinentalplattorna hade ryckt och slitit i platsen. Det var här jag formade mina drömmar, och det visade sig vid ett kort besök idag att drömmarna ännu finns kvar. Möjligen något luggslitna och kanske vilsna, men visst finns de där mellan furorna och bland stenarna.

(Läsningstid: 3 minuter)

“Man ska ju inte kasta sten i glashus”, tänker jag, när jag står vid den välbesökta badplatsen i Arild och ondgör mig över alla turister. Jag är ju bevars också turist, även om jag som skåning nog när en inte helt befogad ådra av besittningsrätt. Arild är sedan de senaste decennierna, eller århundraden, en känd turistort, som vintertid blott äger 750 bofasta invånare. Men ingen av dessa kan sägas äga platsen likafullt som det skånska helgonet Arild. Ja, du läste rätt. Skåningar kan också vara helgon, när vi är på det humöret.

Så, vem var (eller “är”, ty jag är osäker på om helgon bör vara annat än i presens) då det skånska helgonet Arild? Jo, enligt trovärdiga källor bodde en liten pojke vid namn Arild tillsammans med sin mor och far i Stubbarp, som ligger någon kilometer inåt land. Den här historien utspelar sig på den tid som fiskeläget Arild inte existerade, så det måste ha varit före 1475 då platsen nämns i skrift första gången. Nå, pojken Arild och hans familj levde lyckliga i sin lilla stuga, men så gick fadern helt oväntat hädan. Modern Elin gifte fördenskull om sig med en annan man i byn. Men denne man ska ha närt en innerlig avsky mot den lille pojken, och han började strax smida en plan för hur han skulle kunna ta Arild av daga. Styvfadern vågade dock inte företa sig mordet själv, utan gav en skeppare i uppdrag att lura pojken ut på havet i sin båt. Väl ute till havs ska skepparen ha supit pojken under bordet innan han satte eld på skeppet och sedan tog sig under dunkla förhållanden i land.

Här kunde ju historien om Arild varit till ända, om det inte vore så att Arilds lik flöt i land precis på den plats som idag utgör turisttillhållet Arild. När pojkens kvarlevor upptäcktes blev modern givetvis utom sig och hon anlitade några bärare för att ta Arild till kyrkogården, möjligen i Brunnby. Men Arild var för tung och tillslut beslöt man att begrava honom där han flutit iland. På platsen reste modern sedermera ett kapell över sin son, som än idag står i Arild. Ja, om man ska tro sägnen, vill säga. Arild blev också möjligen helgonförklarad när påve Sixtus IV besökte platsen 1471 eller möjligen 1475, men det är mycket oklart och om detta tvistar de lärde.

Hur det än är med den saken så växte det upp ett fiskeläge som uppkallades efter pojken Arild, och då sillbeståndet växte sig starkt i Öresund och Kattegatt under 1500-talet blev Arild en av de viktigaste hamnarna på Kullaberg. Men redan på 1800-talet skulle turisterna göra anspråk på Arild. Först ut var Hotell Mor Cilla som grundades 1856, vilken skulle locka till sig konstnärer från hela Europa.

Men det är en annan historia som vi får återkomma till vid senare tillfälle.

(Läsningstid: 3 minuter)

Mellan gårdarna på fälten utanför Höganäs står en ensam sten och blickar sorgmodigt ut över landskapet som klätts i spannmålens mjuka färger. Stenen restes 1950 till minne av de i trakten som föll offer för pesten år 1711. På den tiden fanns ju som bekant inte Höganäs, utan folk var bosatta i samhällen som exempelvis Väsby eller Ingelsträde, vilka är långt mycket äldre än Höganäs. Första gången Ingelsträde omnämndes i danska källor var på 1400-talet med namnet Ingelsrøth. Vad suffixet -røth kan stå för verkar inga trovärdiga källor vilja redogöra för. Men man kan möjligen anta att det kan handla om en mindre väg, enär platsen senare fick namnet Ingelstræte (uttalat Ingelstäde), och på danska betyder ju “stræde” som bekant mindre väg eller gränd.

Nåväl, det är mycket oklart hur många som kan ha bott i Ingelsträde år 1711, men antalet invånare kan inte ha varit helt oansenligt, ty blott i Väsby och Ingelsträde skulle dödens kalla hand gripa runt 400 personer. Bland alla historier om dem som gick under av denna fasansfulla sjukdom finns en mycket hjärtskärande berättelse om en liten pojke på fyra år med efternamnet Sonesson och ett förnamn som började på G. (källorna röjer inte hans fullständiga förnamn). I hemmet hade fadern sedan tidigare avlidit och kvar fanns modern med tre söner och en dotter. Den första att insjukna var dottern som avled efter några dagars kamp. Därefter tog pesten två av sönerna och slutligen tog den modern. Kvar var den ensamma lille pojken G., som i förtvivlan skrek efter sin mor. Han skrek och skrek, men ingen hörde honom eller så vågade man helt enkelt inte gå in i stugan där pesten härjade. När hungern satte in började pojken söka efter mat och någonstans fann han grädde, på vilken han kunde överleva tills dess att någon vågade öppna dörren till stugan.

Skåne var en av de delar av Sverige som drabbade särdeles hårt av pesten, vilket berodde på att det pågående Danska kriget hade förvandlat praktiskt taget hela landskapet till ett enda stort slagfält och eftersom trupperna flyttades hit och dit tog de pesten med sig. Smittan hade kommit till Stockholm från Riga ett decennium tidigare, och hade sedan arbetat sig genom Sverige och sålunda även till Skåne.

Platsen där G. Sonessons syskon och mor begravdes är idag en åker, men som påtalats ovan har man rest en minnessten över deras viloplats.